Aleksander Dugin har ibland beskrivits som Putins rådgivare, den ”grå eminensen” bakom Rysslands politik. Detta är en betydande överdrift. Däremot har han kontakter bland annat i militären, han har varit med och utformat kommunistpartiets program, och varit professor i internationella relationers sociologi. Det finns områden där Putins och Dugins ståndpunkter överlappar, bland annat i behovet av en eurasisk politik, men det finns också områden där Dugin kritiserar Putin. Detta gäller bland annat Putins relativt liberala ekonomiska politik, och hans mer försiktiga hållning i Ukraina.
Oavsett vilket är Dugin en värdefull bekantskap, bland annat på grund av hans försök att utveckla en ”fjärde politisk teori” och hans geopolitiska teorier. Det är delvis på grund av Dugin både traditionalism och eurasianism fått en spridning i Ryssland som de inte har i Västeuropa.
Dugin har utvecklat sina tankar kring den fjärde politiska teorin i The Fourth Political Theory. Ett verk där han konkretiserar sin världsbild, utifrån en faktisk historisk situation, är Putin vs Putin, med den passande undertiteln Vladimir Putin viewed from the Right.
Putin vs Putin
He is a man of destiny, I’ve always written about him. I wrote about him long before I knew his name.
– Jean Parvulesco om Putin
Dugin beskriver i boken hur Jeltsin-eran präglades av en korrupt, USA-lojal elit. Den var ofta direkt russofob i sin inställning till det ryska folket, och ägnade sig åt att plundra landet och stillatigande bevittna hur det splittrades och försvagades. De var kort sagt compradorer med ett ovanligt kort tidsperspektiv. Situationen var så uppenbart patologisk att det bara var en tidsfråga innan massorna skulle reagera. I detta läge samlades ett antal makthavare för att finna en ny modell som kunde bevara systemets legitimitet utan egentliga kompromisser med folket. Den modell man fastnade för var ”patriotism + liberalism”. Man skulle föra fram en ny ledare, vilken fortsatte den ekonomiska politik som höll på att förvandla Ryssland till en koloni, men man skulle ge det hela en patriotisk framtoning. Valet föll på Putin.
Dugin beskriver hur Putin visade sig mer självständig än man förväntat sig. Hans patriotism och realism innebar att han framgångsrikt försvarade Rysslands intressen, mot vissa oligarker, mot guvernörer med separatistiska ambitioner, mot russofob media, och tjetjenska upprorsmän, och mot USA. Dugin kom att betrakta honom som en i grunden god ledare för Ryssland, och har gett honom sitt stöd under flera år. Det har inte funnits några alternativ, som människa är han i jämförelse med en Obama eller en Merkel vida överlägsen.
Samtidigt identifierade Dugin snart det fenomen han kallar ”Putin vs Putin”. Å ena sidan finns en geopolitisk situation, där Ryssland antingen kan försvara sin suveränitet och i det post-sovjetiska rummet skapa ett eurasiskt samarbete, eller gå under. Denna situation är objektivt given, USA flyttar fram sina positioner på Rysslands bekostnad även när Ryssland styrs av USA-vänliga ledare. Objektivt givet är även att det ryska folket vill ha en ledare som försvarar landets intressen och deras sociala rättigheter. När Putin fört en sådan politik har hans popularitet ökat. Putins historiska roll är av detta given. Av detta följer också de kampanjer som USA och andra riktar mot Putin. De är väl medvetna om hans historiska roll, och de resurser han har både som person och som ledare över Ryssland för att förverkliga den.
Men en ledare kan alltid vända sin historiska uppgift ryggen, mer eller mindre. Det finns drag hos Putin som gör honom lämpad att fullgöra sin roll. Han är konservativ och kristen, han har ett förflutet i säkerhetstjänsten, han är maktrealist vad gäller internationella relationer. Men han har också egenskaper som gör det hela svårare. Så är han fortsatt omgiven av det Dugin beskriver som en femte kolonn, en elit vars lojalitet mycket enkelt kan hamna hos USA. Hans ekonomiska politik är också tämligen liberal. Putin är en maktrealist, vilket varit till nytta många gånger men även gjort att han underskattat värdet av en ny ideologi att enas kring och värdet av en ny elit. Han har inte garanterat kontinuiteten. Det har funnits positiva inslag, som talen i München och Valdai, där Putin beskrivit ”den nya världsordningen” utan omsvep och mot den ställt en multipolär värld som ett alternativ. Han har också avvärjt angreppskrig mot Iran och Syrien. Men viktiga steg har han avvaktat med, bland annat vad gäller en ny elit och en ny ideologi.
