Är storstaden en människofientlig miljö? En företrädare för uppfattningen att så är fallet var den tyske antropologen Hans F.K. Günther. Günther torde idag främst vara känd som nordicist, han menade att den kreativa kärnan i de germanska folken var den nordiska. Den var på samma gång värdefull och hotad. Günthers nordicism är intressant, inte minst då han ägnade mycket energi åt att försöka identifiera det genuint nordiska. Så beskrev han exempelvis den nordiska religiositeten i Frömmigkeit Nordischer Artung, med fokus på aspekter som frihet, värdighet, ”naturreligiositet” och humanitas (vi kommer återkomma till detta). Günther var också en civilisationskritiker med närmast reaktionära inslag i sin världsbild (vilket bland annat fick honom att identifiera inslagen av mass-rörelse i den tyska nationalsocialismen). Detta är tydligt inte minst i hans analys av urbaniseringen, Die Verstädterung.
Urbaniseringen
Günther definierar ett folk som urbaniserat när 30-40% av befolkningen lever i städer. Han motiverar denna siffra med det större inflytande stadsborna har, genom bland annat press och politik. Mot det urbaniserade samhället ställer han det ursprungliga indo-germanska idealet. Det var ett lantligt samhälle bestående av självägande och oberoende ”adelsbönder” (med små grupper av ofria som inte räknades till folket). Günther menar att det i den nordiska karaktären finns ett inslag av strävan efter oberoende, rentav ensamhet. Dessa adelsbönder levde i en form av demokrati vi kan se exempelvis på det medeltida Island. Detta var bakgrunden till idealet ”Freiheit und Gleichheit” (ett återkommande inslag i Günthers kulturanalys är att han följer hur ord förändrar betydelse, samma ord betyder idag något helt annat).
När ett sådant samhälle urbaniseras har det både biologiska och sociologiska konsekvenser. Günther refererar till studier som visar hur aristokratiska ätter efter några generationer dör ut i städerna, en stark tendens är att högre sociala skikt får färre barn. Parallellt med detta följer Günther de individer som när de levde på landet inte ansågs kapabla att bilda familj, på grund av bristande vilja, duglighet eller liknande. Med industrialiseringen förändrades situationen, Günther talar här föga politiskt korrekt om att de mindre dugliga får större familjer. Samtidigt föregriper han Charles Murray, och menar att den sociala rörligheten gör att vissa sociala grupper förlorar sina potentiella förebilder och ledare (vilka istället uppgår i den infertila överklassen).
Ett resultat av allt detta är att den moderna massan uppstår i städerna, och det Günther kallar ”Massenseele”, massjälen, påverkar samhälle och politik. Resultatet är 1789. Det organiska samhället ersätts av det moderna, 1800-talets idéer dominerar, och demokratin ändrar karaktär. Den går kort sagt från ett aristokratiskt folkstyre, till ett ochlokratiskt masstyre, menar Günther.
På många sätt för Günther i sin kulturkritik tankarna till den unge Marx tankar kring alienation och artväsen. Även Günther utgår från att människan har ett artväsen, och att stadslivet fjärmar henne från detta. I staden lever vi i en konstgjord miljö, och förvandlar oss själva till husdjur. Günther menar att tekniska framsteg i vår tid ofta är ”skenframsteg”, och sammanfaller med antropologisk och genetisk tillbakagång. Det finns flera områden där ”framsteg” inte är möjligt, Günther tar upp mänsklighet och humanitas. En häst är idag mer genuin i sin ”hästighet” än den moderna människan i sin mänsklighet.
Här tar Günther inte minst upp ande och kultur, och den moderna massans hat mot dessa fenomen. Trots att han skriver 1934 drar han sig heller inte för att varna för inslaget av hat mot ”de bildade”, ”storskallarna” som förekom i nationalsocialismen. Han tar också upp inslaget av ”överbildning” i det moderna samhället, relevant än idag genom den mängd av långa utbildningar som snarare leder till indoktrinering i en viss världsbild än till kunskap eller humanitas. Detta i kombination med de positiva värden Günther förknippar med det nordiska är en användbar utgångspunkt i en kritik av det moderna samhället och dess ”kultur”. Så menar han också att skadliga ideologier kan vinna spridning i storstaden, där de uppstår i kretsar av överbildade ”civilisationslitterater” och individer han beskriver med termen tainted genius. Mot detta ställer han livet på landet, där uppenbart världsfrämmande ideologier snabbare genomskådas och där den sanna konsten brukar uppstå.
Detta leder till att han ser lösningen på samtidens problem i en ”Entstädterung”, en rörelse från städerna och tillbaka till landsbygden. Detta skulle bland annat underlätta återskapandet av den germanska demokratin av fria män, liksom en mer nordisk kultur. Günther menar att den nordiska människan är mer sårbar för urbaniseringen än andra europeiska grupper. 1934 försökte han presentera sitt program som förenligt med nationalsocialismen, och anknöt i synnerhet till Darrés planer på att skapa en ”Neuadel” av bönder. Efter kriget var han betydligt mer skeptisk till Tredje riket, och beskrev det som en rörelse grundad i massa och storstad. För våra syften, 2015, är detta främst historisk kuriosa. När vi idag utvecklar en ”fjärde politisk teori” hämtar vi positiva inslag där vi finner dem, och i Günthers tänkande finns värdefulla utgångspunkter för storstadskritik och en positiv, om än ofullständig, beskrivning av de positiva värden som kan förknippas med det nordiska. Intressant är inte minst att Günther utgår från ett mer metapolitiskt och frihetligt perspektiv, och menar att kampen om kulturen och värderingarna är viktigare än politiska beslut.
Vi hittar Günthers bok här:
Om skribenten: Joakim Andersen
