Vad är det nordiska? Det är en fråga som idag inte berörs annat än ytligt och negativt. Det nordiska beskrivs på sin höjd som tråkigt, som avsaknad. Vill vi återknyta till djupare analyser av frågan om det nordiska måste vi därför bege oss på upptäcktsfärd bakåt i tiden. En givande bekantskap är då Ludwig Ferdinand Clauss (1892-1974), vi hittar hos honom ett antal pusselbitar.
Clauss influerades i sin forskning av fenomenologen Husserl, men valde att bli antropolog. Under flera år levde han bland beduiner, hans kollega Günther sade senare att medan han själv funnit den frihet som tyskarna förlorat i Skandinavien så hade Clauss funnit den bland beduinerna. Clauss konverterade till islam. Under nationalsocialismens tid var han en folkligt populär men kontroversiell författare, vi kommer nedan att återkomma till hur hans forskning underminerar centrala dogmer i den officiella ideologin. Clauss hamnade i onåd bland annat då han skyddade sin judiska assistent genom att gömma henne i sitt hem, efter kriget ledde det till att han i Israel räknades som en av ”de rättfärdiga bland folken”.
Psykoantropologi
Rasse ist Gestalt…
– Clauss
Clauss forskning påverkade Evolas tankar kring ”race of soul”, han står liksom sin italienske vän i ett latent konfliktfyllt förhållande till den gängse rasbiologin. Det som intresserade Clauss var hur de klassiska europeiska underraserna (nordisk, fälisk, mediterran, et cetera) förhåller sig till vissa psykologiska stilar eller Gestalter. Han var en tidig etnopluralist såtillvida att han inte såg någon av dessa som ”överlägsen” de andra. ”Vetenskapen har ingen måttstock att mäta raser med”, uttryckte han detta och normalt beskriver han de olika stilarna inkännande och positivt. De är olika, inte över- eller underlägsna.
Clauss utgår från en koppling mellan kropp och själ, ”det är kroppens mening att vara en manifestation av själen”. Han är här inte fullt så metafysisk som det kan låta, utan menar att man genom utseende, gester, mimik, blickar kan dra slutsatser om en människas psykologiska stil. Dessa stilar är på sitt sätt bortom gott och ont, kan yttra sig både i det positiva och i det negativa. Clauss noterar att ”man kan vara ett riktigt svin på ett nordiskt sätt”. Han intresserar sig för möjligheten till förståelse. Om ett folk består av människor som tillhör olika psykologiska ”raser”, är då förståelse mellan dessa möjlig?
Här är inflytandet från Husserl tydligt. Clauss betonar att människor aldrig ser samma saker, att seendet alltid innehåller tolkningar. Det en person ser som ett underskönt landskap kan en annan se som råvaror. ”Alles Sehen in die welt ist schöpferisch”, skriver Clauss, att se är att skapa.
Kort om de andra gestalterna
I Rasse und Seele beskriver Clauss de olika raserna i och kring Europa. Vi möter där naturligtvis den nordiska typen, men också den alpina/ostiska, den fäliska/dalska, den mediterrana, den orientalida eller ökenrasen, och den armenida (men inte den i Finland vanliga östbaltida). För att understryka att han studerar psykiska raser, Rassenseele, använder Clauss egna begrepp för de olika stilar som normalt förknippas med dessa. Han talar då om den nordiska gestalten som Leistungsmensch, prestationsmänniska, orientaliden som Offenbarungsmensch, uppenbarelsemänniska, och den mediterrana gestalten som Darbietungsmensch, framförande- eller föreställningsmänniska. Den fäliska gestalten är en Verharrungsmensch, en uthållighetsmänniska, den ostiska typen en Enthebungsmensch, en befrielsemänniska, och den armenida en Erlösungsmensch, en frälsningsmänniska.
