Traditionalister har studerat många olika religiösa traditioner, med utgångspunkt i det Schuon kallade deras ”transcendenta enhet”. Med detta avses att sanningen egentligen är densamma, men att den förmedlats i delvis olika former till olika folk och kulturer. Detta är ett fruktbart perspektiv, vilket samtidigt leder till respekt för andra religioner och ökat intresse för den egna. Religioner vilka studerats av traditionalister utifrån detta perspektiv inkluderar både hinduism och islam, kristendom och buddhism. Intresset har varit mindre för den judiska traditionen, samtidigt som det judiska intresset för Guenon med flera också framstått som begränsat. Det har funnits undantag, bland annat Avigdor Eskin och svenske ”proto-traditionalisten” Eric Hermelin, men i huvudsak har det varit marginellt.
Ett mycket intressant undantag är Leo Schaya (1916–1985). Schaya växte upp i en judisk familj, och intresserade sig tidigt för sufism, neo-platonism och hinduism. Från detta intresse var steget inte långt till den perenna traditionen, Schaya var bland annat vän med Frithjof Schuon.
Schaya och judendomen
As we have just seen, the Kabbalah is the doctrinal essence of the Torah, the repository in the heart of Judaism of the ”mysteries hidden since the beginning of time”. God has revealed these mysteries in many traditional or religious forms… the Kabbalah is therefore nothing but the Jewish branch of that universal ”tree” of deifying wisdom which is discovered at the base of all orthodox ways leading to pure and integral knowledge.
– Schaya
Högintressant blir Schaya när han med utgångspunkt i traditionalismen studerar den judiska esoteriken. Han har skrivit intressanta artiklar om den eliatiska funktionen och templets esoteriska betydelse, tillgängliga på internet. Schayas längre studie av judendomen är boken The Universal Meaning of the Kabbalah. Det är en värdefull studie för judar intresserade av den perenna traditionen och för traditionalister intresserade av judendom och kabbala. Men det är också, som Marco Pallis skriver i sin introduktion, värdefullt för kristna som vill fördjupa sig i Gamla Testamentets esoterik:
Modern Christianity has become dangerously exteriorized in its point of view: if the Church still occasionally refers to the ”mysteries”, these are treated as if they were never meant to be known in fact, and, still less, applied.
Utan en esoterisk ”nyckel” framstår lätt Gamla Testamentet som irrelevant eller rentav märkligt, en ”exterioriserad” kristendom tappar också kontakten med mystiken och blir på så vis allt mindre intressant annat än som en uppsättning sociala regler. Man kan som exempel nämna den nordamerikanska kristenhet som tolkar ”dagarna” i Skapelseberättelsen bokstavligt. Då kan Schayas studie vara värdefull.
– Schaya
Schaya utgår från den perenna distinktionen mellan exoterism och esoterism. Det finns den skrivna Torahn, men det finns också en tradition av tolkningar av det djupare, esoteriska budskapet i denna. Schaya menar att det i vår tid sannolikt fortfarande finns en levande initiatorisk kedja, en kedja som kommer förbinda Adams visdom med Messias.
Schayas fokus ligger på de tio Sefiroth, aspekter av det gudomliga. Kring dessa sefiroths relationer till varandra, till skapelsen och människan, har en både poetisk och avancerad världsbild formulerats. Här finns kether, ”kronan”, den absoluta enheten, samtidigt förknippad med de oändliga möjligheterna och med ”intet”. Här finns hokhmah, ”visdomen”, den första emanationen. Om hokhmah är maskulint är binah det gudomliga intellektet, receptivt och feminint.
Schaya fortsätter med de andra sefiroth, och ger samtidigt den judiska lösningen på teodicéproblemet. Gud har en aspekt av ”grace”, men även en av ”rigor”. Denna ”rigor” har som funktion att negera det som negerar Gud och den enda verkligheten, vilket innebär att den är intimt knuten till ”grace”. Schaya skriver:
Grace is called the ”right arm” of God and the law his ”left arm”. Thanks to these two opposite but complementary manifestations, God keeps all Creation in balance. The Creation indeed could not exist through grace alone, nor through his rigor alone.
Med utgångspunkt i det intrikata samspelet mellan dessa sephiroth skildrar Schaya hur världen skapats. Det är en komplex kosmologi som beskrivs. Så beskriver han föreställningen att det före vår värld skapades sex andra, mindre fullständiga. Han beskriver de sju himlarna, var och en med sin ärkeängel och sin profet. I dessa himlar finns också mänskliga själar och en stor mängd änglar. Intressant är att här också finns en likhet med antroposofins föreställning om folksjälar. Varje folk har fått en ängel, som leder dem och även för deras talan inför Gud. Dessa änglar kan rentav hållas ansvariga för det deras folk gör, eller anklaga Israel inför Gud (det är då Mikael som för Israels talan). Schaya beskriver också något de sju helvetena och deras invånare.
