Idag är det första maj. Det har under åren utvecklats en tradition, då vi på arbetarrörelsens högtidsdag berör värdefulla personer och fenomen ur dess historia. Idag är turen kommen till Jacques Camatte, en tänkare i gränslandet mellan bland annat heterodox marxism och grön primitivism. Den primitivistiska miljön har han influerat i hög grad, även om han inte är lika känd som Zerzan eller Kaczynski.
Det finns hos Camatte värdefulla teman som pekar i riktning mot den nya högern. Hans fokus på människan som en gemenskapande Homo Gemeinwesen och intresset för de ryska populisterna och bondekommunen för tankarna till Paul Piccone. Det finns också paralleller, där Camatte framstår som marxismens biocentrist och svar på Ludwig Klages.
Bordiga och den andre Marx
Our revolution as a project to re-establish community was necessary from the moment when ancient communities were destroyed.
– Camatte
Den unge Camatte påverkades av den italienske marxisten Bordiga. Bordiga avvek på flera punkter från den mer officiella linjen, bland annat var han negativ till demokratin och utvecklade en egen analys både av fascismen och av vad den ryska revolutionen egentligen innebar. Samtidigt var han inte sällan i stånd att bättre än andra förutse hur världskapitalismen skulle utvecklas under 1900-talet. Camatte påverkades av Bordiga, men intresserade sig också för Marx mindre kända skrifter. Här finns naturligtvis ungdomsskrifter som Grundrisse och Judefrågan, men också den omfattande brevväxlingen. Många av Camattes teorier finns redan här i mer eller mindre embryonisk form, det är i hög grad den yngre, hegelianskt och humanistiskt anstrukne Marx arv han för vidare och utvecklar. Men även den äldre Marx, intresserad av både ryska populister och antropologer som Lewis Morgan.
Det invarianta
By definition, all human history is that of the loss of its community which was more or less strictly and more or less immersed in nature (hence nature idolatory), under the action of exchange-value; the struggle against it in the form of money (general equivalent, universal money); then capital as an oppressive community poses as a necessity for man the destruction of it to found a real human Gemeinwesen; the human being as universal pole and the social man as individual pole, as well as their harmonious interpenetration.
– Camatte
Camattes tidning bär sedan länge namnet Invariance, vilket är en nyckel till hans tänkande. Det invarianta är det som inte förändras, och för Camatte är det ”the desire to rediscover the lost community, which will not be realized by the recreation of the past but as an act of creation.” Ursprungligen var det en referens till marxismens oföränderliga karaktär, och det närmast metafysiska ”partiet” Marx ibland talar om. För den senare Camatte syftar det snarare på hans långa tidsperspektiv. Historien är en kamp mellan gemenskapen och dess försvarare å ena sidan och de krafter som förstör den å den andra. Talande är att Camatte som omslagsbild till Invariance ständigt valt ett träd, en symbol för livet.
We believe that myth is the representation of the Gemeinwesen and the individual being of the community rediscovers himself in this representation (which is more or less immediate), thus effectively welding him to the community.
– Camatte
Camattes långa tidsperspektiv gör att han framstår som en både invariant och ovanligt tolerant marxist. Han kan återknyta till motståndet mot bytesvärdets och kapitalets växande makt från olika historiska epoker, ett motstånd som ibland varit ”höger” och ibland ”vänster”, ibland färgat av religion och ibland inte. Den röda tråden är försvaret av gemenskapen.
Bortom höger och vänster
Today, when the whole classist approach has been deprived of any solid base, it may be worthwhile to reconsider movements of the right and their thinking. The right is a movement of opposition to capital that seeks to restore a moment which is firmly rooted in the past… The problems are there for everybody; they are serious, and they urgently require solutions. People try to work them out from diverse political angles.
– Camatte
Här finns ett intressant inslag hos Camatte, vad gäller synen på ”höger” och ”vänster”. Han inser att det i högern alltid funnits ett inslag av försvar av gemenskapen och det mänskliga. Han betraktar religionen som ”a feeling (more than a consciousness) of something I call lost, but it is also the formation of another community.” På liknande vis ser han det positiva i feminismen, miljörörelsen och regionalismen. Angående den sistnämnda kan man ana en viss förståelse för värdet av särart:
…the regionalists tend to bring out certain important elements… in seeking to define a human dimension perceived in the differences, the necessary diversity inside the species, they form a possible starting point for a more global questioning.
