Sverige beskrivs titt som tätt som en demokrati. Samtidigt är det uppenbart att folkets inflytande över politiken är synnerligen begränsat, detta till den grad att folket de facto håller på att bytas ut. Det kan kort sagt finnas en viss skillnad mellan ett samhälles självförståelse och verkligheten.
En nykter skildrare av denna verklighet var Robert Michels (1876-1936), sociolog, vän med Weber och Sombart, socialist och sedermera fascist. Michels är idag mest känd för sin teori om oligarkins järnlag. Det är en användbar teori för den som vill förstå hur samhället egentligen fungerar, bortom dess retoriska självförståelse.
Partier och oligarkier
Yet this politically necessary principle of organization, while it overcomes that disorganization of forces which would be favorable to the adversary, brings other dangers in its train. We escape Scylla only to dash ourselves on Charybdis. Organization is, in fact, the source from which the conservative currents flow over the plain of democracy, occasioning there disastrous floods and rendering the plain
unrecognizable.
– Michels
Michels utvecklar sin analys i Political Parties. Det är en idéhistoriskt rolig bok, där både Pareto, Mosca, Marx, Bakunin, Lasalle, Le Bon, Naumann och Gumplowicz dyker upp. Samtidigt beskriver Michels hur demokratin bygger på en illusion. Detta beror på att en klass eller rörelse i konflikt måste anamma organisatoriska former, mer eller mindre militaristiska, och organisationer måste besättas med politiker, experter, byråkrater et cetera. Partiet är från början ett medel, men över tid blir det för dessa byråkrater istället ett mål. Detta är i synnerhet fallet om det är genom partiet de får sitt levebröd, de blir småborgare genom sin livssituation:
When he abandons manual work for intellectual, the worker undergoes another transformation which involves his whole existence. He gradually leaves the proletariat to become a member of the petty bourgeois class.
I likhet med Bakunin menar Michels också att makt tenderar att korrumpera. Samtidigt rör det sig om en dubbel process. Byråkraterna i organisationen utvecklar egna intressen, men den breda massans bristande förmåga spelar också en avgörande roll. Michels beskriver massan utan större illusioner:
Though it grumbles occasionally, the majority is really delighted to find persons who will take the trouble to look after its affairs. In the mass, and even in the organized mass of the labor parties, there is an immense need for direction and guidance. This need is accompanied by a genuine cult for the leaders, who are regarded as heroes.
Massan är lätt att manipulera, och saknar möjligheter att kontrollera sina representanter. Michels refererar här till Mosca:
Gaetano Mosca speaks of “the falsity of the parliamentary legend.” He says that the idea of popular representation as a free and spontaneous transference of the sovereignty of the electors (collectivity)
to a certain number of elected persons (minority) is based upon the absurd premise that the minority can be bound to the collective will by unbreakable bonds.
Han tar upp faktorer som kan vara av intresse för var och en som hyser överdriven tilltro till det ena eller det andra politiska partiet. Här återkommer sådant som tendensen till nepotism, ledningens intresse av att manövrera ut yngre konkurrenter genom fula knep, den centralisering som följer genom kontroll av organisationens pengar, et cetera. Michels menar också att när man talar om att ”revolutionen äter sina egna” handlar det nästan aldrig om att massan vänder sig mot ledarna, snarare om att nya ledare vänder massan mot de gamla.
Sammantaget är det en beskrivning av alienation, där medlet utvecklar egna intressen. Av detta följer att en realistisk inställning till vad partier kan och inte minst vill uträtta blir nödvändig. Eget handlande, utanför partier, följer logiskt av detta, för vissa kan det handla om metapolitik, för andra om kollektivt handlande i olika former. Michels beskriver varför partier tenderar att bli försiktiga och undvika konfrontation:
The history of the international labor movement furnishes innumerable examples of the manner in which the party becomes increasingly inert as the strength of its organization grows; it loses its revolutionary impetus, becomes sluggish, not in respect of action alone, but also in the sphere of thought. More and more tenaciously does the party cling to what it calls the “ancient and glorious tactics,” the tactics which have led to a continued increase in membership. More and more invincible
becomes its aversion to all aggressive action.
Han beskriver också varför byråkratier tenderar att växa, oavsett om det äger rum i partier eller stater. Sammantaget är det alltså en på samma gång desillusionerande och befriande bekantskap, definitivt av värde för den som vill förstå och påverka vår samtid. Michels perspektiv kombineras med fördel med Gramscis analys av relationen mellan representanter och representerade.
Vi finner Political Parties som PDF här:
The party is created as a means to secure an end. Having, however, become an end in itself, endowed with aims and interests of its own, it undergoes detachment, from the teleological point of view, from the class which it represents. In a party, it is far from obvious that the interests of the masses which have combined to form the party will coincide with the interests of the bureaucracy in which the party becomes personified.
– Michels
Om skribenten: Joakim Andersen
