Anders Fager är ett av namnen från den svenska rollspelshobbyns barndom. Han skrev bland annat det första svenska rollspelsäventyret, Spindelskonungens pyramid. Efter flera år då han ägnat sig åt annat återvände han under 2000-talet till spelsfären. Han har bland annat varit med och konstruerat intressanta men svårspelade Hellgame. Mest känd är han för de noveller där han låter fenomen och varelser från H.P. Lovecrafts mytos dyka upp i Sverige.
Samlade svenska kulter
Ansatsen är både intressant och lovande, bland annat då det innebär en möjlig ”åter-mytisering” av Skandinavien. Så finner vi i Fagers, något alternativa, samtid att en uråldrig kult till Shub Niggurath finns i ödemarken mellan Borås och Värnamo. Vi finner också att det längst ut i skärgården finns, inte helt mänskliga, dyrkare av havsguden Dagon. Det finns också ett antal hemliga sällskap vilka interagerar med de skrämmande väsen som utgör Lovecrafts mytos.
Upplägget är alltså lovande, i skapandet av en alternativ mytologi är Fager också som bäst. Man läser bland annat för att man vill veta mer om de märkliga sammanhang som antyds i noveller och fragment. Några karaktärer är också trovärdiga och intressanta, som den åldrande Fredman och den unga väktaren Sofie. Överhuvudtaget är det de noveller där mytoset bara antyds som fungerar bäst, exempelvis där en senil häxa influerar både ett helt ålderdomshem och ett experimenterande pars nära-döden-upplevelser.
Här finns också den stora skillnaden mellan Fager och Lovecraft. Lovecraft beskriver inte ”the Old Ones”, de demonliknande väsen som ofta står i centrum i hans berättelser, i någon större detalj. De är så i grunden främmande att mänskligt tal inte kan beskriva dem, att människor som möter dem i normalfallet blir vansinniga (jämför Otto Höfler och det gudomligas fruktansvärda aspekt). Litterärt fungerar detta mycket väl hos Lovecraft. Han är mycket puritansk och indirekt i sina skildringar av sex, synen på rasrelationer är präglad av hans samtid. I många berättelser börjar huvudpersonen ana att han i själva verket är ett av ”monstren”, men detta ”becoming-deep one” (för att missbruka en term från Deleuze) leder alltid till skrikande vansinne och/eller döden.
– Skarvs skärgård
Fager bryter med flera av Lovecrafts upplägg. Så fortsätter han den process av ”becoming-monster” som hos Lovecraft är liktydig med vansinne. I flera noveller följer vi istället skeendet ur kultisters och hybriders perspektiv. Detta fungerar bitvis bra, exempelvis i Mormors resa och i de fragment där vi följer en åldrad Fredmans interaktioner med andra kultister och sällskap. Men här finns också en ackilleshäl. När vi lär känna Lovecrafts väsen såpass väl, när ”the Old Ones” beskrivs med våra tredimensionella termer, förlorar de den främmande kvalitet som gör mytoset fascinerande. Jag kan vara lovecraft-purist, men detta innebär att de noveller där ”de Gamle” bara antyds fungerar bäst. Det fungerar inte att göra det för explicit eller grafiskt, det blir då på sin höjd äckligt. Samtidigt som ”de Gamle” avmystifieras (och det fasans kapital Lovecraft byggt upp börjar förbrukas).
Här finns naturligtvis också en moralisk aspekt. För Lovecraft var det självklart att gentlemän ryggade tillbaka med avsmak inför människooffer, förbindelser med demoner et cetera. Sådan behövde därför bara antydas, och huvudpersoner ägnade sig inte åt det. I vår tids skräcklitteratur är det närmast tvärtom. Om detta egentligen är ett framsteg, eller om det säger något tragiskt om vår tid, kan man fråga sig.
Fager uppdaterar också beskrivningen av sex och etniska relationer till svenskt 2000-tal. Det är ganska mycket sex, ofta i avvikande former. Det skildras utan värderingar. Lika icke-värderande skildras ett samhälle med många etniska stereotyper och relationer. Huvud- och bipersoner har inte sällan politiskt inkorrekta åsikter om varandra, vilket skildras utan att värderas. Detta får betraktas som positivt, då Fager undviker den tendentiösa fällan att blanda ihop karaktärers och egna åsikter.
Som skräck fungerar det kort sagt bra, även om det i jämförelse med Lovecraft alltså finns svagheter. Fager bygger också upp en intressant mytologi. Här finns dock mer att önska. Delvis överlappar mytologin svensk geografi och historia, bland annat dyker Göring och Strindberg upp. Men den inhemska, redan existerande, mytologin anknyts det nästan inte alls till. Här hade annars funnits stor potential, kan man exempelvis tänka sig att några av de tursar som omnämns i asatron är identiska med ”de Gamle”? Vilken relation finns mellan skogsrået eller Gullveig och Shub Niggurath? Mer fysisk-antropologisk kuriosa är att Fager placerar en novell i norska Tydal utan att återknyta till den uråldriga, paleo-atlantida människotyp som fått sitt namn därifrån. Vilka urgamla riter kan dessa svartmuskiga urinvånare ha bevarat från tidernas gryning, äldre än både asatro och kristendom? Et cetera.
Av detta kan vi dra slutsatsen att Fagers ansats är mycket intressant och har god potential, men också kan tjäna som inspirationskälla för andra försök att ”åter-mytisera” Skandinavien. Försök som utgår mer från vår inhemska folklore, även om den mycket väl kan kombineras något med Lovecrafts (den som tilltalas av upplägget rekommenderas det gamla spelsupplementet Cthulhu Dark Ages). Uppskattar man skräcklitteratur, och kan leva med att det är både mörkt och ganska äckligt, är Fagers noveller väl värda en närmare bekantskap.
Om skribenten: Joakim Andersen
