I södra Ukraina, nära gränsen till Krim, lever ännu människor med svenska som modersmål. Deras är en fascinerande historia, den kan också vara inspirerande inte minst med tanke på att vi här har svenskar och svenskhet utan den annars ofta så starka kopplingen till staten Sverige. Dagens svenskar har ofta svårt att skilja på det svenska som ett system och som ett levande arv. Svenskbyborna hjälper oss att identifiera det senare (Svitjod kontra staten Sverige, så att säga). De är också ett intressant exempel på svenskar som levt bland andra kulturer under en längre tid utan att assimileras. Det har ofta sagts om svenskar att när de lämnar Sverige assimileras de snabbt in i sina nya sammanhang, men vad gäller östsvenskarna är det en sanning med betydande modifikationer.
Svenskarna i Gammalsvenskby härstammar från estlandssvenskarna på Dagö. De hade ursprungligen haft betydande friheter, och var en påminnelse om den för-feodala eran. Men dessa friheter kom att hotas av lokala adelsmän (bland annat av de ätter Stenbock och Ungern-Stenberg vilka annars ägnats betydande intresse på denna blogg). Dagösvenskarna hade fått se sina hävdvunna friheter kringskäras. Från att ha varit ett fritt folk hade de trots hårdnackat motstånd förvandlats till livegna, och lovats nytt land och nya rättigheter i dagens Ukraina av kejsarinnan Katarina II. Dit begav de sig 1781.
När vi återknyter banden med det organiska, med Svitjod och Gautjod, kan dessa gammalsvenskar vara en både spännande och givande bekantskap. Under lång tid var deras existens okänd i Sverige, deras tillvaro bjöd också på många tragedier. Resan till Ukraina kostade hundratals dagösvenskar livet, det var en minoritet som anlände. Inte heller var det den fruktbaraste jorden de fick, länge hotades de av fredlösa kosacker, härjande tatarer och andra. Därefter drabbades de av den röda terrorn. Men de kom att bygga en tillvaro, och hålla fast både vid sitt språk och sin tro. Gammalsvenskar utmärkte sig bland annat i tsararmén under Första världskriget, de organiserade också ett försvar mot rövarband under den oroliga tid då bolsjevikerna gradvis tog över. Intressant är också relationen till de tyska grannarna, även de kolonister vilka bjudits in att bosätta sig i ”Nyryssland”. Av grannbyarna sågs ofta även svenskarna som tyskar, och var därför illa sedda. Men själva tävlade man med tyskarna både vad gällde kultur och annat. I Svensk Almanack från 1930 berättas det om svenskbyborna:
Svenskbybönderna voro särskilt kända för sin skicklighet som hästuppfödare, liksom deras kvinnor för sin händighet i all sorts vävnad och konstslöjd. Ett lugnt och patriarkaliskt liv, utmärkt för en allvarlig gammalsvensk fromhet gick alltså sin gilla gång där nere i den undangömda svensktrakten vid Dnjepers stränder, då världskriget bröt in (1914) över den och vände upp och ned på bybornas tillvaro…
Gammalsvenskbys kontakter med Sverige är också intressanta. Intresset för denna grupp blev betydande i hemlandet när deras existens så småningom upptäckts. Bland annat engagerade sig prins Carl, Selma Lagerlöf och Nathan Söderblom för dem. Insamlingar i hemlandet gjorde det också möjligt för dem att bygga en kyrka som väl kunde konkurrera med de tyska grannarnas. Engagemanget i Sverige bidrog också till att möjliggöra flytten tilbaka till hemlandet 1929, när bolsjevismen gjort tillvaron omöjlig. Bland annat mördades flera svenskbybor, missväxten och fientligheten mot deras tro bidrog också till att försvåra livet. En ung svenskbybo skrev 1922 en intressant fabel, vilken för tankarna till Orwell och Platon i sin skildring av hur tsarens avrättning logiskt följs av kommunism och allas krig mot alla. Vi finner den här: Djurens möte i skogen
Intressant är den inställning till svenskbyborna, inte som hjälplösa stackare att hjälpa utan som bärare av något värdefullt, som framträder i Svensk almanack:
…en härd för den trohjärtade gammalfromma svenskhet, vilket är de utblottade och hårt prövade Ukrajnasvenskarnas vackra gåva till vårt land.
Svenskbyborna fick däremot inte bosätta sig tillsammans i Sverige, och en del återvände senare till Ukraina. Även detta blev en besvikelse, många drabbades av Stalins utrensningar. Efter Sovjets fall har kontakterna med Sverige återupptagits, bland annat genom svenskundervisning. Svenska Kyrkan sänder även svenskspråkiga präster på besök flera gånger om året, ideella krafter hjälper också till med bistånd.
Sammantaget är det ett spännande stycke historia och svenskhet, vilket också ger perspektiv på det senare eftersom det här varit frikopplat från svenska staten. Så återkommer kärnfulla uttryck i deras historia. När de anlände till sitt nya hem ska de ha sagt ”Nu vära ve rätt narrandar!”, ”nu blev vi ordentligt lurade”. Under konflikten med adeln på Dagö erbjöds de också vissa lättnader om de lämnade ut sina ledare, på vilket de svarade att ”huvudet har ej mycket värde när ögonen är utstuckna.”. I en dokumentär från byn uttrycker också en äldre dam att ”bättre fattig och stark än rik och sjuk”. Kärnfulla uttryck som kan fånga en hel livssyn, och som många torde känna igen från äldre släktingar. Intressant är också den koppling mellan kult och kultur vi finner hos svenskbyborna, fasthållandet vid svensk religion tycks ha varit en viktig faktor i bevarandet av deras identitet. När den röda terrorn hotade deras tro blev också utvandringen ett reellt alternativ.
Vi finner ett par genuina resurser om Gammalsvenskby här:
Arvid Norbergs hemsida om svenskbyborna
Gammalsvenskby.net
Mycket intressant är också Alexandra Drotz Ruhns dokumentärfilm från dagens Gammalsvenskby, bland annat med intervjuer med den handfull gamla damer som fortfarande har svenska som modersmål, svenskundervisningen i skolan och kontakterna med Sverige. Samt exempel på den arkaiska östsvenska dialekten:
Om skribenten: Joakim Andersen
