Albert Camus (1913-1960) var en av 1900-talets mer intressanta filosofer. Han var en tid medlem i det franska kommunistpartiet, men kom gradvis att vända sig mot totalitarism även med socialistiskt ansikte. Så stod han en tid nära anarkismen, och stödde folkliga uppror i bland annat Östtyskland och Polen. Han var också aktiv i det franska motståndet mot Tyskland under Andra världskriget. På många sätt påminner Camus i sitt motstånd mot totalitarismen om George Orwell. Där Orwell i en ”common decency” som utgår från vanliga människors relationer till varandra såg det som kan stå emot totalitarismen, tycks Camus ha inspirerats av den grundläggande moral han lärt sig som fotbollsspelare. Förmågan att ställa upp för vänner, uppskattningen av kurage och ”fair play” (den rättvisekänsla Waerland något anglofilt talade om som ”cricket”). En sådan grundläggande moral är ett hot mot varje totalitarism, vilket gör reduktionen av människan till en atomiserad konsument i en enbart privat sfär till ett stort hot.

Myten om Sisyfos

Människan känner sig hemma i en värld som hon kan förklara, om också på svaga grunder. Däremot blir hon en främling i tillvaron, om den plötsligt berövas alla illusioner och hållpunkter.
– Camus

Camus beskrevs ofta som existentialist, men vände sig själv mot denna beteckning. Samtidigt är det inte svårt att förstå var den kom ifrån. I Myten om Sisyfos tar han upp frågan om meningen med livet i en absurd tillvaro. Han begagnar en originell dialektik, där han utgår från att människan söker klarhet. Människan vill kunna skilja mellan sant och falskt, vill veta vad det hela handlar om. Men en sådan klarhet, en sådan rationalitet, erbjuder inte världen. Filosofiskt sett finns det kort sagt ingen anledning att gå upp på morgonen. Resultatet av detta är det absurda, ett av Camus användbara begrepp.

Det absurda kan ta sig olika uttryck. Camus skriver:

Det inträffar ibland att den yttre ramen för vårt dagliga liv faller i bitar. Uppstigning, spårvagn, fyra timmar på kontoret eller i fabriken, lunch, spårvagn, fyra timmars arbete, middag, sömn och måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag och lördag i samma rytm, så fortgår det rutinmässigt och för det mesta utan någon svårighet. Men en vacker dag inställer sig ett frågande ”varför”, och allting börjar om på nytt, men präglat av leda och blandat med förvåning.

Vi inser exempelvis att vi är i tidens våld, att livet är kort. Vi anar hur främmande världen är, misstänker andra människors omänsklighet och vår egen oförmåga att förstå både världen och andra människor. Camus beskriver en existentiell alienation (Vaneigem skulle tala om förlusten av en förklarande monomyt, vilket leder till obehagliga aningar av det absurda).

Camus beskriver också hur flera filosofer brottats med det absurda, han tar upp både Kierkegaard, Heidegger, Chestov och Jaspers. De har inte löst problemet, bedömer Camus. Istället har de gjort ett ”språng” till det metafysiska. Camus ser detta som en reträtt, och som logiskt ohållbart. Att världen är omöjlig att förstå rationellt leder inte logiskt till Guds existens, ”det absurda är synd utan Gud” skriver Camus. Så långt torde resonemanget vara logiskt, man kan inte hitta på en Gud av filosofiska skäl (lika lite som man filosofiskt kan motbevisa det gudomliga).

Camus lösning blir en annan, människan måste leva i det absurdas öken, i en oförnuftig värld. Han påminner här om Stirner och dennes vilja att leva utan ”hjärnspöken”. För Camus leder detta till frihet, han skriver:

Att slunga sig in i denna visshet utan gränser, att känna sig från ett givet ögonblick främmande för sitt eget liv, intensifiera det och genomlöpa det utan älskarens närsynthet – däri ligger befrielsens princip.

Den absurda människan kan välja att leva ett liv utan tröst och förneka hoppet. Detta liv blir då värdefullt. Så hamnar Camus också nära Nietzsches amor fati. Han skildrar några möjliga strategier. En av dem är Don Juan, älskaren. En annan är skådespelaren. Den tredje är erövraren, som ”gör sig till ett med tiden”. Här blir Camus verkligt intressant genom sitt bidrag till 1900-talets politiska historia. Om vi med Vaneigem identifierar förlusten av monomyt och mening som en central (sen-)modern erfarenhet, framstår strategin att göra sig till ett med tiden som en möjlig lösning. Detta förklarar varför filosofiskt intresserade människor gick med i rörelser vilka lovade dem att de då stod på ”Historiens” sida. Camus rör sig också nära det som i högerradikala kretsar kallades ”heroisk realism”, när han talar om att han ”fått smak för de hopplösa sakerna” och att man måste vara ”vuxen sitt nederlag liksom sina tillfälliga segrar”. Så framstår 1900-talets totalitarismer som försök att hantera den tilltagande känslan av det absurda genom kollektiva gester och tal om ”Historien”. Man kan dock fråga sig om detta egentligen var lösningar. Camus resonemang påminner här i varje fall om den unge Ciorans väg till totalitarismen.

Men Camus går bortom detta stadium, och antyder en själslig släktskap med Evola och Nietzsche. Så skriver han:

Erövrarna talar ibland om att besegra och övervinna. De menar alltid ”övervinna sig själv”.

Här går Camus också delvis bortom Evola, förenar honom med Orwell och Vaneigems ”radikala subjektivitet”. Detta övervinnande är inte enbart individuellt, utan det känner igen sig självt hos andra. Camus skriver om erövrarna:

De känner bara en enda lyx, och det är förhållandet till människor. Måste man inte förstå, att det som är mänskligt, bara mänskligt i ett sårbart universum får en alltmer brännande innebörd? Spända ansikten, hotat broderskap, den starka och stumma vänskapen mellan män – allt detta är verkliga rikedomar, eftersom de är förgängliga.

Så antyder Camus en andlig släktskap med den Evola som skrev Ride the Tiger (och där i förbigående refererade till honom). Till skillnad från många existentialister ser han oss inte som ”dömda” till frihet. Han är en existentialist även om han värjer sig mot termen, men han är en sådan existentialist som Evola ger namnet ”aristocrat of the soul”.

Sammantaget är Camus en spännande bekantskap. Samtidigt visar han på filosofins begränsningar, den kan inte ge en absurd värld mening. Även Camus hamnar slutligen i ett ”språng”, om än grundat på smak snarare än metafysik. Hans smak kan tiltala oss eftersom den grundar sig i en både heroisk, social och generös själ, men det är ändå en fråga om smak. Men rör vi oss i en värld utan Tradition ger Camus några av de bästa svaren, och varnar för några av de farligare av de enkla lösningarna.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.