Med jämna mellanrum firar svensk media att ”vi” blivit fler och fler. Nu är ”vi” exempelvis 10 miljoner och för första gången någonsin är vi dessutom fler män än kvinnor. Detta kan ses som ett uttryck för Guenons konstaterande att i den moderna världen eftersträvas kvantitet snarare än kvalitet, i detta fall bland annat antal framför livskvalitet. Men det illustrerar också den västerländska vänsterns och offentlighetens djupa förfall.
Bland annat har det ekologiska perspektivet marginaliserats och vulgariserats. Vi har exempelvis ”miljöpartier” men deras gröna perspektiv är synnerligen ytligt och flackt. Under 1970- och 80-talet talades det däremot inte sällan om konflikten mellan mänsklig befolkningsexplosion och miljön, liksom svårigheterna att försörja alla dessa nya människor med mat, olja och så vidare. 1972 släppte Romklubben studien The Limits to Growth, där konflikten togs upp. Den väckte på sin tid betydande intresse och debatt. Marcuse yttrade sin kärnfulla anklagelse mot den moderna människan, ”redan ert antal är ett brott”. Anarkisten och invandringskritikern Edward Abbey noterade att ”tillväxt för tillväxtens skull är cancercellens ideologi”. Vi lever i en värld med ändliga resurser, vilket innebär att en mänsklig befolkningsexplosion har negativa konsekvenser för både människor och djur. Detta var i förbigående sagt ett område där djuphöger och mer avancerad vänster överlappade. Traditionalisten Julius Evola ägnade ett helt kapitel i Men among the Ruins åt befolkningsfrågan, han kopplade där överbefolkningen till individernas tilltagande slaveri. Evola skrev:
The result is an increasing enslavement of the individual and the reduction of free space and of any autonomous movement in modern cities, swarming as though in putrefaction with faceless beings of ”mass civilization.” This is the most important aspect of the problem. Sombart correctly saw that the decrease of population would have been one of the few ways of dealing a deathblow to high capitalism (which he compared to a wild and destructive giant) without proceeding to disastrous modifications in every normal socioeconomic institution.
”Man är mans gamman” men för många människor är inte nödvändigtvis någons gamman. Det högerideal Evola, Günther med flera företrädde inkluderade bland annat fria män ”i egen härd”, företrädesvis med egen bostad och egna produktionsmedel. Detta blir allt svårare att uppnå i ett överbefolkat samhälle. Evola tog alltså upp både det ekonomiska samspelet mellan överbefolkning och kapitalism/proletarisering, och det mer postmaterialistiska perspektivet med förlusten av frihet och utrymme i ”masscivilisationen” (i Evolas fall snarare pre- än postmaterialistiskt). Han förde också in en tredje aspekt, det är enligt honom inte de bästa elementen som ökar sitt antal snabbast. Med undantag för den tredje aspekten överlappar egentligen Evolas perspektiv och den äldre vänsterns. Den colombianske reaktionären don Colacho tog också upp frågan om befolkningsökningen, vilken han förövrigt ansåg låg bakom det Gamla Europas undergång (ihop med industrialiserng och demokrati). Colacho noterade:
Population growth disquiets the demographer only when he fears that it will impede economic progress or make it harder to feed the masses. But that man needs solitude, that human proliferation produces cruel societies, that distance is required between men so that the spirit might breathe, does not interest him. The quality of a man does not matter to him.
– ”Ja! Nu är vi 10 miljoner!”
Vänsterns degeneration
Folkets svaghet och hjälplöshet (och du, kära läsare, är en del av det) beror på deras antal.
– Bund Gegen Anpassung
Men som på så många andra områden har politisk korrekthet lett till en djup förfallsprocess inom vänstern vad gäller synen på befolkningsexplosionen. Frågan kan idag nästan inte ens tas upp på grund av en sensibilitet som direkt associerar det hela till ”rasism”. ”Antirasismen”, även i sin mest imbecilla form, trumfar kort sagt alltid miljö och postmaterialistiska frågor som livskvalitet, grönområden och utrymme. Den trumfar också genuina analyser av ekonomi och geopolitik. Befolkningsexplosionen äger idag rum i Afrika. 1980 levde där 477 miljoner människor, idag rör det sig om fler än 1,2 miljarder. 2050 kommer det förmodligen handla om 2,4 miljarder. Detta kommer i sig att försvåra ekonomisk utveckling och politisk stabilitet, för att inte tala om miljöeffekterna. Värt att notera är också att många av dessa människor kommer vara intresserade av att flytta till Europa. Medelåldern i Sverige är idag 41 år, i Nigeria är den 18. Naturen hatar som bekant ett vacuum, dessa människor kommer söka sig till ett Europa som saknar egentliga argument för att inte släppa in dem. Det finns som bekant bara individer och ”ingen människa är illegal”. Varken människa nummer 1 som knackar på dörren eller människa nummer 55 miljoner (här anar vi liberalismens karaktär av folkmordsideologi).
Vänsterns degeneration har dock inte varit total, ett intressant exempel på motsatsen är tyska Bund Gegen Anpassung. På många sätt är det en liten marxist-reichiansk sekt, men vad gäller synen på befolkningsfrågan, politisk korrekthet, NPD och islam avviker de från dagens konsensus. Gruppen påminner i sin analys av befolkningsfrågan om Evola, även om det också finns skillnader. Så menar de att en miljard människor är lagom för vår planet, blir vi fler kommer ”konkurrensen bland de alltför många att förstöra all solidaritet”. Överbefolkningen gör oss bland annat elaka, och tvingar oss att konkurrera hårdare med varandra. Det gynnar den lilla eliten men inte de många. Global födelsekontroll är därför en klassfråga enligt gruppen. Men de noterar också att när befolkningen börjat minska i Europa, så att en bättre tillvaro är möjlig, kontrar överheten genom att importera nya människomassor från länder som aldrig haft någon segrande arbetarrörelse. De skriver att ”när lönesänkare importeras från länder utan födelsekontroll, oavsett under vilka svepskäl, kommer programmet för välstånd åt alla och massornas frigörelse aldrig att kunna förverkligas.” Intressant är att de kopplat detta till en äldre vänstertradition av religionskritik, och börjat intressera sig för det, ofta sexuella, våld ”pseudo-flyktingar” riktar mot den tyska urbefolkningen. Religionskritiken riktas här inte bara mot kristendomen utan även mot islam. Sammantaget finns det i den lilla marxist-reichianska gruppens resonemang en hel del av värde att använda, inte bara när man diskuterar med spillrorna av den tänkande vänstern. Det finns dock brister och egenheter även i Bund Gegen Anpassungs resonemang, bland annat missar de att ett folk med för få barn försvagas. Man kan bland annat misstänka att ett land påverkas mentalt när medelåldern är 41 snarare än 25, att en stor grupp barnlösa ensamhushåll kan ha negativ inverkan på politiken, och att ensambarn blir mer försiktiga än den som har tio syskon. ”Framtiden tillhör dem som dyker upp”, och just nu pekar barnafödandet på att det kommer dyka upp alldeles för få svenskar. Detta måste åtgärdas.
Om skribenten: Joakim Andersen