The Judaic confession of divine unity, the scriptural formula of which – the Shema – combines several names of God, represents for the Jew one of the most important ”means of union”; Another central or direct means of attaining union with God lies in the invocation of a single one of his names.
– Schaya
Schaya beskriver judendomen som en monoteism, men inte en panteism. Målet med tillvaron är att nå enhet med Gud, Schaya beskriver här olika metoder i judisk mysticism. På lång sikt är målet att hela skapelsen ska nå enhet med Gud. Schaya förklarar också sådana koncept som gilgul, tsimtsum, Metatron, Messias och Adam Kadmon. Intressant är den antropocentriska aspekten i judendomen, människan är här skapad i Guds avbild och har en metafysisk särställning. Schaya beskriver människans möjlighet:
The revealed tradition is the path God had out for man so that he may find the way back to his first, theomorphic, and essentially divine state; the way of the return to the One.
Så förklarar också Schaya den esoteriska bakgrunden till mer exoteriska fenomen. Förbudet mot avgudadyrkan bygger exempelvis på att detta genom dyrkan av det skapade snarare än Skaparen förnekar den gudomliga enheten. För traditionalister innehåller hans studie många intressanta likheter. Evola talar exempelvis om att Kali Yugan präglas av stora svårigheter men också stora potentiella belöningar. Något liknande gör Schaya, även om han använder termen ”edomitisk” istället för Kali Yuga. Evola summerar den moderna världen som att människan vid en viss tidpunkt valde att söka ”frihet”, och fick precis vad hon önskade. Schaya och den judiska traditionen gör en liknande beskrivning, även om fokus ligger på separation snarare än frihet. Man kan också jämföra konceptet gilgul med Evolas ”pre-existens”.
Schayas framställning av den judiska traditionen för annars snarare tankarna till Schuon än Evola. Det finns i den radikala monoteism han beskriver stora likheter med sufismen, något som framkommer i ett stycke av Baal-Shem Schaya citerar:
At times, man has to learn that there are an indefinite number of firmaments and spheres beyond, and that he himself is located in an insignificant spot on this small Earth. But the entire universe is as nothing in the face of God, the Infinite, who brought about the ”contraction” and made ”room” in himself so that the Worlds could be created in it. But although man may understand this with his mind, he is not able to ascend toward the higher Worlds; and this is what is meant by: ”The Lord appeared to me from far” – he contemplates God from afar. But if he serves God with all his strength, he actualizes a great Power in himself and rises in spirit, and suddenly pierces all the firmaments, and ascends beyond the angels, beyond the celestial ”wheels”, beyond the Serafim and the ”thrones”: and that is the perfect ”service”.
Det finns naturligtvis mycket som Schaya inte tar upp, sådant som berör det historiska och exoteriska snarare än det eviga och esoteriska. Det gäller inte minst frågan om den politiska sionism och stat, vilken en del andliga ledare angripit och en del försvarat, liksom relationen mellan judar och icke-judar. Schaya går heller inte närmare in på den judiska traditionen i historien. Han ger korta beskrivningar av Moses, kabbalan, hasidismens uppkomst och vår ”edomitiska” era, men fokus ligger på det tidlösa. Detta fokus innebär att boken kan fungera som en ”nyckel” eller ledtråd för den som studerar den konkreta historien.
Sammantaget är det alltså en mycket givande och spännande studie. Schaya ger så att säga en nyckel för att förstå den judiska monoteismen och dess esoterik. Den framstår då inte som i grunden annorlunda än de andra traditioner som hör till andra folk, vilket möjliggör ett utbyte (man kan notera att en liknande tanke ligger till grund för Dugins samarbete med allt från rysk judendom och ortodoxi till buddhistiska kalmucker och muslimer). Samtidigt möjliggör Schayas beskrivning en jämförelse med andra traditioner, bland annat utifrån polerna ”kontemplation”/”handling” och ”faustisk”/”magisk”. För läsaren intresserad av den perenna traditionen är detta en värdefull bok.
Mer Schaya
The Eliatic Function
The Meaning of the Temple
Relaterat
Mellan messianism och utopi
Kebra Nagast
Om skribenten: Joakim Andersen
