Vi lever i en era genomsyrad av språkpolitik, makten över språket är lika viktig för systemet som makten över våra samtidas känslor. Språkpolitiken har en agenda eller riktning som blir tydlig även efter ganska begränsad analys. Ett ord som av nyspråket getts en delvis annan betydelse än den tidigare är ”kontroversiell”.

”Kontroversiella” är bland annat Donald Trump och Jeremy Corbyn. Den som aldrig ifrågasatt flödet av laddade ord avsedda att manipulera honom eller henne torde inte se detta som ett konstigt påstående. Självklart är Trump kontroversiell, det finns ju stora grupper som tycker illa om honom. Men verkligheten är något mer komplex än så, för detsamma gäller Hillary Clinton och hon beskrivs trots detta inte som kontroversiell.

Termen bygger alltså på att det finns en opinion som är hierarkiskt uppbyggd, och att opinionens elit ogillar en person. Om denna elit, det politiskt korrekta etablissemanget, tycker illa om någon är han eller hon ”kontroversiell”. Om endast en majoritet av befolkningen däremot gör det, är så inte fallet. Trump är ”kontroversiell”, nästan ”extrem”. Öppna gränser, angreppskrig och nedmontering av välfärdsstaten är det däremot inte. Så låter begreppet ”kontroversiell” antyda existensen av ett konsensus som sin förutsättning, men i själva verket handlar det bara om ett virtuellt, fabricerat ”konsensus”.

Användningen av termen kontroversiell för att beskriva en Corbyn eller en Trump är därför inte bara deskriptiv, beskrivande, den är även en uppmaning. När en person, en rörelse eller en teori beskrivs som kontroversiell är det för det mesta en uppmaning till människor lojala med systemet att angripa den. Målet är att den som är ”kontroversiell” ska angripas så mycket att han eller hon så småningom kan stämplas även som ”extrem”. Användandet av termen avslöjar nämligen också att en Trump eller en Corbyn är för resursstark, för väletablerad, för att man alldeles bekvämt ska kunna beskriva honom som ”extrem” (samtidigt som användningen av termen avslöjar att detta är något man gärna skulle vilja). Det finns ofta en glidning här, en gradskillnad mellan ”kontroversiell” och ”extrem”. Här anar vi i förbigående sagt också extremism-begreppets inbyggda agenda, att bomba sönder andra länder eller öppna Sveriges gränser till den grad att befolkningen byts ut och lönerna kollapsar är aldrig ”extremt”. Att vända sig mot en sådan politik kan däremot mycket väl vara det om man inte behandlar opinionens elit och deras nyspråk med tillbörlig respekt. ”Kontroversiell” och ”extrem” är många gånger inget annat än synonymer för bristande vilja att göra det sistnämnda.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.