Marika Formgren är en av mina favoriter i samtida svensk borgerlighet, hennes texter brukar präglas av hederlighet och klarsyn. Hon har dessutom mer perspektiv än övrig offentlighet, nöjer sig inte med att vara en del av samtidshistorien utan beskriver den också. En intressant utveckling den senaste tiden har varit Göteborgs-Postens delvis nya positionering under den nya politiska redaktören Alice Teodorescu, en positionering åt höger. Teodorescu har bland annat bjudit in Formgren att skriva en gästkrönika, något som senare väckt kritik från Expressens Forssberg.
Stormakt byggd på självhat
När samhällseliten försöker göra svenskarna till kreativa problemlösare och humanitära stormaktsmedborgare genom att slopa kunskap och bygga en värdegrund på självhat är det dömt att misslyckas.
– Formgren
Formgrens ursprungliga gästkrönika är en pärla. Hon för fram insikter som är normal konservatism, och i varje sunt samhälle borde vara självklarheter. Så tar hon upp att människors värderingar brukar växa fram ur deras relationer, det är inget stat och elit kan framtvinga genom ”fostran”. Här finns förövrigt en av det svenska projektets stora, inbyggda motsättningar, den mellan vad människor ser med egna ögon och vad de får uttrycka i offentligheten. I offentligheten är det mycket av det man sett och upplevt som överhuvudtaget inte kan tas upp, mycket man definitivt inte får dra slutsatser av eller generalisera. Politisk korrekthet är, med Steve Sailers ord ”a war on noticing”, allt du sett med egna ögon är ett/två/flera ”undantag”. Vi får lägga märke till sådant som överheten godkänner att vi lägger märke till, utöver det får vi inte dra slutsatser av våra iakttagelser och erfarenheter. Vilket i förbigående sagt innebär att många samhälleliga fenomen blir obegripliga (exempelvis rasismen bland butiksägare, vilken just nu endast kan förklaras med att butiksägare är extra ondskefulla).
Men åter till Formgren. Det är en bra krönika, kort men kärnfull. Metapolitiskt värdefullt är också att hon tar upp hur det offentligt påbjudna självhatet, det Guillaume Faye beskrivit som etnomasochism, knappast leder till ökad kärlek för invandrare. Formgren tar också upp svenskar som en grupp, något de flesta borgerliga debattörer skyr som pesten samtidigt som det egentligen inte är det minsta kontroversiellt eller farligt. Finns det etniska kurder lär det nog finnas etniska svenskar också, med en del legitima intressen.
Vi finner den läsvärda krönikan här:
Forssberg och halmgubbarna
… de idéer som enligt Formgren genomsyrar svenskens liv på sin höjd är företrädda på samhällsdebattens cirkusavdelning.
– Forssberg
Svensk borgerlighet kan normalt summeras med ett ord: ”ynkedom” (eller ”cuckservatives”, för den som följer alternativ amerikansk höger). Den har anammat mycket av den såkallade ”vänsterns” världsbild, vokabulär och sensitiviteter (även denna ”vänster” är för övrigt att betrakta som ynkedom, föga besläktad med sin historiska namne). Ett uttryck för detta är oviljan att tala om svenskar som folk, grupp, eller etnicitet. För denna borgerlighet är Formgren och Teodorescu både ett hot och en påminnelse om den egna oförmågan.
Så angreps, föga oväntat, Formgrens sansade krönika av Expressens Johannes Forssberg (en herre som tidigare tagits upp på Motpol, aldrig i smickrande ordalag utan tvärtom som representant för ”fridolingenerationen”). Forssgren anklagar henne för att debattera mot halmgubbar, alltså förenklade och lätt vederlagda versioner av hennes meningsmotståndare. Att ta upp frågan om halmgubbar är inte negativt, då de genomsyrar och förstör mycket av svensk debatt (ofta genom varianter på temat ”du har mot invandrare för du säger att invandring kostar pengar”).
Men att använda Formgrens krönika som ett exempel på halmgubbsretorik är ohederligt, särskilt då hennes krönika tas upp på betydligt större utrymme än den mer diffust beskrivna ”vänstern”. Här anar man Forssbergs agenda, och det faktum att Formgren är hans egentliga måltavla. Samtidigt som Expressens inslag av kvarvarande borgerliga läsare, som på något vis missat att tidningen numera varken är borgerlig eller bra, gör att han inte kan gå till frontalangrepp utan även måste ta med ”vänstern” på ett hörn och framställa sig som den sansade och neutrala betraktaren snarare än någon som angriper Formgren och, i förlängningen, GP:s delvis nya/nygamla positionering.
Forssbergs krönika återfinns här:
Cirkusartisterna
Formgren är emellertid inte något enkelt byte för ohederlig debatteknik. Detta blir uppenbart i den läsvärda artikel där hon på sin blogg bemöter Forssbergs påståenden. Hon visar med ett stort antal exempel, från ledande aktörer som Reinfeldt och Expressen, att det knappast är ”halmgubbar” hon bemött i sin ursprungliga gästkrönika. Formgrens kommentarer är också underhållande och befriande raka, som när hon noterar att:
Man kan naturligtvis invända att av allianspolitikerna ovan är det bara de mindre begåvade Maud Olofsson och Erik Ullenhag som säger rakt ut att invandrare är bättre än svenskar.
Hon går också på offensiven mot slutet, och frågar om Expressen håller med henne i sak:
Är det fel att eliten försöker fostra folket genom att inympa självhat? Vore det inte rimligare om eliten förmedlade att svenskar och invandrare är jämlika, att hetero- eller homosexualitet är oväsentligt eftersom ”kärlek är kärlek”, och att svenskar är ett folk (globalt sett ett mycket litet folk, en minoritet) som har samma rättigheter och förtjänar samma erkännande som världens alla övriga folk?
Sammantaget är det givande läsning oavsett om man uppskattar intellektuella lustmord (Forssberg kommer inte bemöta Formgrens text, för det kan han inte) eller hederlighet. Vi finner Formgrens artikel här:
Vi avslutar med att tipsa om en annan borgerlig favorit, vars analys av det samtida Sverige påminner mycket om Paul Gottfrieds:
Om skribenten: Joakim Andersen
