Ulf Modin är, ihop med bland annat Jan Myrdal och Pål Steigan, en av vår tids mest intressanta marxister. Han använder sig av marxismen snarare som metod än som en samling färdiga svar formulerade redan under 1800-talet. Modin är också intressant då hans sensibilitet på många sätt är förenlig med den mer konservativa, han föreställer sig också en möjlig allians av humanister bortom historisk ”höger” och ”vänster”, bestående av ”marxister, andra socialister, kvinnogrupper, gröna, vänsterliberaler (vad man i Finland kallar frisinnade), seriösa konservativa och goda kristna.”
”Det är rätt att göra uppror”
När samhället står inför stora förändringar, blir det oroligt vid universiteten, och dessa oroligheter föregår rörelser i samhället. Studenterna har alltid varit den bästa samhällsbarometern.
– Modin
Ett givande exempel på Modins tänkande är hans studie av historiska studentrörelser, med titeln ”Det är rätt att göra uppror”. Det är en på samma gång god beskrivning av konkreta historiska fenomen, och teorier kring dem. Inte minst är tankarna kring ”nästa våg” intressanta.
Modin börjar med att beskriva den tyska studentrörelsen under tidigt 1800-tal. Tyskland var ännu splittrat i många stater, och präglat av feodala institutioner. Inspirerade av radikala, romantiska och nationellt borgerliga professorer och föregångsmän som Jahn och Moritz Arndt började många studenter föreställa sig ett annat Tyskland. I motsättning till den äldre splittringen ville de att alla studenter på en högskola skulle utgöra en gemenskap, vilket gav upphov till de första Burschenschafts. Studenterna såg också sin roll som en nationell intelligentia, för nation och frihet. De hade oftast både borgerliga, liberala, romantiska och nationella drag i sin världsåskådning, men Modin beskriver också den mer radikala flygeln. Han berör också sådant som den utbredda antisemitismen, liksom kopplingen till gymnastiska ideal.
Redan här anar man flera av de aspekter som återkommer i studentrörelser. Studenterna anammade en egen klädstil, den inte sällan förbjudna ”gammaltyska”, svart med röda ekslag och gyllene eklövsornament. De odlade långt hår och stora skägg, blandade blod och saliv. Samtidigt brottades de med relationen mellan studentfrågor och det övriga samhället. Det fanns ingen egentlig fri offentlighet i modern mening, varför studentrörelsen fick fylla en ställföreträdande roll. Modin skriver:
I detta läge kände studenterna sig som bärare av Tysklands ej fullbordade enhet. Framför allt blev de tillsammans med sina lärare skapare och bärare av en offentlig opinion.
Det är intressant läsning, Modin följer studentrörelsen och dess relation till övriga folket och till överheten under tidigt 1800-tal. Han noterar också att studentrörelser har sin delvis egen dynamik, allt kan inte härledas till den ekonomiska ”basen”.
Den ryska studentrörelsen
Studentrörelsen har också en egenrörelse: den följer sin egen logik och kan inte analyseras ur något ekonomiskt perspektiv. Denna egenrörelse har sitt upphov i studenternas och universitetens inre liv.
– Modin
Ett drag Modin identifierar hos många studentrörelser är en absolut världsåskådning, detta i sin tur ofta som svar på överhetens despoti. Detta drag är inte minst tydligt i den ryska studentrörelsen, under andra hälften av 1800-talet och början av 1900-talet. Ur denna miljö utgick i hög grad rörelser som nihilisterna och terroristerna, men också populisterna och marxisterna.
De ryska studenterna protesterade till en början ofta mot konkreta faktorer som sin utbredda ekonomiska nöd och indragna privilegier. Ur detta växte en radikalisering, där man precis som i Tyskland kom att betrakta sin roll som ställföreträdande i avsaknaden av en fri offentlig debatt. Studenternas antal hade snabbt vuxit, och de hade bildat olika kooperativa projekt som hjälpkassor. Modin tar upp föregångsmän som inspirerade studenterna, som Tjernysjevskij och Herzen, liksom den i sammanhanget mer tveksamme Bakunin.
