Under åren har vi på Motpol ofta tagit upp det geopolitiska perspektivet. Det är värdefullt inte minst för att det erbjuder ett längre tidsperspektiv, i geopolitiken tänker man ”i folk” och ”i kontinenter” för att återknyta till Jordis von Lohausen. Samtidens fokus på symbolpolitik ersätts då av realpolitik, och man kan förstå sådant som Europas underordning under utomeuropeiska makter och behovet av stabilitet i Mellanöstern och Nordafrika. Sahara är exempelvis Europas naturliga södra gräns enligt Jean Thiriart, något kopplingen mellan Libyens kollaps och massmigrationen från Afrika bekräftat. Geopolitiken har en nära historisk koppling till den svenska unghögern, genom Rudolf Kjellén. Kjellén betraktas internationellt som en av denna vetenskaps fäder. Vi har på Motpol också tagit upp sådana mer samtida geopolitiska tänkare som William Engdahl och den innovative Aleksander Dugin. Vi har bekantat oss med alla från Hausfofer och Schmitt till Marx och Mackinder.

Den i mina ögon bästa introduktionen till geopolitiken är Dugins Geopolitiska handbok. En betydande fördel är Dugins intresse för den europeiska, radikala geopolitiska traditionen, med texter av och om bland annat Parvulesco och Thiriart. Men handboken är både på ryska och lång. Ett bra alternativ är då Classical Geopolitics: A summary of key thinkers and theories from the classical period of geopolitics från EnerGeoPolitics. Där tas upp tidiga namn som Ratzel och Kjellén, liksom företrädare för den mer anglosaxiska traditionen som Mackinder och Mahan. Sammantaget får man en bra introduktion till området.

Geopolitik är ett område som med fördel kombineras med andra perspektiv. von Lohausen påminner oss om kopplingen mellan geopolitik och etniska relationer, med Denken in Völkern. Geografin erbjuder en arena, men folken som lever där är lika centrala. Detta innebär att migration har geopolitiska konsekvenser, militärteoretikern Martin van Creveld har noterat den intima historiska kopplingen mellan krig och migration. För den som tror att det är ”fascism” att ta upp problemet med etniska eller religiösa femtekolonner kan nämnas att redan Trotskij varnade för att tillåta japansk invandring till östra Sovjet. Det geopolitiska perspektivet kombineras som van Creveld och von Lohausen visat alltså med fördel med det militärteoretiska, väl värd en närmare bekantskap är då konservative William Lind och hans begrepp 4GW, fjärde generationens krigföring. 4GW hjälper oss bland annat att förstå logiken bakom jihadistisk terror. Lind beskriver detta som en draksådd, som ofta på lite längre sikt drabbar den som trott sig kunna ha användning av 4GW-aktörer på kortare sikt. USA:s relation till al Qaida och IS är ett bra exempel på detta, även om det hittills främst drabbat de europeiska ”allierade” och deras civilbefolkningar.

Samantaget är det geopolitiska perspektivet väl värt en närmare bekantskap för den som vill förstå samtiden bortom etablissemangets retorik.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.