Ur så vitt skilda rörelser som vaccinskeptikerna och 1968:s hippies kan de nya former av liv och gemenskap Camatte eftersträvar växa fram. Men det finns hos honom också en djupgående skepsis till politiska rörelser av den klassiska sorten. Camatte skriver:
All the movements of the left and right are functionally the same in as much as they all participate in a larger, more general movement towards the destruction of the human species..
Här anar man en etablissemangskritik vars definition av systemets försvarare är bredare än vanligt, och även inkluderar en stor del av ”vänstern”.
Bortom klassismen
Today men must surpass their old representations and no longer perceive themselves in a classist schema, but to recognize themselves in their common state: slaves to capital, and thus to discover the place and moment of their liberation.
– Camatte
De flesta torde förknippa marxismen med klasskampen. Men Camatte bryter med flera invanda synsätt. Han noterar att det Marx värdesatte hos proletariatet var att dess kamp var en kamp för det mänskliga. Samtidigt noterar han att Marx analys rörde en specifik historisk period. Sedan dess har saker och ting förändrats. Kapitalets dominans över samhället har fördjupats, på sätt och vis kan man tala om ett klasslöst samhälle där alla är slavar under kapitalet. Varken borgarklassen eller proletariatet finns längre kvar.
Detta gör att det är fel att förknippa kampen med en viss klass idag. Istället betonar Camatte att det är mänskligheten, den universella klassen, som har intressen motsatta kapitalet. Hans analys hamnar relativt nära Ulf Modins när han identifierar de delvis nya mellanskikten som potentiella bärare av förändringen:
At the centre of what we at one time ventured to call the universal class, or more simply humanity (for both are now the slaves of capital), there are social strata which exist in very close affinity with capital, (i.e. the new middle classes and the students) who are rebelling against the system.
Grunden för denna analys är den unge Marx tal om människans artväsen, detta artväsen är Homo Gemeinwesen snarare än Homo Economicus. Vilket gör mänskliga gemenskaper värda att både skapa och försvara.
Kapitalet som totalitet – från formell till reell dominans
Capital is dead labour which, vampire-like, lives by sucking living labour, and lives the more, the more labour it sucks.
– den gotiske Marx
Camatte för i sin skildring av hur kapitalet lägger samhället under sig tankarna till de idag bortglömda kapitallogikerna, vilket är föga förvånande då båda parter återknyter till den hegelianskt anstrukne unge Marx. Med utgångspunkt i dennes skrifter identifierar Camatte en ödesdiger förändring i kapitalets förhållande till samhället. Historiskt fanns det kapital och lönarbete i samhället, numera är kapitalet, dess logik och relationer samhället (jämför de Benoists distinktion mellan ett samhälle med en marknad och ett marknadssamhälle, Debords ”skådespelssamhälle” eller Houellebecqs beskrivning av hur konkurrenslogiken invaderar de mänskliga relationernas sfär). Camatte talar om att kapitalet övergått till att bli ”material community”.
Kapitalet har upphört att kontrolleras av människor, det har ”run away” med Camattes termer. Kapitalet formar människorna, han talar om dess ”anthropomorphosis, capital becoming man, its community poses as Gemeinwesen. Thus men are snared by the being they themselves produced.” Kapitalets logik vänder sig mot det förflutna, mot traditioner och historiska identiteter. När dessa monterats ner, vänder det sig mot framtiden, mot människans fantasi:
Since this process is almost over, capital is now turning from its attack against the past dimension of humanity to an attack against its future dimension : it must now conquer imagination. The human being is thus despoiled and tends to be reduced to the biological dimension.
Camattes skildring av historien är lika storslagen som den är fruktansvärd. Den påminner i hög grad om Ludwig Klages beskrivning av hur Geist breder ut sig på bekostnad av Seele, i likhet med Klages är Camatte dessutom biocentrist. Han betonar att kapital är dött arbete, som lägger det levande under sig. Visionen för tankarna till Matrix-filmerna.
