Björn af Kleen har nyligen i Dagens Nyheter publicerat en artikel om den nya högern, då inkluderande både det av moderpartiet uteslutna SDU, Nordisk Ungdom och Motpol. Metapolitiskt är det intressant, då det innebär att den nya högern blir ett än mer etablerat begrepp (även om det egentligen är mycket tveksamt om SDU, Motpol och NU är delar av en ”rörelse”).
Samtidigt finns det, milt sagt, brister i Kleens artikel, både idéhistoriskt och vad gäller rena faktafel. Inte minst identifierar man tidigt en agenda och en tendens. Kleen slänger sig flitigt med termer som ”nazism” (en sökning på ordet ”nazi” i texten ger 16 träffar, vilket bara kan beskrivas som ”agendasättande” alternativt som den intellektuellt undermålige mannens sätt att ”argumentera”). Börjar man skärskåda ordvalen blir tendensen övertydlig. Så talas det om ”hat” mot invandring, organisationer är ”högerextrema”, ”antisemitism” tolkas in på så många ställen som möjligt et cetera.
Kleen intresserar sig också mycket för vad människor gjorde när de var tonåringar, bland annat för tre decennier sedan. Märkligt blir det när Kleen tar upp att en av de omskrivna i sin ungdom varit medlem i samma organisation som en dömd dråpare. Detta mot bakgrund av att Kleen själv, som vuxen och i detta nu, arbetar på en tidning där en av tingsrätten dömd dråpare är redaktör (straffet senare ändrat till grov misshandel och vållande till annans död, bör tilläggas). Det etablissemang Kleen tillhör accepterar inte att ungdomlig ”nazism” omvärderas i takt med att man mognar, det kräver total underkastelse, summerad i orden ”jag hade fel i allt, ni hade rätt i allt”. Den som omprövar ungdomens åsikter men inte vill ge ett mediokert etablissemang ett oförtjänt erkännande kommer livet ut att behandlas som ”nazist”. Vilket egentligen inte är rimligt.
Målet för Kleen är uppenbarligen att associera den nya högern, inklusive SDU och Motpol, med den historiska nationalsocialismen. Därav talet om just ”1930-talet”, därav ohederliga citat tillskrivna Jan Olof Bengtsson. Mattias Karlsson, som få människor betraktar som en auktoritet inom något område, får plötsligt axla rollen som idéhistoriker och citeras när han beskriver Motpol som ”antisemitiskt”. Att denna ohederliga kategorisering förmodligen skrevs när Karlsson inte var vid sunda vätskor lämnar Kleen därhän. Brunmålningen av Motpol är för viktig för att hindras av sådant som intellektuell heder, och om ingen annan än Karlsson beskrivit Motpol som antisemitiskt får man nöja sig med att citera honom.
Kleen har också en uppenbar vilja att hänga ut akademiker som på något sätt kunnat förknippas med Motpol, att meddela dem att ”storebror ser er”. Detta är olustigt. Vi får också veta att Tino Sanandaji vägrat svara på frågor, men inte varför eller att det är just DN han bojkottar.
Olustiga är också de många sakfel som Kleens text innehåller. Att bli beskylld för att vara ”nazist” är bland det värsta man kan råka ut för i dagens samhälle, att den som skriver om sådant då måste vara väldigt noggrann med fakta torde för de flesta vara självklart. Men Kleen utmålar som sagt Bengtsson som antisemit, genom ett fulcitat. I Bengtssons ursprungliga text summerade och bemötte han en person som menade att judar orsakat massinvandringen. I fulcitatet framstår däremot åsikterna som Bengtssons egna, trots att ett barn förstår att han bemött dem.
Sakfelen verkar avsedda att bekräfta Kleens agenda. Så felöversätter han det ungerska partiet Jobbiks namn, tillsynes för att få dem att framstå som chauvinistiska elitister. Kleen skriver ”Jobbik – ungerska för ”De bättre” eller ”De högre””. Den som har lust kan själv kolla upp varifrån namnet kommer på wikipedia: Jobbik Magyarországért Mozgalom… the Movement for a Better Hungary. Man strävar mycket riktigt efter något bättre, men det handlar om ett bättre samhälle snarare än en skev självbild.
Kort sagt finns det många sakfel. Idéhistoriskt blir det också märkligt. Motpol är en tankesmedja med högt i tak och betydande variation vad gäller åsikter, men om vi utgår från undertecknad är det tveksamt om min världsbild är ”ett eko från 1930-talet”. Det är tvärtom en tämligen unik blandning av idéer. Den som följer Motpol torde veta att blandningen ifråga påverkats av den nya vänstern från 1970-talet (Debord, Camatte, Piccone med flera) och av den historiskt medvetna frihetliga miljön (Gottfried, de Jouvenel, Hoppe, Kuehnelt-Leddihn). Men också av konservativa revolutionärer från både Sverige och kontinenten, som Engdahl, Kjellén, Strindberg och Schmitt, liksom den sanna högern med namn som Evola, don Colacho och Tigerstedt och den nya högern med namn som Steuckers, de Benoist och Faye. Vad gäller den påstådda ”antisemitismen” har den inte förhindrat uppskattande texter om judar som Gottfried, Kantorowicz, Weil, Schaya och Illich. Man måste vara en undermålig idéhistoriker eller ha en väldigt tydlig agenda för att missa detta.
Sammantaget är Kleens text dålig journalistik. Han målar upp en ”ny höger” där det egentligen handlar om tre olika och tämligen distinkta grupper och en ekonom som inte har med någon av dem att göra. Det hela är ett uppenbart försök att använda sig av ohederliga metoder som ”guilt-by-association”, brunmålning och fulcitat. Det är den tyckmycknes försök att ikläda sig rollen av ”journalist” för att slippa bemöta åsikter och istället ”kartlägga kopplingar”. Kort sagt, Kleens text är ett eko från 1990-talet, då vilken dynga som helst kunde accepteras som journalistik så länge den kunde presenteras som ”anti-rasistisk”.
Om skribenten: Joakim Andersen