– Hindenburg, fälisk
Dessa olika stilar färgar allt en människa tar sig för, även om Clauss också betonar att det finns undantag och en individuell komponent som inte ska underskattas. Den idealtypiska Enthebungsmensch trivs således bäst i ”den lilla världen”, beskrivs med en kärlek till det lilla, till närhet och trygghet. Det avlägsna upplevs som en ”Un-Welt”, ett potentiellt hot. Det finns likheter med den idealtypiska Verharrungsmensch, normalt betydligt större fysiskt än den ofta alpina Enthebungsmensch. Tillsammans med den nordiska Leistungsmensch är det den fäliska människan som skapat den germanska kulturkretsen, men det finns betydande skillnader. Den mäktiga fäliska människan beskrivs av Clauss som rotad, växer närmast fast i jorden och då i synnerhet i sin hembygd. Där de nordiska dragen pekar utåt, pekar de fäliska dragen inåt, vi har här att göra med en människa som på många sätt alltid är en bonde. Denna människa säger inte mer än nödvändigt, har en bestämd tyngd. I vissa situationer drabbas han eller hon av en explosiv krampaktighet, Clauss beskriver furor teutonicus som ett fäliskt fenomen (jämför Günthers resonemang kring Oden som en för det nordiska atypisk ”Sondergott”). Ett talesätt han hört bland fäliska män som varit på väg att förlora självkontrollen beskriver detta, ”jetzt gibt es Tote”, nu kommer människor att dö. Mitt högst personliga intryck är att många invandringskritiker är fäliska.
Det nordiska
…die Richtung geht hinaus…
– Clauss om det nordiska
I Nordische Seele fokuserar Clauss på den nordiska människan, Leistungsmensch. Om den fäliske är en jätte fastvuxen i marken, så strävar den nordiske utåt. Clauss utgår från skillnader i landskap, menar att de nordiska haven, skogarna och bergen här skapat en känsla för det som är fjärran. Det finns hos Leistungsmänniskan alltid ett avstånd mellan den egna själen och omvärlden, omvärlden uppfattas som något man griper och bearbetar. Så är den nordiska människan på sätt och vis alltid ensam, men detta behöver inte leda till känslor av ensamhet. Hon trivs i ensamheten, inte i kollektivism och trängsel.
Avståndet mellan människor är naturligt för den nordiska människan, och när det bryter samman upplevs det som pinsamt och ansträngande. Detta innebär att hon för utomstående kan framstå som kall och uttryckslös, vilket dock inte är sant. Uttrycken finns men är subtila, Clauss skriver att den nordiska människan kommunicerar genom pauser och tystnad. En djupt rörd nordbo tiger. Detta avstånd kan naturligtvis också överdrivas och bli patologiskt. Clauss skriver att synliga hierarkiska avstånd är främmande för det nordiska, avståndet finns ju där alltid ändå, men att det hos vissa kan urarta till ståndshögfärd och social distans.
– dansk, nordisk typ
Det oändliga nordiska landskapet med dess ”fjärran” och hemligheter har skapat en särskild människotyp. Nordmänniskan vill övervinna avstånden, vinna hastighet, utforska det fjärran oavsett om det handlar om geografi, astronomi eller själens hemligheter. Så finns det ett uppenbart band mellan det nordiska och den faustiska civilisationen. Clauss noterar att både vikingar, Marco Polo och Columbus var nordiska.
Här stöter vi på en antikolonial civilisationskritik hos Clauss. Han menar att världserövringen innebar ett försök av den nordiska människan att ”nordisera” hela planeten. Men detta projekt innebär också att icke-nordiska folk tvingas att anpassa sig till något för dem främmande. Clauss skriver:
Mehr und mehr empfängt die Welt ein germanisches Aussenpräge und zerstört damit das Eigenpräge ihrer nichtnordischen Arten.