Den biocentriske Camatte beskriver hur kapitalet idag hotar själva biosfären. För honom innebär kommunismen också en försoning mellan människa och natur, de två alternativen för Camatte är ”communism or the destruction of the human species”. Samtidigt kan man notera att i jämförelse med Klages är Camattes biocentrism inte lika utvecklad.
Domesticering och mystifiering
More than this, capitalist society is death organized with all the appearances of life. Here it is not a question of death as the extinction of life, but death-in-life, death with all the substance and power of life. The human being is dead and is no more than a ritual of capital.
– Camatte
Släktskapet med primitivisterna är som tydligast när Camatte fokuserar på domesticeringen. Han menar att, bland andra, kapitalet och staten ”tämjt” människorna. Av detta följer att kampen för individualitet inte kan skiljas från kampen för Gemeinwesen. Kampen får existentiella övertoner, man gör ett val att bli en fri människa. Alternativet, när livet består av arbete och konsumtion, är människan som ”a ritual of capital”.
Om kampen står mellan livets och dödens krafter får det också konsekvenser för de metoder man kan använda. Camatte vänder sig mot strategier och retorik där man förnekar andras mänsklighet:
When the conflict comes, as it inevitably will, there should be no attempt to reduce the various individuals who defend capital to the level of ”bestial” or mechanical adversaries; they have to be put in the context of their humanity, for humanity is what they too know they are a part of and are potentially able to find again. In this sense the conflict takes on intellectual and spiritual dimensions.
Camattes beskrivning av hur kapitalet formar samhälle och människa är inte sällan skrämmande träffsäker, han identifierar bland annat den intima relationen mellan atomiserad individ och massa. Så skriver han:
The finite, limited human being, the individual of bourgeois society, is disappearing. People are passionately calling for the liberated human being, a being who is at once a social being and a Gemeinwesen. But at present it is capital that is recomposing man, giving him form and matter; communal being comes in the form of collective worker, individuality in the form of consumer of capital.
Debord menade att Skådespelet kunnat forma en hel generation. Camatte kan bitvis låta lika pessimistisk:
As of now, human beings have been decaying for a century, they have been domesticated by capital. This domestication is the source of the proletariat’s inability to liberate humanity.
”This world we must leave”
The reaffirmation of individuality (especially in its temporal aspect) is a rejection of domestication. But this is inadequate even as a first element of rebellion; the human being is an individuality and a Gemeinwesen.
– Camatte
Fullt lika dyster som Debord är dock inte Camatte. Han identifierar motstånds- och frigörelsestrategier, inte minst i samband med 1968 och den ungdom som inte hunnit domesticeras fullt ut. Det handlar inte minst om att finna nya sätt att leva, bortom kapitalets logik. Dessa måste förena individualitet med Gemeinwesen. Camattes analys kan framstå som separatistisk:
We must abandon this world dominated by capital, which has become a spectacle of beings and things
Samtidigt ligger fokus på att det handlar om nya, genuint autentiska, sätt att leva, snarare än en kamp där man anammar ”militantens” identitet eller ”representeras” av partier och andra. Camatte beskriver den klassiska formen av partier och organisationer som gäng, och är kritisk både till demokratin och partier. Han citerar Bordiga, i en formulering föga förenlig med den pseudo-religiösa ”anti-fascismen”:
Democracy is class collaboration through lots of talk, fascism is plain class collaboration.
Så rör sig Camatte i gränslandet mellan Stirner och den yngre Marx, och försöker kombinera dem. Han betonar i likhet med Stirner behovet av ”individual affirmation”, men i likhet med den hegelianske Marx betonar han på samma gång att människan är en social varelse, en Homo Gemeinwesen. Det ena utan det andra är han inte intresserad av. I vad mån han lyckas komma bortom den illusoriska dikotomin individ och massa är oklart, ansatsen är i varje fall intressant.
Populisterna
What threatens the life of the Russian commune is neither an historical necessity, nor a theory. It is the oppression by the state and the exploitation by capitalist interlopers empowered by the efforts and at the expense of the peasants by the same state.
