Aleksander Dugin har talat om framväxten av en ”fjärde politisk teori”, undertecknads egen tes är att en sådan växer naturligt ur de mest avancerade formerna av den historiska vänstern (liksom för den delen potentiellt ur de mest avancerade formerna även av andra ideologier). Dessa tre former är kretsarna kring Cornelius Castoriadis, Paul Piccone och Guy Debord. Castoriadis återupptäcker de gamla grekerna, det autonoma och direktdemokratiska samhället, och en politiskt grundad kritik av både amerikanisering och massinvandring. På många sätt pekar hans analys i riktning mot den nya högerns intresseområden (detsamma gäller andra företrädare för ”ultravänstern”, som Camatte och Dauvé). Piccone rörde sig i riktning mot en amerikansk kommunitarism och populism, och en mycket intressant kritik av den terapeutiska staten, politisk korrekthet och det han kallade ”artificiell negativitet”. Han samarbetade som en logiskt följd av detta med bland annat Alain de Benoist och Paul Gottfried (den senare demonstrerar förövrigt, ihop med Habermas gamle student Hoppe, att Frankfurtskolans kritiska teori kan leda vidare till paleolibertarianism). Vid sidan av Piccone finner vi även intressanta amerikaner som Genovese och Lasch, vilka gjorde delvis samma resa. Dessa företrädare för den nya vänstern uppnådde värdefulla insikter, men dessa är idag i hög grad bortglömda. Istället domineras ”vänstern” av en primitiv nymoralism vid namn politisk korrekthet. Det är en tragedi, samtidigt innebär det att de mer intressanta analyserna från Debord, Castoriadis med flera idag även kan användas av en alternativ eller ny höger.
Debord och situationisterna
…spectacle is capital to such a degree of accumulation that it becomes an image…
– Debord
Idag kommer vi ta upp Guy Debord, vid sidan av Raoul Vaneigem den mest kände av situationisterna. Situationisterna var ett konstnärsavantgarde, och en reaktion på konstens kris i det moderna, kapitalistiska samhället. De utvecklade en synnerligen intressant analys av det de kallade Skådespelet. Skådespelet är en produkt av överflödssamhället, det är på samma gång varornas kamp mot varandra (bland annat genom reklam) och en ständigt pågående monolog. Skådespelet motsvarar delvis konsumtionssamhället, men är något mer än så. Det invaderar också våra liv, genom att det ger oss ett antal roller vi kan försöka förverkliga och genom varornas oavbrutna monolog om sig själva.
The spectacle is the existing orders uninterupted discussion about itself… the spectacle is not a collection of images, but a social relation among people, mediated by images
– Debord
Den situationistiska analysen för in ett flertal användbara begrepp, från detournement och psykogeografi till dekomposition och rekuperation. Den pekar också på ett antal strategier för att bryta skådespelets makt och återta makten över våra liv.
Situationisterna anknyter delvis till en mer konservativ kritik av den moderna världen genom att de identifierade att skådespelet är kvantitativt, medan det feodala och i framtiden även det klasslösa samhället är kvalitativt. Vaneigem tar exempelvis upp vad som skiljer de härskande klasserna och individer åt i det feodala respektive det borgerliga samhället. Feodaladeln utmärks av blått blod, av sin unika ätt. En adelsman är inte utbytbar mot någon annan. Skillnaden dem emellan är således kvalitativ (dessutom är de utvalda av Guds nåde, vilket den mediokra borgarklassen inte ens vågar antyda om sig själva). I det borgerliga samhället är däremot pengar skillnaden. Denna skillnad är kvantitativ. Pengar kan man ha mer eller mindre av.
… the autocratic reign of the market economy, which had acceded to an irresponsible sovereignty, and the totality of new techniques of government that accompanied this reign.
– Debord definierar skådespelet
Skillnaden kan även åskådliggöras genom tid. Skådespelets tid är konsumtion, utbytbar, mätbar tid. Livets tid är unik, kan inte bytas mot någon annan tid. Det kan egentligen inte heller mätas, då det är ett enda långt nu. Livet är kvalitativt, överlevandet är kvantitativt.
