Det finns en europeisk tradition inom geopolitiken, en tradition som idag framstår som så oförenlig med systemet att den blir revolutionär. Historiska företrädare för denna tradition är bland annat vår svenske Kjellén, Haushofer, Thiriart, och de Gaulle (i någon mån). Samtida företrädare är bland annat Robert Steuckers och Aleksander Dugin, även om den senares geopolitik gärna antar metafysiska övertoner. En mycket givande geopolitisk tänkare i denna tradition är också Freiherr Heinrich Jordis von Lohausen (1907-2002). von Lohausen kom från en österrikisk familj med militära anor, och deltog i Andra världskriget som officer och diplomat bland annat i Libyen, Polen och Ryssland. Efter kriget engagerade han sig för ett fritt Europa, och skrev bland annat geopolitiska klassiker som Mut zur Macht och Denken in Völkern. Han är en god introduktion till den europeiska geopolitiken.
Samtal i sadeln
Han som har utrymme har framtid. Endast han.
– Samtal i sadeln
En bra introduktion till von Lohausen är Reiten für Rußland: Gespräche im Sattel. Vi följer där en grupp tyska soldater som till häst tar del i invasionen av Sovjet. Soldaterna samtalar om det krig och de världshistoriska händelser de är en del av, något som ger Lohausen en möjlighet att dialektiskt ställa olika perspektiv och delsanningar mot varandra. Det är ett riskabelt upplägg som lätt blir tråkigt, men fungerar här bra. I en samtid besatt av den sedan 70 år besegrade nationalsocialismen kan det vara på sin plats att nämna att den spelar en mycket perifer roll i samtalen. De som talar är tyska soldater, deras samtal handlar om Tyskland, Europa och världshistorien.
Soldaternas samtal rör sig i grunden kring två frågor. Dels varför de krigar, dels vilka de är. Någon soldat menar att han kämpar för att även hans barnbarn ska tala tyska, att det handlar om huruvida tyskan ska bli ett världsspråk som engelskan eller gå samma öde till mötes som småspråken. Så kommer samtalet in på den makt England har genom sitt världsspråk:
Alla snobbar står på Englands sida… gentlemannen har ersatt kavalieren, chekchäftet svärdet, ”matter-of-factness” hövligheten…
Flera soldater uttrycker sig kritiskt mot storstadscivilisationen, mot massans och penningens tidsålder. En konstaterar att det inte bara är den ”obekante väljaren” som kontrollerar samtiden, utan minst lika mycket ”den obekante köparen”. Och ve den som hamnar i konsumentens väg. Skogar huggs ner, resterna av kultur besöks till döds. De miljontals konsumenterna är den nya majestäten, och det är illa när de är främmande majestäter.
En soldat menar att stadscivilisationen kommer gå under, ”den vertikala flykten i stål och betong var en flykt in i en återvändsgränd. De stora städernas tid är förbi”. Om detta är fallet, kämpar de för att tyska bönder ska få plats att leva.
Caesar eller Alexander
I Amerika hette det ”en död indian är en bra indian”, i det gamla Ryssland ”en kirgisisk undersåte är en bra kirgis”. För oss gäller: ”en fri, en god ryss, en fri, en god ukrainare”.
– Samtal i sadeln
Sådan plats finns i öster, men där lever redan människor. Hur man ska förhålla sig till dessa spelar en central roll i samtalen. Det råder närmast konsensus vad gäller att det finns plats både för tyskar och ryssar. De två paradigm vad gäller inställningen till andra folk som beskrivs utgår från Caesars galliska krigståg, respektive Alexanders persiska. Där Caesar kom som en erövrare och slog sönder Gallien, hade Alexander en helt annan inställning till det persiska. von Lohausen menar att ”mot ryssarna och i synnerhet ryskorna kan man inte hålla detta land, bara med dem”. Målet är kort sagt att vinna ryssarna, och de andra östeuropeiska folken, för Tysklands sak. Hur gör man då detta? von Lohausen skriver:
Dostojevskijs kristendom, förutsåg Oswald Spengler, hör det tredje årtusendet till. Vi måste fullfölja det gamla Rysslands uppgift. Annars kan vi inte övervinna dem. Så gjorde germanerna med Rom… vi måste här anknyta till varjägerna, till rurikiderna.
En motvikt mot axeln USA och England, kan bara vara ”deutschrussisch”. Soldaterna beskriver också tyskar och fransmän som tvillingfolk, och går igenom de många historiska tillfällen som funnits att förena dessa folk. ”De tyska kungarna delade inte, de tänkte i helheter”. Likaså konstateras att ”stolthet adlar förloraren, storsinthet segraren”. Samtidigt är de osäkra på om den tyska ledningen är kapabel till detta nödvändiga, ordval som ”slaviska undermänniskor” och viljan att behålla ”allt, landet, segern, utrymmet” för sig själv antyder att så inte är fallet och att möjligheten kan förspillas.
Tyskland och Europa
Sie wollen die Ozeane, wir aber Land.
– Samtal i sadeln
Tysklands läge är speciellt. Så konstaterade Spengler att ett land mitt i Europa blir en militärstat eller går under. Samtalen i sadeln rör sig också kring detta. Tysklands läge analyseras noga, samtidigt som det är den enda europeiska nation som under 1900-talet kan bli en världsmakt. Tyskland beskrivs genom sitt läge också som den enda stat som kan förena folken:
Vi är bron. Vi ensamma bland alla Europas folk… vad är då detta Europa utan Tyskland? Ett stycke kust vid Asiens västra rand, i ryssarnas ögon ett intet.