A spiritual Eurasia should appear. A Eurasian spirit. Right now Putin is concerned with the material Eurasia, the material Customs Union…
– Dugin
Dugins analys av Ryssland är intressant. Han skiljer i denna mellan elit och folk. Eliten är ofta russofob, men inser i viss mån också att den måste lägga band på sig. Massorna är relativt opolitiska, och har bara i begränsad mån kunnat förmå Putin att förverkliga sin historiska uppgift. Intressant är att Dugin också analyserar rysk politik utifrån ”de tre Ryssland”. Ryssland 1 är kretsen kring Putin och hans kompromiss. Ryssland 2 är den femte kolonnen, kretsar vilka kan delta i en ”färgrevolution” i Ryssland. Ryssland 3 är massorna, vilka vill se en patriotisk och social politik. Ryssland 3 är politiskt splittrat, här finns allt från nationalister till kommunister. Dugin för här in en tidsaspekt, Ryssland 1 var en strategi som fungerade i början av Putins karriär men med tiden tröttnar Ryssland 2 på kompromissen och Ryssland 3 tröttnar på att vänta på ”sin” Putin.
Intressant är också Dugins skissering av sitt eget alternativ för Ryssland. Han talar här om en konservativ revolution, om behovet av en ny ideologi och en ny elit. Som konservativa räknar han också delar av den ryska vänstern. Det som skiljer Dugin från många västeuropeiska konservativa är att han föreställer sig att konservativa har en historisk mission. Dugins skildring av den konservative som människotyp är kärnfull:
A conservative is a dedicated bearer of national culture and seeks to comply with its norms. A conservative always over-exerts himself: from mandatory prayer to cold showers in the morning. A conservative ranks duty, honour, the public benefit, loyalty to tradition, and his good reputation over comfort, benefit, profit or popularity.
Intressanta är även Dugins resonemang kring det etniska. Det är en av hörnstenarna i hans världsbild, och han vänder sig både mot mångkulturalism och etnisk chauvinism. Detta innebär att beskyllningarna att Dugin skulle vara ”rasist” är falska, men även att han ser det som fullt möjligt för etniska grupper att leva tillsammans i samma stat. Dugin bedömer rentav att små folk har en större reell möjlighet att bevara sin kultur i en sådan ordning, med kulturell autonomi, än de skulle ha med en formell självständighet. Dugin kan beskrivas som etnopluralist men inte etnonationalist.
Dugin som gramscian
”Caesarism” is therefore doomed to ”trasformismo”… because of its continuous participation in hegemony, on the one hand, and its constant efforts to delay, deter, or falsify an end towards which it has been steadily progressing.
– Dugin
Högintressanta är de stycken där Dugin återknyter till Gramscis teorier om hegemoni. Han är medveten om att USA:s makt i hög grad bygger på hegemoni, på förmågan att få de egna idealen och den egna livsstilen att framstå som naturliga för hela världen. Effektivt motstånd bygger på skapandet av mot-hegemoni, exempelvis den roll konservatism och eurasianism fått i Ryssland. Med utgångspunkt i Gramsci identifierar Dugin länder där den amerikanska hegemonin ännu inte är fullständig. Ofta finns det i dessa länder en politisk auktoritet som inte godkänt det, exempelvis i Ryssland, Kina och Saudiarabien. Gramscianen Dugin talar här om ”caesarism”. Men sådana stater befinner sig i en process där de gång på gång måste kompromissa med hegemonin (”trasformismo”).
Vad den intellektuelle bör verka för i detta sammanhang är att påverka ”caesarismer” i det egna landet att röra sig i riktning bort från hegemonin. Detta innebär inte en okritisk identifiering med makten. Dugin noterar också att det behövs en allians mellan motståndare till den amerikanska hegemonin i olika länder, oavsett religiösa och politiska förtecken.
Sammantaget är det en givande bok. Dugins perspektiv på geopolitik och eurasianism är intressant (han föreställer sig inte Europa som en del av detta Eurasien, utan ett Europa som frigjort sig från USA som en egen pol, i samarbete med Ryssland). Beskrivningen av det politiska livet i Ryssland är också intressant, liksom det faktum att Putin och Dugin tillhör två olika människotyper. Inte minst kan Dugins genomgång av Putins bedrifter, genomförda och ogjorda, tjäna som en utgångspunkt den dag etablissemanget i Sverige utan att själva inse det ger oss en svensk Putin. Högintressant är också Dugins genomgång av hur USA använder hegemoni, genom allt från Bilderberggruppen och kontroll av media till ”färgrevolutioner” och femte kolonner, och hur man kan bekämpa detta och skapa ”mot-hegemoni”.
Om man ska kritisera något i Dugins bok torde det vara den messianska ådran i hans konservatism. Den är främmande för de flesta västeuropéer, och kan vara direkt farlig om den inte balanseras av en Putins mer realistiska perspektiv. Men oavsett detta, som verktygslåda och intellektuell ammunition för systemkritiker är Putin vs Putin av stort värde både för ryssar och andra.
Vi införskaffar Putin vs Putin bland annat här:
Relaterat
Alexander Dugin och den fjärde positionen
Michael Nordlind – Alexander Dugin och kaosets metafysik
Något om det ryska kommunistpartiet
Mer Dugin
Om skribenten: Joakim Andersen