Skådespelet är alltså en passiviserande ansamling av bilder, vilka gör oss blinda för att bakom dessa bilder finns individer och grupper. Det är Marx tal om varan som en social relation upphöjd i kvadrat. Situationisterna anslöt sig till vänstern, men kritiserade häftigt östsocialismen som en ny form av skådespel. Vad man kan notera är att det inte är mycket i deras analys av skådespelet som inte är förenligt med en konservativ eller rentav reaktionär världsåskådning (jämför Klages, Evola eller Heidegger). Detta är också utgångspunkten för dagens inlägg, vi ska följa Debords utveckling efter att Situationistiska Internationalen upplösts. I likhet med Castoriadis uttrycker han bitvis en långtgående pessimism, men där finns också intressanta spår.
Debord och kriget mot historien
At this stage and to speak schematically, the basic theoreticians to retrieve and develop are no longer Hegel, Marx and Lautreamont, but Thucydides, Machiavelli and Clausewitz.
– Debord
Den äldre Debord kom att intressera sig mycket för krigsteoretiker som Clausewitz, och utvecklade ett eget krigsspel. Ett centralt intresse är också kriget mot historien som en sida av den senmoderna världen. Här är likheten med konservativa kulturkritiker tydlig, även dessa brukar identifiera den moderna världen som ett ständigt nu (på bekostnad både av forn- och framtid).
Debord skriver:
Spectacular domination’s first priority was to make historical knowledge in general disappear; beginning with just about all rational information and commentary on the most recent past. The evidence for this is so glaring it hardly needs further explanation. With mastery the spectacle organizes ignorance of what is about to happen and, immediately afterwards, the forgetting of whatever has nonetheless been understood.
Denna organiserade ”glömska” möjliggör exempelvis de upprepade angreppen på allt från Serbien till Libyen. Debord berör detta krig mot det historiska, rentav förstörelsen av det historiska, i ett värdefullt stycke:
History’s domain was the memorable, the totality of events whose consequences would be lastingly apparent. Inseparably, history was knowledge that must endure and aid in understanding, at least in part, what was to come: ”a possession for all time,” according to Thucydides. In this way history was the measure of genuine novelty; and those who sell novelty at any price have made the means of measuring it disappear. When the important makes itself socially recognized as what is instantaneous, and will still be the other and the same the instant afterwards, and will always replace another instantaneous importance, one can say that the means employed guarantee a sort of eternity of non-importance that speaks loudly.
The precious advantage that the spectacle has drawn from the outlawing of history, from having condemned the recent past to clandestinity, and from having made everyone forget the spirit of history within society, is above all the ability to cover its own history of the movement of its recent world conquest. Its power already seems familiar, as if it had always been there. All usurpers have wanted to make us forget that they have only just arrived.
Utan kunskap om det historiska kan vi inte heller förstå det som sker runt oss, detta gör att historiekunskaper är både subversiva och emancipatoriska. Därav det medvetna kriget mot ett historiskt perspektiv. Vilket också osökt för oss vidare till nästa punkt.
Debord och det ockulta kriget
In all that has happened in the last twenty years, the most important change lies in the very continuity of the spectacle… it means quite simply that the spectacle’s domination has succeeded in raising a whole generation molded to its laws.
– Debord
Debord talar om det samtida skådespelet, det han kallar det integrerade skådespelet eftersom det har drag både av det diffusa och det koncentrerade skådespelet (det förra representerat av en typisk liberal marknadsekonomi, det senare av fascism och stalinism). Han nämner ”incessant technological renewal; fusion of State and economy; generalized secrecy, forgeries without reply; a perpetual present”. Man kan här ana en glidning över tid hos Debord, där han tidigare poängterat det strukturella övergår han gradvis till att intressera sig för de osynliga grupper som styr skådespelet, ”the world’s owners”. Man kan tala om ”konspirationsteorier”, men det torde inte vara alldeles osannolikt att CIA betalar en del journalister eller att det finns mindre synliga makthavare. Debord närmar sig här i varje fall den historiesyn som hos Evola summeras i termen ”det ockulta kriget” (ockult här i meningen fördold), många av historiens avgörande beslut har aldrig dryftats öppet. Detta leder hos Debord inte sällan till pessimism, skådespelet framstår som närmast allsmäktigt och möjligheterna till motstånd som små. Fullt så illa behöver det inte kännas för den som exempelvis kan finna inspiration i en religiös tradition.
I ett annat intressant stycke beskriver Debord hur det i skådespelet är svårt att utkräva ansvar, eftersom makthavarna ofta är svåra att identifiera:
As regards the concentrated side, the controlling center has now become occult, never to be occupied by a known leader, or clear ideology. And on the diffuse side, the spectacular influence has never before put its mark to such a degree on almost the totality of socially produced behavior and objects. For the final sense of the integrated spectacular is that it integrates itself into reality to the same extent that it speaks of it, and that it reconstructs it as it speaks.
