Nyhetsåret 2014 präglades i hög grad av konflikter i USA, där ett antal uppmärksammade händelser ledde till att polisen beskylldes för att vara rasistisk. Bland reaktionerna på detta ingick upplopp och en psykiskt sjuk mans avrättning av två polismän. I etablerad media har tolkningen av dessa händelser överlag utgått från att amerikansk polis har problem med djupt rotad rasism, och att reaktionerna därför är berättigade. Men ett samhälle som bara kan hantera en tolkning har allvarliga problem. 2015 har än så länge också präglats av samma mönster som 2014.
Det kan därför vara av intresse att presentera en alternativ tolkning, från Gavin McInnes. McInnes är även känd som ”the godfather of hipsterdom”. Efter att han, såvitt jag kan bedöma av välvilja, skrivit att transsexuella är psykiskt sjuka och inte borde uppmuntras att genomgå en könsbytesoperation de ofta ångrar utsattes han för en hätsk hetskampanj. Det är fullt möjligt att han hade fel i sak, men detta togs sällan upp i den mer personfokuserade, av språkpolitik präglade, kampanjen. McInnes skriver numera för Taki’s Magazine, en kulturkonservativ tidskrift där även bland andra Jim Goad, John Derbyshire och Theodore Dalrymple medverkar.
Istället för systemkritik – ”kill whitey”
In an attempt to create a fictional world where whites hate blacks, they accidentally created a real one where blacks hate whites.
– McInnes
McInnes analys av vad som ägt rum i USA skiljer sig både från den dominerande, där det handlar om ”rasism”, och från den utbredda alternativa, där det handlar om att afro-amerikaner inte fungerar i civiliserade sammanhang. Istället fokuserar han på medias påverkan på etniska relationer i ett samhälle. Hans utgångspunkt är att amerikansk media allvarligt misskött sitt ansvar. De utgår från att USA är ett rasistiskt samhälle, där de vita (med undantag för journalisterna själva), är våldsbenägna rasister.
Problemet är att detta saknar förankring i verkligheten. De spektakulära våldsbrott med rasistiska förtecken som media längtar efter att få rapportera om äger väldigt sällan rum. Svaret på detta är att ta mer komplexa och tveksamma händelser, och presentera dem på ett selektivt sätt. Andra händelser, där inslaget av rashat är uppenbart men där rollfördelningen är ”fel”, presenteras inte alls.
Så tar McInnes upp hur vita angripits, och i åtminstone ett fall mördats (den bosniske invandraren Zemir Begic), som ”hämnd” för de ovan nämnda mer komplexa händelserna. Om detta har media varit tysta, det passar inte in i deras narrativ. McInnes tar också upp hur media medvetet ljugit om händelser, som när man klippte i Zimmermans telefonsamtal till 911 för att få det att låta som om han sade ”He looks like he’s up to no good, he looks black” innan det ödesdigra mötet med Trayvon. Resultatet är dels att Zimmermans liv förstörts, dels att de amerikanska rasrelationerna blivit rejält inflammerade.
Sammantaget är McInnes artikel alltså mycket relevant, då han visar hur media aktivt bidrar till det socialas sönderfall. Medias selektiva, ofta direkt lögnaktiga, rapportering får svarta att känna sig hotade och förtryckta, det får oskyldiga vita att falla offer för ”hämnd” och att uppleva en oberättigad känsla av kollektiv skuld. En bieffekt är att de högst reella socioekonomiska problem många svarta, och vita, lokalsamhällen i USA står inför hamnar i bakgrunden. I längden kan det leda till än större problem.
Liknande mekanismer går att identifiera i Sverige, där medias agenda är snarlik. Varje gång två grupper träter är det bara den ena som får ge sin version, en version som dessutom får stå oemotsagd hur absurd den än kan vara. Ett exempel är de moskébränder vilka ibland visat sig vara resultat av olyckshändelser men fortfarande används för att ”bevisa” en utbredd och rabiat fientlighet mot muslimer. Vad effekterna av detta på sikt kan bli får den hugade själv fråga sig, det bidrar i varje fall till ökad polarisering.
Vi finner McInnes artikel här:
Enjoying the Race Wars? Thank the Media.
Relaterat
Gavin McInnes – hipsterhöger
Om skribenten: Joakim Andersen