Det finns en naturlig koppling mellan geopolitik och intresse för nationalkaraktärer, von Lohausen är inget undantag. Så beskriver han hur italienare ”tänker med ögonen”, hur fransmän är lagda för kritiskt tänkande et cetera. Han talar om ”kelternas fantastik”, ”latinarnas nykterhet”, ”germanernas målmedvetenhet”.
I centrum står tyskarna, och frågan om vilka de egentligen är. Samtalen återknyter till Keyserling, som kallat tyskarna det mest mångsidiga folket. Det fastslås att de är det mest nyfikna, gemensamt med ryssarna har de en viss inställning till det gränslösa och oändliga. Frågan om de är ett folk, en nation eller en samling stammar dyker också upp. Preussen var sannolikt en nation: ”ett folk har söner, även trolösa söner, en nation har anhängare”.
En av soldaterna menar att nationalism är ett tecken på att ett folk ännu är ofärdigt. De är ännu inte tyskar, än så länge bara en nation. Frågan om den tyska revolutionen tas också upp, ”den tyska revolutionen var Preussen”, dess redskap var ”hären och staten”.
Soldaterna diskuterar också relationen mellan rösträtt och värnplikt, liksom frihet och jämlikhet:
”Fri” och ”jämlik” är bara begrepp. Du kan inte se dem och inte känna på dem. Men brodern, kamraten, är kött och blod, att göra honom väl är gott, att göra honom illa är ondskefullt.
Att vara eller att ha
Fantasi får historien att röra sig, fantasilöshet fryser den. Fantasi är politikens själ.
– Samtal i sadeln
Det finns en aristokratisk kärna i von Lohausens världsåskådning. Denna har redan antytts i styckena om segrarens storsinthet och den moderna stadscivilisationen. I likhet med Thiriart, och Fromm, skiljer han mellan att ha och att vara:
All äkta adel, all kultur vilar i varat. Den som jagar pengar, kan bara förlora i vara. En samuraj ägde inget utöver sina svärd och sin bildning. Hans liv följde bushido, krigarens väg. Inte särskilt annorlunda hette det hos oss: ”Den som svär vid Preussens fana, har inget annat än det som hör till honom själv.” Se på USA, så finner ni det oinskränkta ha-begärets land.
von Lohausen betraktar indianutrotningen som det mörkaste kapitlet i den vita människans historia, och återkommer ofta till det. Det gick inte att använda indianerna som slavarbetare: ”de var aristokrater; inte lättlärda som hundar utan oberoende som katter. Man kan spänna oxar för vagnar, men inte en panter.” von Lohausen menar att detta skiljer demokrati från monarki, i USA utrotades urinvånarna, normalt inte så i Sibirien under tsartiden. Samtidigt är han medveten om att det finns ett ”annat Amerika”, med hjälpsamma och hederliga människor. Men de kontrollerar inte politiken.
Den aristokratiska inställning han företräder utmärks också av respekt för fienden: ”glädjen över motståndarens stolthet och värde… två saker gör kriget intressant: skådeplatsen och motståndaren.” Tal om motståndaren som ”undermänniskor” rimmar illa med en sådan inställning, och soldaterna talar mot slutet också om att när segern är vunnen i öst kan det vara dags att ”gå över Rubicon” och återvända till Berlin. Caesar är kort sagt mer intressant som skapare av en ny ordning i Rom än i Gallien.
Besläktat med fokus på vara framför att ha är skildringarna av stil, besläktat med Evolas ”race of soul” och delvis även med Clauss. I samtalen heter det att:
Stil är att ha distans till sig själv, sina handlingar, sina intressen, sina vinster. Stil är levd visdom… viktigare än allt yttre är vägen till det inre, viktigare än all världens vägar är vägen till källorna.
Under samtalen diskuteras också flitigt relationen mellan politik och moral. Bismarcks ord om att ”begreppen skuld, hämnd, straff hör inte hemma i politiken” citeras, det konstateras också att det finns två former av politik. ”En för de invigda och en för parlament, press och radio”. I frågan om detta är positivt går meningarna delvis isär.
Sammantaget är det en värdefull bok. von Lohausen beskriver relationen mellan Europa och de anglo-saxiska USA och England, mellan ”hav och land”. Han berör förutsättningarna för ett fritt och enat Europa, liksom relationen mellan stat och folk. Mycket intressant är också hans genomgång av tyskarna och det tyska, då en hel del här för tankarna även till svenskarna (bland annat steget från nation till folk, och inslaget av en betydande universalism). Det övergripande synsättet är också positivt, då det förenar en aristokratisk storsinthet med insikter i modern geopolitisk verklighet. Boken rekommenderas alltså varmt. Den historiska verkligheten skiljer sig idag från den de fiktiva soldaterna diskuterade 1942, men en hel del är sig likt. En intressant fråga är naturligtvis i vad mån liknande samtal fördes av de tyska soldaterna i öster. Helt omöjligt framstår det inte som, många var bildade och många hade andra perspektiv än nationalsocialismens. En del av dessa perspektiv är värdefulla även idag.
Vi finner den som PDF här:
Mer Lohausen:
Heinrich Jordis von Lohausen och kriget mot Europa
von Lohausen och spelet om Europa
Om skribenten: Joakim Andersen