Debord föregriper också en analys av politisk korrekthet, där både kriget mot historien och de osynliga eliterna löper samman. Han skriver:
One aspect of the disappearance of all objective historical knowledge manifests itself concerning any personal reputation, which has become malleable and correctable at will by those who control all information, those who collect it and also those — an entirely different matter — who diffuse it. Their license to falsify is thus unlimited. Historical evidence, of which, in the spectacle, one does not want to know, is no longer evidence. When the only fame is that bestowed as a favor by the grace of a spectacular Court, disgrace may instantaneously follow.
Den är svårt att läsa den äldre Debord utan att dra slutsatsen att politisk korrekthet som metod är ett barn av skådespelet, kort sagt en del av problemet.
Debord om amerikanisering och invandring
The risk of apartheid? It is quite real. It is more than a risk; it is a misfortune that is already here (with its logic of ghettos, racial confrontations and, someday, bloodbaths). A society that is entirely decomposed is obviously less apt to welcome, without too much difficulty, a large number of immigrants than a coherent and relatively happy society.
– Debord
Vi fann hos Castoriadis politiskt inkorrekta analyser både av islam och av möjligheten att förena mångkultur med reell demokrati. Hos Debord blir pessimismen sällan lika uttalad som vid analysen av invandringen, men där finns ändå värdefulla insikter.
In the spectacle, a society of classes has very systematically wanted to eliminate history. And now one claims to regret this sole particular result of the presence of so many immigrants, because France thus ”disappears”? Comic. It disappears for many other reasons and more or less rapidly on nearly all terrains.
– Debord
Utgångspunkten för Debord är att invandringsdebatten är ett skådespel, som skymmer den verkliga situationen. Det finns nämligen inte längre några fransmän, och i förlängningen heller inga svenskar. ”We have made ourselves Americans”, skriver Debord. Vi har importerat den amerikanska modellen, men utan dess styrkor. Så utesluter Debord att USA:s ”melting pot” kan fungera i Europa. Så vänder han på perspektivet. Fransmännen har definitivt anledning att känna sig hemlösa och hotade, men det är knappast invandrarnas fel. Det handlar snarare om en amerikanisering som går hand i hand med passivisering, atomisering och fallande barnafödande. Det franska skådespelssamhället är allt annat än barnvänligt. Debord skriver:
Children are still loved in Spain, Italy and Algeria, and among the Gypsies. Not often in France at the moment. Neither lodgings nor towns are made for children (from whence comes the cynical publicity of the governmental urbanists on the theme of ”opening the town to children”). On the other hand, contraception is widespread and abortion is available.
Debord visar också sin elitistiska sida när han hånfullt frågar sig om det längre talas franska i Frankrike, underförstått att kriget mot historien förfulat och vulgariserat språket alldeles oavsett invandringen. Han konstaterar att oavsett invandringen har Frankrike förlorat ”all articulate language and all reasoning”. Debord vänder sig också mot den senmoderna populärkulturen, liksom de nya sekter vilka i hans ögon får både kristendom och islam att framstå som vettiga. Sedan vänder han sitt förakt mot cheferna för diverse myndigheter:
Without mentioning the autistics or serious mental defectives whom such sects do not recruit because there is no economic interest in the exploitation of this livestock; one thus leaves them in charge of the public services.
Här känner vi åter igen teman från den nya högern, både oviljan att se invandrare som problemet och synen på Europa som ockuperat av USA. Den som menar att ”allt är rätt bra, om det inte vore för alla dessa muslimer” ger Debord inte mycket för, han identifierar tvärtom en djup kulturkris (av vilken invandringspolitiken på sin höjd kan ses som en effekt).
Sammantaget finner vi alltså hos den äldre Debord flera värdefulla insikter, vilka dessutom ligger närmare en kulturkritisk höger. Detta naturligtvis samtidigt som även den yngre Debord, ihop med bland annat Vaneigem, Lefebvre och Jorn, är högintressant. Inte minst för den som vill leva, på sina egna villkor, snarare än bara överleva, på skådespelets. Även detta ligger nära den kulturkritiska högern, för vilken det autentiska ofta stått i centrum. Och Skådespelet, med media, partiväsen och konsumtionssamhälle, är allt annat än autentiskt.
Mer Debord
Comments on the Society of the Spectacle
Notes on the ”immigrant question”
Om skribenten: Joakim Andersen