– Marx (som populist)
Högintressant är också Bordigas och Camattes originella analys av den ryska historien. Den utgår från den äldre Marx analys av den ryska bondekommunens potential, och intresse för de ryska populisterna. På samma sätt som i dagens Afrika fanns det i Ryssland ännu levande gemenskaper. Marx hade betonat deras dualism och därav följande livskraft i breven till Vera Zasulich:
One understands that the dualism inherent in the contradiction of the agricultural commune can endow it with a vigorous life. Communal land holding and the emanating social relationships, emancipated from the strong but limited bonds of the natural parent, guaranteed it a solid position, while simultaneously the house and yard, which are the exclusive domain of the individual family, fragmented cultivation and private appropriation of harvests, gives an advantage to the individuality which is incompatible with the system of more primitive communities.
Marx hade identifierat statens roll i förhållande till dessa bondekommuner, vilka genom sin isolering var sårbara för den växande politiska apparaten. Hans slutsats:
What threatens the life of the Russian commune is neither an historical necessity, nor a theory. It is the oppression by the state and the exploitation by capitalist interlopers empowered by the efforts and at the expense of the peasants by the same state.
Den äldre Marx hamnar på så vis nära de ryska populisterna (men man kan också som Piccone närma sig den amerikanska populismen, eller som Fabian Månsson intressera sig för den germanska bondekommunen). Camatte studerar i varje fall hur den ryska bondekommunen levde kvar även under den tidiga stalinismen, trots försök att kväsa den.
Summa summarum
Sammantaget finner vi alltså hos Camatte ett flertal intressanta inslag (här har inte tagits upp hans skepsis mot den moderna vetenskapskulten och åtskillnaden mellan kropp och själ). Från den invarianta Homo Gemeinwesen till den nya högerns försvar av organiska gemenskaper är steget inte nödvändigtvis så långt. Här måste man dock konkretisera och göra analysen mer realistisk, för att upptäcka värdet i sådana mer eller mindre organiska gemenskaper som lokalsamhälle och kultur, eller för att befria nationen från den statliga överväxten. Marxismens mest tveksamma inslag undviker Camatte också i hög grad, exempelvis vad gäller synen på den revolutionära terrorn och partier. Försöket att komma bortom både atomistisk egoism och primitiv kollektivism är också intressant, i synnerhet då det kopplas till den historiskt existerande bondekommunen.
Samtidigt finns det tveksamheter. Ett fokus på människans artväsen bör exempelvis kombineras med intresse för sociobiologins rön, vilka antyder att Homo Gemeinwesen fungerar bättre i homogena sammanhang. På liknande vis är Camattes kritik mot vetenskapskulten och positivismen en lovande ansats, som kan föras vidare till någon sorts traditionalism men snarare pekar mot någon sorts post-marxistisk new age-position. Det finns också ett utopiskt inslag hos Camatte, men inte lika uttalat som hos en del andra i ultra-vänstern. Frågan kvarstår dock om det går att skapa ett kommunistiskt samhälle, eller om man inte måste kompromissa med en både sociobiologisk och social verklighet.
Camatte fullföljer inte alla de positiva tankar han påbörjar, men för den som har en bakgrund i marxismen och intresserar sig för en del av den nya högerns eller traditionalismens tankar kan han vara en veritabel guldgruva. Bland annat då han sätter gemenskapen istället för klassen i centrum, och då han inte reflexmässigt avfärdar högern och religionen. Även för den mer konservative eller reaktionäre läsaren kan Camattes historiska perspektiv vara av intresse, med beskrivningen av hur kapitalet lägger samhällelig sfär efter samhällelig sfär under sig. Motstånd mot konsumtionssamhället kan ofta ha utbyte av Camattes, och för den delen Debords, perspektiv. Robert Steuckers har identifierat försvaret av sociala sfärer som inte inordnats marknaden som en viktig del av kampen idag, denna analys hamnar nära både en Camatte och en Modin.
Samtidigt bör man vara medveten om att Camatte rör sig med ett specifikt språk, och kanske främst är givande om man har ett intresse för idéhistoria och heterodoxa marxister.
Mer Camatte
Libcom – Jacques Camatte
Marxists.org – Jacques Camatte
Om skribenten: Joakim Andersen
