Ett nödvändigt steg bort från den senmoderna världen är skapandet av det som kallas Männerbund, mannaförbund. Sådana förknippas bland annat med våra indo-europeiska förfäder, med bärsärkar, jomsvikingar och riddarordnar. Tidiga indo-europeiska mannaförbund har studerats av både Wikander och Höfler, men fenomenet har förekommit i snart sagt hela världen. En av de teoretiker som under tidigt 1900-tal återintroducerade intresset för mannaförbunden var Hans Blüher (1888-1955). Blüher var komplex, både som person och som teoretiker, och rörde sig i gränslandet mellan psykoanalys, konservativ revolution, sexologi och individualanarkism. En del är fortsatt av värde, annat framstår idag snarast som märkligt.
Blühers antifeminism
Då kvinnan varken kan förstå det andliga eller staten, så ska hon inte heller ha något att säga till om i någotdera. Kvinnan är ett familjeväsen, och endast detta. Att betrakta staten som en utvidgad familj är ett avgrundsdjupt missförstånd.
– Blüher
Blühers tänkande utgår ofta från poler, bland annat manligt och kvinnligt, adel och folk, familj och stat, germanskt och judiskt, Eros och Logos, liberalt och konservativt. Han beskriver män och kvinnor som i grunden väsensskilda. Kvinnan står närmare Eros, vilket Blüher ser som något i grunden positivt. Detta innebär att kvinnans mål enligt honom är att vara ”hörig”, att helt tillhöra någon annan. Denna djupare relation till Eros innebär också att vissa kvinnor kan utveckla stor visdom, han ger ett antal exempel bland annat från germansk historia och sin egen tid. Om man jämför är det tydligt att Blüher beskriver kvinnan på ett vis som för tankarna till det Klages kallar patisk.
Mannen betraktar Blüher däremot som präglad av Geist, av aktiv skaparlust (jämför återigen Klages). Tillfullo kan en verklig man aldrig tillhöra någon annan, relationen till Logos gör att mannens relation till Eros blir något flackare. Med dessa kategorier som utgångspunkt beskriver Blüher sådant som relationer och olika typer av män och kvinnor. Han utgår här mycket från Odysséen. En man vill gifta sig med en Penelope, men kan samtidigt attraheras av en Kalypso. Av detta drar Blüher slutsatsen att det monogama äktenskapet är bristfälligt, mannen är i grunden bigam. Blüher jämför Odysseus, som under sina äventyr längtar till Penelope men omges av Kalypso, Kirke med flera, med borgaren, som från sitt hem längtar efter de senare kvinnotyperna.
Han tar också upp de olika kvinnliga typerna, den största gruppen är den typiska, fullständiga kvinnan. En mindre grupp är den som har ett större inslag av det maskulina, Blüher beskriver den som hetärisk och som den fria kvinnan. Dessa är mindre monogama än kvinnor i gemen, deras kvinnlighet är också mindre självklar för dem. De psykoanalytiska kretsar där Blüher rörde sig innehöll flera begåvade kvinnor av denna typ, från Lou Salome till Marie Bonaparte, och det är uppenbart att han i grunden respekterade även dem. Man kan jämföra med Abellios och Fayes tre typer, ”den ursprungliga kvinnan, den manliga kvinnan, och den ultimata kvinnan”.
Kvinnorörelsen utgår från den fria kvinnan, den är ett uttryckligen hetäriskt fenomen.
– Blüher
Där Strindberg rasade mot manhaftiga kvinnor, viragos och termaganter, är Blüher alltså mer positiv. Han menar dock att den moderna feminismen utgår från den hetäriska typen. Detta i kombination med den degeneration av männen som borgerlighet och liberalism orsakat. Blüher skriver:
Det är förövrigt inte förvånande att i vår tid, då det kungliga och männens härskarvilja trängts bort av den borgerliga typen, strävar kvinnorna efter likaberättigande.
