Idag förknippas vänstern ibland med Marx och den tradition som utgår från honom, även om den i praktiken övergivits till förmån för reformarbete inom ramarna för ett politiskt korrekt klassamhälle. Men det finns också en alternativ och äldre vänstertradition, som just idag bör vara av intresse för en vilsen vänster inte alldeles nöjd med sakernas tillstånd. Här finner vi bland annat franska namn som Babeuf, Hebert, Proudhon, Sorel, Doriot, Thiriart, Bouchet och Soral. Ett centralt namn i denna tradition är Louis Auguste Blanqui (1805-1881), en av de mest legendariska revolutionärer den franska vänstern frambringat. Från honom lånade Mussolini slagordet ”den som har järn har bröd”, anarkisterna sitt ”ni Dieu ni maître”. Marx såg honom som den ledare Pariskommunen hade behövt för att segra, Blanqui satt fängslad i decennier och så även i samband med kommunen. Det finns, som vi kommer att se, stora likheter mellan Blanqui och Marx, både i historiesyn och formuleringar.
Blanqui och historien
Communism is the safeguarding of the individual, individualism is extermination.
– Blanqui
Samtidigt fanns det skillnader mellan den marxska socialismen och Blanquis. Patriotismen var för Blanqui en naturlig del av socialismen, närmast dess utgångspunkt, en av hans tidskrifter bar namnet La Patrie en Danger. Han utgick från en radikal republikansk tradition, där den politiska och den sociala frågan ansågs höra samman. De gamla germanerstammarna hade sett alltför stora klassklyftor som ett hot mot krigarfolken, och Blanquis tradition är snarlik.
Så identifierar Blanqui sig själv, och ”30 miljoner fransmän”, redan på 1830-talet som ”proletärer”. Detta alltså när Marx ännu var en yngling. Konflikten mellan kapital och arbete, ”le Capital et le Travail”, är av central betydelse i Blanquis världsbild. Men synsättet skiljer sig något från det marxska. Blanqui återknyter, via Buonarotti, till hebertisterna, som gjorde skillnad mellan en ”legal” och en ”real” nation. Den rent ”legala” nationen hängde samman med överheten och dess lagar, med etablissemang och system. Den befann sig i konflikt med den verkliga nationen, folket. Synsättet är fortsatt relevant i vår tid, präglat av en officiell stats- och systemnationalism som helt frikopplats från det svenska folket. ”Legitimitet eller suveränitet”. Blanqui summerar sitt synsätt:
We should not hide that there is war to the death between the classes that make up the nation … the truly national party, the one to which the patriots should rally, is the party of the masses.
Det pågår en klasskamp som omöjliggör den nation Blanqui vill förverkliga. Men denna klasskamp är inget folket startat:
Yes, gentlemen, this is a war between the rich and the poor: the rich have wanted it, and because of this they are the aggressors.
I likhet med Marx ser Blanqui historien som en historia om klasskamp, ”Roman history is one long story of the struggle between capital and labor”. Men samtidigt befinner sig Blanqui på ett visst avstånd från den rena ”arbetarismen”, hans är fortfarande en republikansk patriotism och han varnar för ”working-class exclusivism”. Han betonar inte sällan betydelsen av ”deklasserad bourgeoisie” för kampen. Här har historien gett honom rätt, trots retoriken leddes de marxska socialismerna oftare av borgerliga element än av arbetare.
Blanqui kopplar också samman inrikes- och utrikespolitik, och beskriver överhet och borgarklass som synnerligen benägna att kollaborera med nationens fiender när det kan gynna dem i kampen mot folket. Även detta, i tider av globalisering, EU och NATO, är fortsatt relevant.
Blanqui och ateismen
Ignorance and community are incompatible… Between those two things, education and communism, the relationship is so close that one can not do without the other, neither a step forward nor a step backward.
– Blanqui
Marx är idag känd för uttrycket att religionen är ”opium för folket”, detta tycks tidigare ha yttrats av Blanqui i en variant där han jämför kristendomen med opium. Citatet är svårt att placera i tiden men tycks härröra från 1820- eller 30-talet. Börjar man undersöka likheterna blir de oväntat många. Så jämför Blanqui kapitalet med en ”vampyr”, han talar i likhet med Marx om att samhället är ”havande” med ett nytt. I likhet med Marx, men långt tidigare, skildrar han också den ursprungliga ackumulationen. Frågan man gradvis ställer sig under läsningen av Blanqui är alltså hur mycket Marx egentligen lånade av honom, vad gäller både perspektiv och träffsäkra formuleringar. Att inflytandet är större än det från de i sammanhanget oftare nämnda Saint-Simon och Fourier framstår i varje fall som uppenbart.
Men nog om detta. Blanqui utgår från en radikal ateistisk tradition, i synnerhet riktad mot kristendomen. Blanquisten Gustave Tridon skulle senare i bland annat Du molochisme juif utveckla en historiesyn byggd på konflikten mellan arisk ateism (inklusive den i sammanhanget ofarliga hedendomen) och semitisk monoteism. En del senare blanquister blev antijudiska, Blanqui själv tycks ha nöjt sig med att använda ordet ”shylocks” i privat korrespondens.
Behind every daily newspaper, there is the capitalist faction, open or concealed enemy, proceeding by violence or Jesuitism.
