Ralph Adams Cram (1863-1942) är idag mest känd som arkitekt. Han menade att renässansen var ett olyckligt steg bort från det verkliga Europa, och hans arkitektur beskrivs ofta som Collegiate Gothic. Cram sökte som arkitekt inspiration i Europas gotiska historia, resultatet är imponerande och stilrena byggnader vilka än idag talar till en gotisk sensibilitet.
Han skrev även skräcknoveller, vilka H.P. Lovecraft talade väl om. Det är normalt korta berättelser, inte sällan med en gammal och hemsökt byggnad som egentlig huvudperson. En del är ganska tama rent litterärt, men andra är fortfarande effektiva och förmedlar en övernaturlig atmosfär. Min favorit är The Dead Valley, vilken dessutom utspelar sig i Sverige (i trakterna kring ”Engelholm” och ”Elfborg”). Även In Kropfsberg Keep är bra, här visar Cram dessutom sin förmåga att fånga idylliska miljöer:
And in the evenings after the late dinners in the upper hall where the sleepy hounds leaned against our chairs looking at us with suppliant eyes, in the evenings when the fire was dying away in the hooded fireplace in the library, stories. Stories, and legends, and fairy tales, while the stiff old portraits changed countenance constantly under the flickering firelight, and the sound of the drifting Inn came softly across the meadows far below.
Cram som medievalist
What kinship is there between St. Francis and John Calvin; the Earl of Strafford and Thomas Crumwell; Robert E. Lee and Trotsky; Edison and Capone? None except their human form. They of the great list behave like our ideal of the human being; they of the ignominious sub-stratum do not—because they are not. In other words, the just line of demarcation should be drawn, not between Neolithic Man and the anthropoid ape, but between the glorified and triumphant human being and the Neolithic mass which was, is now and ever shall be.
– Cram
Redan i Crams skräcknoveller anar vi en anti-modern grundsyn, med negativa referenser till den franska revolutionen och liknande. Detsamma gäller uppenbart de ideal som vägledde hans arkitektur. Cram skrev också böcker om teman som samhälle, ekonomi och religion. Han anknyter där till några välkända teman.
– West Point
Så är Cram medievalist. Han betraktar medeltiden inte som mörk, utan som en era då frihet och andlighet hade nått en hög nivå i Europa. Vi känner igen detta från bland annat von Gierke, de Carvalho, och distributister som Belloc och Chesterton (de två senare hänvisar Cram också flitigt till). Cram skriver om medeltiden:
…between the years 1000 and 1500 a very real liberty existed as the product of Christianity and under its protection. Society was hierarchical: from the serf up through the peasant, the guildsman, the burgher, the knighthood, the nobles, to the King, and so to the Emperor, there was a regular succession of graduations, but the lines of demarcation were fluid and easily passed, and as through the Church, the schools and the cloister there was an open road for the son of a peasant to achieve the Papacy, so through the guilds, chivalry, war and the court, the layman, if he possessed ability, might from an humble beginning travel far. An epoch of real liberty, of body, soul and mind, and the more real in that limits, differences and degrees were recognized, accepted and enforced.
Den moderna eran var i jämförelse med detta en försämring. Kristendomen ersattes mer eller mindre av reformationen och sekulariseringen, samtidigt ägde en social förskjutning rum. Om medeltiden präglats av en livaktig aristokrati och en stor grupp fria män, domineras vår tid av en falsk elit, en bourgeoisie, och en proletariserad massa. Den lilla gruppen ofria under medeltiden är idag istället en majoritet. Gillen, kyrkor, bygemenskaper, allt detta har ersatts av industrialism, en växande stat, megastäder, och arbeten som förlorat sin själ. I denna beskrivning känner vi fortsatt igen Chesterton och Belloc.
Intressant är den kritik Cram riktar mot den moderna världen. Så vänder han sig, i likhet med Schumacher, mot dess skala. Han talar om dess imperialism, och noterar att allt från politiska enheter och städer till ekonomisk produktion är för storskaligt. Detta omöjliggör det mänskliga liv och det organiska samhälle han ser som mål, det innebär också att kvantitet ersätter kvalitet. Mot detta ställer Cram den anglo-saxiska byn, igenkännbar som socialt och politiskt ideal även i USA:
The normal social unit is a group of families predominantly of the same race, territorially compact, of substantially the same ideals as expressed in religion and the philosophy of life, and sufficiently numerous to provide from within itself the major part of those things which are necessary to physical, intellectual and spiritual well-being. It should consist of a central nucleus of houses, each with its garden, the churches, schools and public buildings that are requisite, the manufactories and workshops that supply the needs of the community, the shops for sale of those things not produced at home, and all necessary places of amusement. Around this residential centre should be sufficient agricultural land to furnish all the farm products that will be consumed by the community itself. The nucleus of habitation and industry, together with the surrounding farms, make up the social unit, which is to the fullest possible degree, self-contained, self-sufficient and self-governing.
Samtidigt vänder sig Cram mot kommunism, demokrati och egalitarism. Han noterar att demokrati leder till ett överflöd av lagar, och att det för fram demagoger och rena äventyrare till makten. Mot detta ställer han aristokratin som ideal och som människotyp. Cram menar även att föreställningen om människors jämlikhet, annat än andligt och juridiskt, är en illusion. Här känner vi igen den anglo-saxiska rasismen, där Cram bland annat menar att germaner och judar är aktiva folk, medan en hel del andra är passiva. Hos Cram går denna anti-egalitära inställning så långt att han i essän Why We Do Not Behave Like Human Beings skriver att den breda massan inte beter sig som människor eftersom de inte är människor.
Centralt i Crams världsbild är det fokus han lägger vid människan. Man kan ha det bästa politiska systemet, men har man ett människomaterial av själviska och ynkliga individer som ska sköta det så kommer det inte att hjälpa. Och vice versa. Här påminner Cram om Evola. Detta fokus på karaktären vägleder honom också i hans analys av utbildningsväsendet. Han menar att denna har som sin primära uppgift att bygga karaktär, och att historia och engelska då spelar en viktig roll. Det är kort sagt den klassiska humaniorans roll Cram identifierar och försvarar:
The truth is, the development of character is not in proportion to the development of public and private education. The moral standing of the nation, taken as a whole, has been degenerating; in business, in public affairs, in private life, until the standards of value have been confused, the line of demarcation between right and wrong blurred to indistinctness, and the old motives of honour, duty, service, charity, chivalry and compassion are no longer the controlling motive, or at least the conscious aspiration, of active men.
Avslutningsvis finner vi hos Cram ett fokus på religionens, mer specifikt den kristna, roll för människa och civilisation. Hans beskrivning av reformationen och renässansen som brott med denna nödvändiga tradition påminner om den traditionalistiska hos Evola. Men för Cram är det fortfarande möjligt att återknyta till medeltiden.
Sammantaget finns det alltså mycket intressant hos Cram (det förvånar inte att både Lovecraft och Jay Nock uppskattade honom). Hans beskrivning av medeltiden som ett organiskt samhälle dominerat av fria människor för naturligt tankarna till den svenska göticismen och ”Bonde-Sverige” som ideal. Det finns hos Cram också en insikt i varför medeltida arkitektur och konst är av värde, varför historia och språk kan vara viktigt i utbildning. Även om man inte håller med honom i allt, exempelvis vissa delar av hans antiegalitarism, finns här flera värdefulla inslag.
Mer Cram
Towards the Great Peace
Why We Do Not Behave Like Human Beings
Om skribenten: Joakim Andersen