Feminismen är enligt Blüher riktad mot män som inte längre är manliga. Naturen avskyr vacuum.
Blüher och Eros
Endast genom Eros blir naturen levande för oss.
– Blüher
Blühers begrepp Eros är intressant av flera skäl. Han menar att när vi gör något för någon annan, inte för att vi tjänar på det, utan för att vi inte har något val, då drivs vi av Eros. Det är alltså inte enbart sexuellt, utan kan lika gärna handla om föräldraskap eller vänskap. Detta innebär också att Blüher likt Freud vänder sig mot liberalismens krav på ”kärlek” till ”mänskligheten”. Eros bygger på ett val, vilket gör kärleken exklusiv. Man kan inte ”älska” alla.
Kvinnan är för Blüher ”Eros som blivit människa”. Mannen har också en relation till Logos, som skapande konstnär, uppfinnare, upptäckare, erövrare, vetenskapsman et cetera. Detta betyder att staten i grunden är en manlig skapelse, och av detta följer att Blüher är antifeminist. I likhet med Otto Weininger kopplar han också det judiska till det kvinnliga, och blir antisemit. Även Blühers antisemitism är dock komplex, han hade nära och positiva kontakter med bland annat Freud och Friedländer och hyste förhoppningar att sionismen skulle kunna göra judarna till ett ”normalt” folk. Hitler beskrev han som ”otysk”, Röhm som en ”synnerligen fri manlig hjälte”.
Blüher och de homosexuella
En Männerheld älskar det manliga släktet men inte bara i en person utan även i dess helhet.
– Blüher
Blüher var influerad av och brevväxlade med Freud. Man bör dock notera att under tidigt 1900-tal, före Marcuse, betraktades denne oftare som en reaktionär kulturpessimist än som en tidig kulturradikal. Så inspirerades även Ludovici av honom, och Freud kunde utan problem citera Le Bon som auktoritet på gruppsykologi. Blüher anammade dock inte fullt ut Freuds teori om homosexualiteten, utan menade att det finns flera typer av manliga homosexuella. Detta var för Freud ett större problem än Blühers antisemitism.
En del homosexuella män är enligt Blüher resultatet av patogenes, andra är omanliga androgyner. Han menade att livet kunde vara hårt för den senare gruppen, men att de kunde bli intressanta personer. Blüher identifierade dock även en annan typ, som han gav namnet Männerhelden, mannahjältar. Representanter för denna typ skulle kunna vara Sokrates, Mishima och Röhm, möjligen även en de Montherlant och en Wilde. Den samtide Jack Donovan, med sitt motstånd mot den homosexuella subkulturen, torde också höra till denna typ.
Blüher betraktar inte denna homosexuella kategori som androgyn eller perverterad, ofta är dess företrädare tvärtom maskulina och försvarare av sina samhällen. Under tidigt 1900-tal fanns inte sällan en koppling mellan mansrörelser, antifeminism och homosexuella män. Den ovan nämnde Benedict Friedländer, som även var maskulinistisk individualanarkist, hörde till denna kategori.
Blüher och Männerbund
När familjen dominerar folkets liv stagnerar det andliga, under familjens regim härskar traditionen. Under Männerbund härskar revolutionen.
– Blüher
Blüher influerades av etnologen Heinrich Schurtz studie Altersklassen und Männerbünde. Men där Schurtz fokuserat på mannaförbund i olika delar av världen, hade Blüher ett mer psykologiskt fokus. Han menade att Männerhelden ofta spelar en central roll i mannaförbund, detta till den grad att vissa av dem kommit att präglas av homosexuella praktiker och det Engels beskrev som den vidriga gossekärleken hos de gamla grekerna. Detta fokus hos Blüher fick bland annat Plenge att skriva en ”Anti-Blüher”, med undertiteln ”Apförbund eller Mannaförbund”.