– Blanqui
Det centrala här är oavsett vilket inte judar, utan Blanquis mer idealistiska världsbild. ”Överbyggnaden” har hos honom en viktigare roll än hos Marx, vilket gör att utbildning blir mycket viktigt för en framgångsrik revolutionär rörelse (jämför Gramsci). Bland annat menar han att predikningarna i kyrkan ska ”övervakas”. Blanquisterna menade att ateismen leder till heroism här och nu, och hade fokus på ”materians värdighet” och oändlighet. Bland Blanquis mest fascinerande verk finner vi Eternity by the Stars, där han för tankarna till Nietzsches ”eviga återkomst”. Det är inte omöjligt att det här även rör sig om direkt påverkan, men vi kommer återkomma till den äldre Blanquis kosmologiska tankar senare.
– Jules Dalous Blanqui
Blanquis fokus på ”överbyggnaden” och den mentala faktorn leder honom också, i kombination med arvet från Rousseau, till skepsis vad gäller parlamentarisk demokrati. Folket är indoktrinerat av decennier av överhetens skola, kyrka och press, och vet i nuläget inte vad det vill. Detta innebär även att Blanqui växlar i sin syn på pressfriheten:
A majority acquired by terror and gagging is not a majority of citizens but a herd of slaves. It is a blind tribunal which for seventy years has heard only one of the two sides. It owes it to itself to listen for seventy years to the opposite side.
Detta betyder också att Blanqui är positiv till vad han kallar Dictature parisienne. Paris är den mest avancerade delen av den franska nationen, därför närmast folkviljan och mest lämpad att förverkliga den.
Blanqui och politiken
I am not a professor of politics or socialism; I am a man of action. What exists is bad; something else must take its place, and gradually things will become what they ought to be.
– Blanqui
De flesta Blanquibiografier har skrivits av marxister, hans politiska metoder beskrivs därför som hemmahörande i en svunnen tid. Blanqui arbetade i hög grad genom hemliga sällskap, genom den revolutionära karaktären hos vänskap, lojalitet och små grupper av kamrater. Blanquisten ville leda genom sitt exempel, och Blanqui själv blev en legend genom att offra stora delar av sitt liv i fångenskap. Så kallades han ”den fängslade” och Le Vieux, ”den gamle”. Kring honom byggdes det upp en myt. Detta för tankarna till Bakunin, men skillnaderna var stora mellan de båda personerna. Bakunin var en socialt sinnad bjässe, Blanqui var mer introvert och liten till växten.
Blanquismen byggde på existensen av hemliga sällskap som influerade folket, och vid rätt tidpunkt inledde en folkresning. Skapandet av massrörelser, partier eller fackföreningar var, åtminstone till en början, inget som stod i fokus. Viktigare var att utveckla den rätta mentaliteten, och att hålla både den och den revolutionära traditionen vid liv även under icke-revolutionära perioder. På så vis var blanquismen elitistisk, men bland de sammansvurna återfanns både deklasserade borgare och arbetare.
A careful study of geology and history reveals that humanity began by isolation, by absolute individualism, and that through a long series of improvements must lead to the community.
– Blanqui
Målet var maktövertagandet, och därefter en serie reformer som innebar att den verkliga nationen också blev den legala. Identitet mellan folk och armé var här ett viktigt inslag, där yrkesarmé ersattes av folkarmé (”France must be armed differently” uttrycker Blanqui det 1879). Utbildning av folket och övervakning av kyrkan var ett annat. Sociala och ekonomiska reformer ingick också. Blanqui beskrev kommunism och gemenskap som historiens mål, men de konkreta reformerna var inte alltid lika radikala. I en intervju 1879 menade han exempelvis att kapitalet skulle beskattas och stora förmögenheters skapande förbjudas.
Blanqui influerade, som ovan antytts, Marx, men också en egen strömning i fransk arbetarrörelse. Dessa blanquister kom senare delvis att fylkas kring Boulanger, och på sikt påverka den radikala högern i Frankrike.
Vad kan vi idag ha för utbyte av Blanqui, förutom att han uppenbart är ett fascinerande stycke idéhistoria? Blanqui framstår idag som mest givande för en mer patriotiskt sinnad vänster, som inte är främmande för nationen. Hans fokus på deklasserad borgerlighet och ”överbyggnaden” har visat sig relevant inte minst genom marxismens egen historia. Hans närmast antika nationsideal för tankarna till Castoriadis. Delvis för hans arv och metoder tankarna även till det sena 1900-talets nationella rörelser, med fokus på personliga band av lojalitet, ett arv som måste hållas vid liv och kopplingen mellan politisk nation och social fråga. I centrum för en nonkonform vänster torde i varje fall hans tankar kring den ”legala” nationen och folket stå, har vi en nation när stora delar av folket är fullständigt alienerade från alla former av offentlig debatt och beslutsfattande?
Betraktad från höger finns det mycket av intresse hos Blanqui, men också mycket av mer tveksamt värde. Hans antireligiösa radikalism är exempelvis tveksam, och ledde till övergrepp under Pariskommunen. Tridon låter ana en vidareutveckling i hednisk, men också i antijudisk, riktning. Det som är negativt med vänstern i gemen är ofta negativt även hos Blanqui. Distinktionen mellan folk och system är förmodligen även här det mest bestående värdet hos Blanqui.
Mer Blanqui
Texter – Chosis
Monty Johnstone – Marx, Blanqui and Majority Rule
Marxists.org – Texter av Blanqui
Worlds Without End – recension av Blanqui med 1879 års intervju
Om skribenten: Joakim Andersen