Clauss tar upp den nordiska ödestron, så skild från fatalismen. Ödet är för nordbon något man välkomnar och griper tag i. Den nordiska heroismen präglas av ensamhet, kan övergå i det typiska över-modet (den nordiska motsvarigheten till ”jetzt gibt es Tote”). Genom sydlig påverkan tycks detta övermod ha utvecklats och förfinats, det nordiska avståndet och blicken vänts inåt. Det nordiska innebär en förmåga att sakligt sätta sig utanför sig själv, att betrakta och övervinna sig själv. Clauss skriver:
Envar som kan stiga ut ur sig själv, se sig själv i ansiktet och göra något med sig själv som om detta själv vore ett objekt – en sådan individ är nordisk i detta avseende… hon kan skapa och erövra sig själv…
Förmågan till sådan externalisering är nordisk menar Clauss, men här finner vi också frön till den sakliga universalism som just nu möjliggör nordfolkens självutplåning. Det krävs en Leistungsmensch för att sätta sig över både kollektiv självbevarelsedrift, sunt förnuft och omsorg om de egna barnbarnen.
Clauss tar upp mycket annat, som den nordiska troheten, nordisk kärlek, nordisk religiositet (protestantismen är en nordisk reaktion) et cetera. Nordbon är en prestationsmänniska även när hon dricker, och hon föraktar hellre än hatar.
Sammantaget är det en givande skildring av det nordiska Clauss erbjuder. Vän av ordning kan mena att det är pseudo-vetenskap eller att det är kulturella drag snarare än rasliga Clauss beskriver, men detta är egentligen mindre intressant. Antingen känner man igen sig i det och får aha-upplevelser, och då har man nytta av det, eller så har man det inte.
Clauss kan också hjälpa oss att se det egna med nya ögon. Vi kanske inte ”har rytmen i blodet”, vi kanske är ”tråkiga” i diverse batikhäxors ögon. Men det är sådana vi är, och det är både futilt och löjeväckande att försöka bli något vi inte är. Om bristande rytm är priset man får betala för att utforska stjärnorna eller utveckla modern medicin kanske det är hanterbart.
Nation och ras
Clauss beskriver den tyska nationen som resultatet av nordiskt och fäliskt, med kulturella bidrag i synnerhet från det mediterrana och det armenida. Det finns också ostiska befolkningsgrupper, men dessa har sällan påverkat den tyska kulturen. Hur uppnår man då den ovan nämnda förståelsen i ett sådant folk?
Här finns en spänning i Clauss tänkande. Han kan inkännande beskriva den ostiska alienationen i en kultur skapad av andra, och betonar ofta värdet av att vara ”artrecht”, autentisk mot sin gestalt. Vissa romanska former av dueller och uppvaktning som lånats från andra kulturer beskriver han exempelvis som ”artfrämmande”. Men samtidigt uppmanar han tyskarna som folk till en ”åter-nordisering”. Det nordiska är något var och en kan välja.
Här finns också en spänning mellan Clauss ståndpunkt och en mer rasbiologisk. Clauss betonar att ”allt är inte ras”, den psykologiska stilen är viktigare och den kan man själv vara med och påverka. Han tar också upp det faktum att ett visst yttre idag inte nödvändigtvis är kopplat till en viss Seele:
..vi finner också ihop med svart hår och liten växt ofta blonda och slanka själar.
Utan det metafysiska inslaget når Clauss alltså fram till slutsatser snarlika Evolas kring ”race of body, race of soul, race of spirit”. Här anar vi varför han var kontroversiell, för nu börjar han på allvar underminera en rasbaserad kollektivism. Så skriver han att det inte är ovanligt att människor av blandad härkomst har en tydligt nordisk själ, och liknande. Som kuriosa kan nämnas att han bland sina många illustrationer har med både Klages och Evola, den förra nordisk och den senare till det yttre mediterran men med nordiska drag.
Oavsett vad man tycker om hans forskning är Clauss alltså en spännande bekantskap. Han beskriver inkännande det nordiska, och det meningslösa i att skämmas för det och vara sämre kopior av något vi inte är. Han påminner oss också om hur spännande det kan vara att verkligen se våra medmänniskor, och om möjligt försöka dra slutsatser om deras inre utifrån deras yttre. Samtidigt uttrycker han en världsbild skild både från den liberala och den raskollektivistiska.
Vi finner ett par av Clauss böcker här:
Rasse und Seele
Die Nordische Seele
Den engelskspråkige läsaren hittar en introduktion av Tomislav Sunic här:
Ludwig F. Clauss: Racial Style, Racial Character
Om skribenten: Joakim Andersen