Även de ryska studenterna markerade sin identitet genom sitt yttre. De anammade inledningsvis arbetares och bönders klädstil, något Modin kommenterar med orden ”de som klär ut sig på detta sätt faller igenom”. Modin tycks här inte vara ensam i sin bedömning, marxistiska intellektuella med ursprung i arbetarklassen har ofta klätt sig stilrent. Eugene Genovese uttryckte det hela kanske bäst, när han vände sig till slappt klädda studentradikaler med orden:
You think the workers like what you are wearing? They despise it and you.
Även de ryska studenterna lät anlägga skägg, och långt hår. De kvinnliga studenterna klippte håret kort, rökte flitigt, och var okammade och smutsiga.
Modin följer spelet mellan den ryska studentrörelsen och överheten. Även här spårar han en stark tendens till identifikation med folket, rentav en vilja att tjäna folket, summerat i orden ”gån ut till folket”. Mer intressanta rörelser än nihilisterna, närmare bestämt populisterna och socialrevolutionärerna, tas också upp.
1968
Beskrivningarna av de tyska och ryska studentrörelserna är historiskt intressanta. Högintressant blir det när Modin kommer fram till det som idag ofta summeras som ”1968”, kulminationen av de tyska, franska och amerikanska studentrörelserna. Han beskriver bakgrunden, både gemensamma drag och sådant som skiljer sig åt mellan länderna. I USA spelade exempelvis medborgarrättsrörelsen en viktig roll för studenterna, de var också påverkade av en antitetisk, moralisk kritik av det amerikanska samhället. Om det starka dekadenta inslaget skriver Modin:
Elaka tungor gör gällande, att hippies med sitt hasch och sina pseudoindiska impulser, vars filosofiska värde också många indier ifrågasätter, sågs med välvilja av CIA, därför att den ville bryta ned allt, inte minst utvecklingsbara tankar bland de radikala studenterna.
Intressant är också beskrivningen av Fria Universitetet i Västberlin, och dess utveckling från antikommunism till kritik även av auktoritarismen i Västtyskland, till antikapitalism och antiamerikanism. Även här spelade statlig repression en pådrivande roll i radikaliseringen. När man följer universitetsledningens olika drag, och därefter statens (som det suspekta mordet på studenten Ohnesorg), är det inte förvånande att studenterna reagerade med kraft. Samtidigt utgjorde de, i jämförelse med sin franska motsvarighet, en isolerad grupp.
Modin tar upp sådant som debatten mellan Rudi Dutschke (av sin gamle kamrat Bernd Rabehl nu beskriven som i grunden nationalrevolutionär) och Habermas kring våldets roll. Även i Tyskland gav maktlösheten upphov till förtvivlade aktioner, och en skadlig våldsspiral. Modin identifierar också de olika strömningarna, från maoister till mer traditionella marxister, och deras varierande värde. Återkommande tycks vara att studentrörelser inte sällan haft ett folkligt stöd, exempelvis i Paris 1968, men att våldsspiraler snabbt eroderar detta.
Gemensamma drag
De nya motsättningarna kom av den vetenskapliga och tekniska revolutionen (VTR) och framväxten av den statsmonopolistiska kapitalismen, vilka båda krävde en ”universitetsreform” för att systemet skulle kunna överleva.
– Modin
Modin beskriver initierat olika händelser och deltagare under 1960-talet. Värdefull är också hans distinktion mellan de positiva och de dekadenta inslagen. I hög grad tycks det vara de senare som accepterats av överheten efter 1968 och nu dominerar offentlighet och kultur, som en infantil och de facto rasistisk ”antirasism” och det Clouscard och Soral beskrivit som en libéralisme libertaire. Modin ger också en beskrivning av de gemensamma dragen, den historiska utveckling som låg bakom dessa studentrörelser. Det är nu analysen blir spännande på riktigt. Modin summerar det i följande stycke:
Teknikens och vetenskapens segertåg har medfört att dess bärare har förlorat sin priviligierade ställning och blivit så många att de idag är lönarbetare på samma villkor som alla andra.
