I dagarna har det framkommit att SD inlett personärenden mot ett antal av de medlemmar som ingår i William Hahnes alternativa styrelseförslag för Stockholm stad. Officiellt är anledningen att dessa efter en artikel i Expo misstänks för ”ideologisk avvikelse”. Det hela är pinsamt på flera plan, och får SD att framstå som ett pajasparti.

I verkligheten handlar det naturligtvis inte om eventuell ”ideologisk avvikelse”, utan om ett försök att kväsa konkurrenter. Men vi ska idag ändå låtsas som om vi tar beskyllningarna på allvar.

Expo och indentitärerna

En del av den agenda påstås vara invandringen.
– Jonathan Leman

Det är normalt inte kutym att anmärka på stavfel. När det gäller Expos ursprungliga artikel om de misstänkta ”ideologiska avvikelserna” finns det för ovanlighetens skull skäl att göra just det, för här finner vi själva kontentan i artikeln. Naturligtvis handlar det om den mening där Expos Jonathan Leman beskyller en person för att ha ”uttryckt uppskattning för material från Arktos förlag och bloggportalen Motpol, båda grundade av den indentitära rörelsen i Sverige”. Det är i förbigående sagt fel i sak, det fanns såvitt jag minns inga svenska ”indentitärer” när Motpol grundades och grundarna hade en bredare ideologisk bakgrund. Vi beskrev oss som ”en grupp nordiska fritänkare, radikalkonservativa, nationalister och traditionalister”. Vad gäller grundandet av Arktos var jag inte med och kan inte uttala mig.

På sitt sätt är detta ointressant, men det antyder något om Lemans trovärdighet som källa. Hans artikel låter oss också ana att han lärt sig ett litet fåtal svåra, men negativt laddade, ord. Dessa är ”nyfascistisk”, ”rasideologisk” och ”identitär”, och de upprepas till leda i hans text. När han stavar ”indentitär” blir det kort sagt väldigt talande.

Idéhistoriskt är det hela också tveksamt. Fascismforskare av olika slag har delade åsikter om den nya högerns relation till fascismen, liksom relationen mellan de konservativa revolutionärerna och nationalsocialismen. Många konservativa revolutionärer såg med skepsis eller förakt på Hitler och hans rörelse, en del förlorade sina liv som följd av det. Detta nämns naturligtvis inte i Lemans artikel, istället handlar det om att ohederliga förenklingar används som vapen mot grupper han vill skada. Den som närmare vill stifta bekantskap med Lemans ohederliga sätt att ta citat ur sitt sammanhang, och att framställa sakliga resonemang om något som stöd för det, rekommenderas att läsa Jan Olof Bengtssons ”Kort om Expo”. Bengtsson är en intellektuell. Leman är något helt annat. Bengtsson resonerar. Leman etiketterar. Den ena av dessa herrar för vidare ett klassiskt och civiliserat arv. Den andre är dess fiende.

Men det hela blir snart än mer löjeväckande, och låter ana något av Expos och SD:s intellektuella och ideologiska kris. Som beskyllningar i Lemans artikel ingår nämligen att de misstänkt ”ideologiskt avvikande” visat intresse för Oswald Spengler och Ernst Jünger. Den förstnämnde utvecklade en historieteori som är fullt rumsren inom den akademiska världen. Den senare har lästs av mängder av liberaler, socialister och andra, från Mitterand till Albert Hofmann. Försöket att misstänkliggöra intresse för dessa borde för utomstående tjäna som ett varningstecken vad gäller Expos intellektuella nivå.

I övrigt handlar Lemans ”avslöjanden” mest om människor som ”gillat” saker på facebook eller delat dem på twitter, vilket mot bakgrund av den mängd artiklar som där passerar revy inte är särskilt förvånande. Eller för en vuxen människa, som inte betraktar Jonathan Leman som annat än en obildad tölp, ens särskilt upprörande.

Att det gått så långt att vi tittar och utreder visar någonstans att vi tar signalerna på största allvar.
– Richard Jomshof i intervju med Expo, ordvalet antyder snarast att han ”någonstans” anammat den senmoderna världens språkbruk

Mer upprörande, och oroväckande, är att partiet SD tar en moralisk och intellektuell gnom som Leman på allvar, ens när det passar vissa kretsars realpolitiska intressen. Det talas ibland om att partiet har problem att attrahera intellektuella, liksom att företrädare med jämna mellanrum visar sig vara rena rasister som försökt anamma en liberal fernissa.

Ett parti som kan betrakta läsare och översättare av Ernst Jünger och Oswald Spengler som ”ideologiskt avvikande”, och konsekvent vägrar intressera sig för det både heltäckande och humana alternativ Alain de Benoist utvecklat, kommer fortsätta ha sådana problem. Fullständigt välförtjänt.

För att göra en lång historia kort är det många som drar sig för att stödja ett parti där smygrasism är mer acceptabelt än en social, konservativ och nationalistisk grund.
– skrivet i samband med uteslutningen av Patrik Ehn 2013

Vidare läsning:

Charlotta Johansson – Slutspel SD
Fria Tider – Jomshof: Expo-artikel bakom uteslutningshot
Jan Olof Bengtsson – Kort om Expo

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.