Sverige har de senaste åren inte blivit ett artigare land. Den offentliga sfären präglas exempelvis av ”näthat”, ibland inbillat men inte sällan verkligt. Den präglas också av en ökande slapphet och egoism. Dörrar hålls inte upp, blickar möts inte, tacksamhet och uppskattning uttrycks inte, bibliotek är inte tysta platser, gränserna mellan den egna kroppen och andra respekteras inte, et cetera. Är detta då ett problem? De kretsar som gärna talade om värdet av att ”skita i traditionerna” torde inte se det som det, snarare tenderar de att betrakta krav på hyfs och uppfostran som en form av förtryck (i varje fall tills en dörr slår igen i det egna ansiktet). Vad vi idag ska argumentera för är i varje fall att oavsett om man har mer traditionella eller emancipatoriska avsikter är artighet, god ton och ömsesidig respekt en viktig förutsättning för det goda samhället. Det är en oundgänglig form av socialt kapital.
Civilisation och artighet
När artigheten försvinner, försvinner också civilisationen. Detta är ett återkommande tema hos Theodor Dalrymple, för honom hotas civilisationen ständigt av barbarism. Han skriver:
Of course, civilization is not only an attachment to the highest peaks of human achievement. It relies for its maintenance upon an infinitely complex and delicate tissue of relations and activities, some humble and others grand. The man who sweeps the streets plays his part as surely as the great artist or thinker. Civilization is the sum total of all those activities that allow men to transcend mere biological existence and reach for a richer mental, aesthetic, material, and spiritual life.
Civilisation handlar alltså om att sträva bortom det rent biologiska. Här kan nämnas självklarheter som att människan föds naken men väljer att skyla sin nakenhet, att en arg människa vill skrika och slå vilt omkring sig men kan välja att behärska sig, eller att män generellt är fysiskt starkare än kvinnor men ändå kan välja att behandla dem med respekt.
An armed society is a polite society. Manners are good when one may have to back up his acts with his life.
– Heinlein
I bakgrunden finns det arkaiska samhället, där varje fri man är beväpnad. Ett sådant samhälle tenderar att utveckla intrikata regelsystem, där människor undviker att förolämpa varandra (inklusive varandras familjer). Det avväpnade samhället innebär att dessa regelsystem kan urholkas, här spelar också anonymiseringen en roll. För 1000 år sedan skulle den som hade fötterna på ett spårvagnssäte och därefter förolämpade den åldring som påtalade det antingen få hela spårvagnen mot sig, eller spåras upp av åldringens söner efteråt (om vi för en stund låtsas att det fanns spårvagnar år 1015). Idag är situationen en något annan, kopplingen mellan bristande respekt för andra och fysiskt våld är, delvis, bruten.
It is a wise thing to be polite; consequently, it is a stupid thing to be rude. To make enemies by unnecessary and willful incivility, is just as insane a proceeding as to set your house on fire.
– Schopenhauer
Värt att notera är att kopplingen mellan artighet och civilisation betyder att när hövligheten börjar urholkas, är det ett tydligt tecken på en sjuk eller döende civilisation. Heinlein skriver:
A dying culture invariably exhibits personal rudeness. Bad manners. Lack of consideration for others in minor matters. A loss of politeness, of gentle manners, is more significant than is a riot.
I denna situation kan staten försöka kompensera genom att stifta lagar, men det är då alltid en försämring jämfört med det fria samhälle där hövligheten kom naturligt. Man kan här återknyta till Bruno Leonis tankar kring det senmoderna samhällets explosion av lagstiftning, jämfört med det fria samhällets få, nödvändiga och begripliga lagar.
Hövlighet som ömsesidig respekt
Politeness is a sign of dignity, not subservience.
― Theodore Roosevelt
Hur kommer det sig då att ett oartigt samhälle också tenderar att vara ett sjukt och döende samhälle? Ytterst handlar det om att artighet och god ton är ett uttryck för ömsesidig respekt och hänsyn. Det är ett medvetet val, där vi frångår nävrätten och bestämmer oss för att behandla även de fysiskt och/eller ekonomiskt svaga med respekt. På så vis är det märkligt att ”vänstern” ofta vänt sig mot hövligheten och den goda tonen.
