En liten hobby jag haft de senaste åren är försök att utröna medias politiska sympatier med hjälp av deras ordval. Ett uppenbart exempel på detta var när först SD och numera Alternative für Deutschland rutinmässigt beskrevs som ”främlingsfientliga”, men det uppenbara är sällan annat än tråkigt. Mer underhållande är att identifiera de subtila ordval som på samma gång ska ge sken av opartiskhet och leda läsarens associationer i en viss riktning.

Ett exempel på detta är när vi i GP kunde läsa att en samling Game of Thrones-skådespelare gått ut i en ”stark” kampanj för att få oss att hjälpa människor på flykt. Det är ett på många sätt positivt initiativ, men ”stark” är samtidigt just ett sådant subtilt ordval som nämndes tidigare. En Donald Trumps eller Åkessons utspel kommer aldrig att i media beskrivas som ”starka”, det är ett uttryck förbehållet de grupper journalister sympatiserar med. Trump kan på sin höjd väcka ”starka” känslor, en subtil fingervisning om att många som räknas inte tycker om honom. Budskapet är att det aldrig är riskfritt att öppet sympatisera med Trump för man vet aldrig hos vem han väckt dylika ”starka känslor”.

Den hugade får gärna komma med egna iakttagelser vad gäller liknande subtila ord. Så kommer exempelvis aldrig en Trump att ”ryta till” mot en motståndare, det väcker associationer av legitim vrede som inte är honom förunnade. En Trump kan på sin höjd ”gå till attack”, en betydligt mindre legitim och positiv term. Men det finns som sagt säkert ett flertal liknande subtila fingervisningar.

Illustrationen av A Paul Weber.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.