Blüher tar dock även upp det icke-sexuella Eros som genomsyrar ett Männerbund, i form av etos, gemenskap och lojalitet. Dessa aspekter är mer givande för icke-pederaster. Så ställer han detta Eros mot det han kallar Mötoker, de människor som dras till föreningar och förbund enbart av nyttoskäl. Deras medlemskap tenderar att degenerera Männerbund. Ett verkligt Männerbund genomsyras av en idé, och för på så vis tankarna till Evolas orden. Det har mer gemensamt med ett brödraskap än med en ekonomisk förening. ”Inget etos utan Eros”, skriver Blüher. Han tar också upp de dygder som genomsyrar ett genuint Männerbund: ”tradition, trohet, hårdhet, tukt och en viss skepsis till den alltför snabbt föränderliga samtiden”.
Det är intressant att jämföra Blühers beskrivning av Männerbund med den indo-europeiska skildringen av krigarens väsen. Krigaren har en potentiellt rebellisk aspekt, har sin ”egen lag” och kan bland annat befria skuldslavar. Denna revolutionära, bitvis anarkiska, sida märker vi tydligt hos en Blüher och en Röhms ”andra revolution”, eller för den delen hos de Männerbundliknande Brethren of the Coast eller Roms grundare.
Den är ett sakrament, inte mindre än familjen, och kapabel till de mäktigaste ting.
– Blüher om Männerbund
Men Blüher betonar också att det är ur Männerbund som staten uppstår, inte ur familjen. Den genuina statens kärna är grupper av män, av brödraskap med band av både trohet och traditioner. Dessa brödraskap återfinns i en sund stat i alla de tre indo-europeiska sfärerna, i militär, kyrka och förvaltning. Utan dem blir staten tomt skal. Blüher skriver:
Staten är ingen rationell ”nytta”, utan ett irrationellt öde vars mening och mål är okända. En stat befinner sig i den djupaste korruption när makten glider Männerbund ur händerna och hamnar hos de rent ändamålsenliga förbunden… när kungen ersätts av den borgerliga typen av valda företrädare.
Blüher om primär och sekundär ras
Ett folks verkliga nöd visar sig aldrig i massans ekonomiska nöd, utan i dess mest andligt lagda mäns levnadsnöd.
– Blüher
Kopplat till detta finns Blühers antropologi. Han är inte ointresserad av etnologiska raser, vilket antyds av hans antisemitism, men fokus ligger på det han kallar primära och sekundära raser. Detta rasbegrepp är antropologiskt snarare än etnologiskt, i varje etnisk grupp finns dessa båda raser.
Den primära rasen är den naturliga adeln (ej att förväxla med den rena nominaladeln). Dess medlemmar präglas av varats moral, medan massan präglas av pragmatisk moral, liberalism och moralism. Blüher är här tydligt influerad av Nietzsche och Stefan George, han menar bland annat att den primära rasen är förmögen både till stor kärlek och stort förakt. Bara en erövrare kan visa nåd. Denna antropologi genomsyrar Blühers tolkning av Jesus, som han betraktar som en naturlig, men delvis missförstådd, aristokrat.
Sammantaget är Blüher alltså en fascinerande bekantskap, inte minst idéhistoriskt. Han blandar friskt inflytandet från Freud med Nietzsche, skildrar gillande Fliess teorier om biorytmer och beskriver inkännande en Weiningers och en Mainländers tragedier. Så rör han sig i gränslandet mellan sexologer, antifeministiska homofiler, individualanarkister och konservativ revolution. Detta torde innebära att tämligen få läsare delar hans ståndpunkter fullt ut, en hel del av värde finns oavsett i hans anti-borgerliga perspektiv och intresse för Eros och Männerbund. Inte minst erbjuder han flera aha-upplevelser kring vad en verklig stat är och förbund av män som dess kärna. När borgerlighet och liberalism fördrivit dessa från staten är det dags att bilda dem på nytt, att med Donovans ord ”starta världen” igen.
Om skribenten: Joakim Andersen