Automatisering, datorisering med flera processer innebär att antalet arbeten med krav på högre skolning ökat explosionsartat. Samtidigt innebar detta en utmaning mot universiteten, tidigare präglade av ett humanistiskt bildningsideal. Detta bildningsideal har börjat monteras ner, genom bland annat ”universitetsreformer”. Det handlar nu inte om att underlätta den bildade personens formande, utan att producera arbetskraft. Modin beskriver detta som att utbildningen ”gymnasifierats”. Detta anade studenterna, och mot detta reagerade de.
Men här identifierar Modin också kärnan i ”nästa våg”. Han betraktar inte längre arbetarklassen som det revolutionära subjektet, utan citerar Lars Bergquist:
När två klasser är sammanflätade i varandra på detta sätt och förutsätter varandra, därför att det gemensamma produktionssättet förutsätter dem båda, då är den undertryckta klassen mer än bara undertryckt. Den är definierad av sin undertryckta ställning, själva förtrycket är det enda som gör den till en klass… och ingen sådan klass har någonsin genomfört en revolution.
Istället är det den snabbt växande intelligentsian, i bred mening, som är det revolutionära subjektet. Modin inkluderar här bland annat naturvetare och ADB-arbetare. Denna grupp växer snabbt, har proletariserats, och skulle kunna ta över administrationen av samhället. Deras intressen står i motsättning till statskapitalismens, även vad gäller sådant som miljö och bildningsideal.
Sammantaget är Modins studie alltså både informativ och tankeväckande. Inom högern betraktas normalt studentrörelserna, och i synnerhet 1968, som ett problem. Man kan här nämna de Carvalhos och många reaktionära tänkares kritiska syn på det växande antalet intellektuella överlag. I hög grad har de också varit bärare av den internationella subversionens idéer. Men här kan det vara av värde att anamma det perspektiv som förknippas med den ”konservativa revolutionen”. Man kan då identifiera det som var av värde i studentrörelserna, exempelvis kritiken av konsumtionssamhället, miljökrisen och Europas de facto ockupation av utomeuropeiska makter. Dessa inslag kan utvecklas, något som sannolikt är en förutsättning för att även mer konservativa perspektiv ska kunna representeras på universiteten, inte minst när ”nästa våg” kommer. Oavsett politiska förtecken gör den som är intresserad av att bygga en studentrörelse väl i att läsa Modins historiska studier.
Modins klassanalys är också intressant, ansatsen att identifiera de sociala grupper som kan vara bärare av samhällelig förändring. Här misstänker jag dock att han är väl optimistisk, den akademiska världen har i hög grad tagits över av pseudo-ideologier som kväver förmågan till kritiskt tänkande. Den process av ”gymnasifiering” han beskriver har gått allt längre, dessutom har den antagit lömska former där det infantila framställs som progressivt och intellektuellt avancerat. En central del av den intelligentsia i bred mening Modin identifierar som revolutionärt subjekt har också gjort dessa ideologier till en del av sin självbild. Paul Gottfrieds teorier kring den terapeutiska staten och den nya klassen är här ett värdefullt komplement till Modins analys. Det är dock troligt att Modin identifierat en potential i intelligentsian (betraktad som klass i sig snarare än klass för sig). En del av metapolitiken blir då att underlätta denna potentials förverkligande, att bidra till framväxten av subversiva skikt även i det Gottfried kallar den nya klassen.
Oavsett om man fullt ut delar Modins världsbild är det alltså en värdefull historisk studie, och inte minst en samling teorier att pröva sina egna mot.
Mer Modin
Ulf Modin – DDR-boken
Ulf Modin och dekadensen
Om skribenten: Joakim Andersen