Respect for ourselves guides our morals; respect for others guides our manners.
― Laurence Sterne
Ett samhälle genomsyrat av ömsesidig respekt, och inte minst omtanke för de svagare grupperna, är kort sagt mer hållbart än ett samhälle som närmar sig den rent biologiska barbarism Dalrymple oroar sig för. Det senare samhället kommer behöva fler poliser, dess skolor kommer fungera sämre, debatter kommer urarta, et cetera. Det finns här en närmast egalitär aspekt, vilken ”vänstern” gärna missar men Shaw uttrycker väl i Pygmalion:
The great secret, Eliza, is not having bad manners or good manners or any other particular sort of manners, but having the same manner for all human souls: in short, behaving as if were in Heaven, where there are no third-class carriages, and one soul is as good as another.
Samtidigt innebär en uppsättning sociala regler och ritualer ett skydd för den privata sfären, den distans bland annat Evola uppskattade. När de försvinner finns risken för överkompensering, nu genom överdriven intimitet snarare än lagstiftning. Artigheten utgör kort sagt en balans mellan respekt och distans. Den är en viktig form av socialt kapital, lättare att förlora än att återskapa.
The characteristic of a well-bred man is, to converse with his inferiors without insolence, and with his superiors with respect and with ease.
– Lord Chesterfield
Hövlighet och människoideal
Manners maketh man.
– engelskt ordspråk
Ytterst handlar det hela, som vanligt, om antropologi. Ett specifikt människoideal är kopplat till hövligheten och civilisationen. Detta ideal är en människa som kan sätta sig över sina biologiska drifter, som har karaktär. Han eller hon lägger tid på sitt yttre för att inte orsaka omgivningen obehag. Svordomar upplevs snarare som ett uttryck för språklig fattigdom och bristande självdisciplin än som ”kraftfulla”. Skryt upplevs som ovärdigt fiskande efter beröm. ”Twerkande” framstår som primitivt. Et cetera. Goethe skriver om kopplingen mellan uppträdande och karaktär:
A mans manners are a mirror in which he shows his portrait.
Motsatsen till detta människoideal är Nietzsches ”sista människor”, som alltid väljer den enklaste vägen. Den hövliga människan, i modern tid i synnerhet gentlemannen, återknyter samtidigt till ett äldre ideal, som går bortom samhällets behov och värdet av självdisciplin. Aristoteles talar om megalopsuchia, Sloterdijk om thumos och våra förfäder om gaefumadr. Det handlar om en person som har en ”stor själ”, som fått så rika gåvor att det känns onaturligt att inte dela med sig av dem. För en sådan människa faller det sig naturligt att erbjuda andra sin plats, att dela med sig, att behärska sig, et cetera. Mencken fångar delvis denna verklighet med orden:
Honor is simply the morality of superior men.
Den underlägsne har inte råd att erbjuda omgivningen vare sig pengar, sittplatser eller ett vänligt ord, och nyttjar gärna sin begränsade styrka mot de få grupper han eller hon rår på. För den ”storsjälade” är situationen en annan, Nassim Taleb summerar dennes inställning bland annat med orden att den storsjälade ”is forgetful of wrongs out of strength, not weakness”.
Av detta drar vi slutsatsen att de sociala normer som här summeras som ”artighet” är ett sätt att skapa ett samhälle av aristokrater, där vi alla inspireras av de få ”storsjälade människor” vi stöter på, snarare än någon form av förtryck eller snobberi. Politisk korrekthet som projekt kan också betraktas som ett försök att skapa en liknande uppsättning regler, men underlägset då det dels är selektivt och orättvist, dels bygger på politiska och odemokratiska beslut. Inte heller finns det något ideal av megalopsuchia i den politiska korrekthetens regelverk.
Om skribenten: Joakim Andersen
