Det finns en intressant borgerlighet i Sverige, även om den är liten och i hög grad förpassad från riksdagspartierna. Till denna borgerlighet hör Marika Formgren, hon är också en av dess hederligaste och mest insiktsfulla medlemmar. Formgrens analyser rör sig ofta på ett högre plan än den rena parti- eller dagspolitiken, så är även fallet med hennes kritik av samhällets och SD:s utveckling den senaste tiden.
Politisk korrekthet som socialt virus
Det är därför det inte spelar någon roll om Researchgruppen är extremvänster, extremhöger eller mittpunktsnormala, om de har brottsregister som maffiaveteraner eller är obefläckade jungfrur: Deras verksamhet är odemokratisk, den syftar till att hjälpa makthavare att upprätthålla makt genom skräck. Vi ska alla skrämmas till att hålla käften och rätta oss in i ledet.
– Formgren
Formgren identifierar en allt annat än önskvärd praktik, en form av socialt virus, som steg för steg infekterar och försämrar samhället. Denna praktik syftar till att förhindra den fria tanken och det fria meningsutbytet. Den har, åtminstone i modern tid, sitt ursprung i stalinistiska miljöer men har därefter spridits till andra politiska kretsar.
Praktiken inkluderar bland annat guilt-by-association och ohederlig hantering av citat (Formgren talar om ”fulcitering”). Marika skriver:
Expos metoder är kända, och borde i synnerhet vara kända av SD-företrädare: Expo arbetar inte med sakargument, Expo arbetar med guilt-by-association, brunmålning, utfulning, skampålar och dödskallemärkningar.
Vad det ytterst handlar om är en ohederlig genväg som underminerar debattklimatet, en form av fusk eller brott med debattens regler. Istället för att bemöta en individ eller grupp ”brunmålar” man den, och kan därefter betrakta debatten som avslutad. Om vi betraktar debatter och kommunikation som något mer än utbyte av ord, är det uppenbart att det här är en praktik som bryter med debattens logik och förutsättningar. Det är jämförbart med att bemöta argument med fysiskt våld.
Den goda debatten är ingen självklarhet, tvärtom kan den vara ganska sårbar. Ett samhälle har därför ett egenintresse att bestraffa den som på detta vis fuskar och tar ohederliga genvägar. Följden av att inte göra detta är att debattklimatet steg för steg förfaller, och börjar följa en helt annan logik än utbytet av idéer och argument. Resultatet är att det inte blir de argument som representerar det sanna eller det goda som dominerar. Högljudda idioter, hycklande nymoralister och självutnämnda idéhistoriker med en gymnasial begreppsapparat kommer då att göra sin entré.
Man kan jämföra denna spridning av en skadlig praktik med det som i Colombia kallades la violencia. Under ett decennium (1948-1958) ersattes där den politiska processen av våld. Detta våld blev dessutom ständigt mer omänskligt och besinningslöst, nya praktiker uppstod och spreds där man bland annat hackade människor i småbitar. Det är här svårt att peka ut enskilda grupper som ansvariga, snarare följde praktikerna sin egen logik och spreds över landet. Något liknande äger rum med de praktiker Formgren beskriver, de lever sitt eget liv likt virus (eller demoner, för den som föredrar den liknelsen). Sakta men säkert undergräver de det demokratiska samtalet och civilisationen.
Likheten med virus och demoner är dock inte fullständig. I Sverige har vi också att göra med individer, vilka kan välja att använda sig av dessa praktiker och samtidigt reproducera och förstärka dem. Eller välja att låta bli. Det Formgren konstaterar är att varje anständig människa har ett ansvar att låta bli, eller bli medskyldig i undergrävandet av det sociala kapital som är en förutsättning för det civiliserade och anständiga samhället. Problemet är att SD-ledaren Mattias Karlsson valt att inte ta detta ansvar, och istället bidrar till att reproducera den praktik som kan kallas ”brunmålning”. Formgren är föredömligt tydlig när hon skriver om detta:
Enligt Karlsson är det också min ståndpunkt att man aldrig ska kalla någon för neofascist. Här har han i princip rätt. Jag menar att man ska vara extremt restriktiv med att kalla andra människor för neofascist eller nazist. Att kalla någon neofascist eller nazist fyller nämligen ett enda syfte: att dehumanisera den personen, att få omgivningen att se honom/henne som något annat och lägre stående än en människa.
I grunden handlar det hela om det dilemma Tolkien skildrar i Sagan om Ringen. Vissa praktiker är i sig onda, och dessa kan vi inte använda ens när de lovar oss kortsiktiga framgångar. En sådan praktik är ”brunmålningen”, den förstör just nu vårt samhälle, gör det dummare, fegare och mindre anständigt. Samtidigt som den lovar makt och framgång åt den som anammar den. Tar man detta resonemang på allvar finns det naturligtvis konsekvenser, lika lite som man bör ”brunmåla” bör man exempelvis ”jihadistmåla” eller ”kommunistmåla”. Man bör oavsett vara medveten om det virus som sprider sig i samhället, och reflektera något över dess konsekvenser både nu och på sikt.
Marika Formgren är förmodligen den etablerade debattör som bäst lyckats identifiera problemen med dessa praktiker, dessutom på ett både insiktsfullt och hederligt sätt. Hennes artiklar om detta bör läsas.
Formgrens artiklar hittar vi här:
Med skräcken som verktyg
Ytterligare om Sverigedemokraterna
Vidare läsning
Sloterdijk om språkpolitik
Alain de Benoist – The Sole ”Anti-Fascist” Thought
Om skribenten: Joakim Andersen
