I veckan protesterade tusentals holländare i staden Geldermalsen, både ett planerat läger för migranter och stadshuset stormades. Protesterna riktades mot det planerade lägret, med plats för 1500 personer. Ungdomar slogs med polis under natten, politikerna fick evakueras. Om det deltog drygt 2000 i protesterna, och Geldermalsen har 27000 invånare, var de tämligen omfattande.
Om detta har etablerad media inte skrivit särskilt mycket, i Sverige snarast inte alls. Detta är logiskt, invandringskritiker ska framställas som misslyckade individer isolerade i pojkrummet, aldrig som handlingskraftiga kollektiv vars protester kan efterliknas.
Men upploppen är en del av en bredare europeisk trend. I Tyskland har vi Pegida, vars betydelse främst består i att vanliga tyskar tillsammans visar sig på gatorna i protest mot en politiker- och mediakast som inte respekterar folket. I växande delar av befolkningen håller stigmat kring att av makten kallas ”rasist” på att försvinna, samtidigt som stora grupper inte vill ge upp det användbara maktmedel detta stigma är. Vi bevittnar kort sagt en växande polarisering, ”a house divided”.
Upploppen i Geldermalsen, och Pegidafenomenet, påminner oss också om den parlamentariska demokratins kris. Parlamentarismen levererar inte, samtidigt som växande delar av befolkningen upplever att existentiella intressen står på spel. Många upplever att de befinner sig i samma situation som fåret och de två vargarna som röstar om vem som ska bli middag, skillnaden är att här handlar det om vems barn och barnbarn som ska växa upp som minoritet i sitt eget land. I ett sådant scenario kommer många uppleva ”demokratin” irrelevant, särskilt om dess procedurer och resultat inte ens överensstämmer med folkviljan. Vi kommer se fler Geldermalsen, och för den delen även fler Mangs.
Det jugoslaviska scenariot
Denna polarisering och leda vid parlamentarismen är i sig illa nog. Verkligt oroväckande blir dock situationen om vi istället för att betrakta protesterna i Geldermalsen, eller fenomenet SD, som ”dåliga människor” betraktar det hela ”bortom gott och ont” (eller ”snälla och dumma” för att använda den svenska vulgariseringen). Om vi alltså betraktar fenomen som SD som ett varnings- eller sjukdomstecken. Uppenbarligen finns det en betydande, ständigt växande, grupp människor som upplever massmigrationen och befolkningsutbytet som ett existentiellt hot. Man kan håna och förakta dessa människor, det kan ge kortsiktiga belöningar i form av upplevd överlägsenhet. Men man bör kanske någon gång fråga sig vad man uppnår på längre sikt när man ständigt tränger tillbaka och tystar dem.
Det man uppnår är nämligen inget annat än det jugoslaviska scenariot, det etniska inbördeskriget. Även för den övertygade anti-rasisten, och den som enbart drivs av invandrares intressen, kan det alltså finnas goda skäl att fundera lite kring det goda i att fortsätta massmigrationspolitiken. För människor som upplever ett existentiellt hot kan vara mycket farliga, och den som varit med och försatt dem i den situationen bär en del av ansvaret för vad som sker sedan. Har man aldrig ens tänkt i dessa banor, aldrig föreställt sig olika ”worst-case scenarios”, är man bortom naiv, då är man en samhällsfarlig idiot.
Vidare läsning
Fria Tider – Här tvingas politikerna fly i panik
Der Spiegel – Geldermalsen: Fremdenfeinde randalieren in niederländischer Stadt
Azc-debat in Geldermalsen mondt uit in slagveld: ’Het was bijna oorlog’
Riot police fire warning shots as THOUSANDS of protesters storm the site of a planned asylum centre for 1,500 migrants in Holland
Om skribenten: Joakim Andersen
