Eric Hermelin (1860-1944) har genom sina översättningar av Swedenborg, Böhme och flera sufier spelat en viktig roll i svensk litteraturhistoria. Hans var också ett ovanligt människoöde. Hermelin var på samma gång en storhjärtad människa i ordets klassiska mening och, med egna ord, ”en ulv i fårakläder”. Det senare till den grad att Per-Erik Lindahl i sin Hermelinbiografi inkluderar ett längre avsnitt där han utgår från Montague Summers varulvsstudier för att förstå honom. Hermelin illustrerar också valfrändskapen mellan svensk och persisk kultur. Så var han en av de många svenska iranisterna, befryndad med Wikander, Widengren och Dahlén. Hermelin var en mystiker, i sin syn på världen och livet besläktad med Swedenborg, Böhme, madame Guyon och sufierna. Han kan delvis beskrivas som en svensk traditionalist, även om den äldre Hermelins politiska ställningstaganden i vissa avseenden skiljer sig från en Evolas. Det finns också en del problematiska inslag i dem. Hans levnadsöde är i varje fall fascinerande, och det finns värdefulla lärdomar i hans författarskap.
Kort biografi
Om du visste, vad det är svårt att vara sammansatt av två fullständigt stridiga naturer.
– Eric Hermelins far
Hermelin var av adlig börd, fadern var en framgångsrik jordägare. Men hemmet tycks inte ha varit lyckligt, föräldrarna var för olika. Fadern beskrivs bland annat som hård och kylig, modern som en drömmare som kan ha flytt in i missbruk. Kulturlöst var hemmet däremot inte, bland annat Topelius och Tegnér influerade Hermelin. Senare kom de att kompletteras med bland annat Kipling, London, Fröding och Nietzsche. Den unge Eric var länge klumpig och blyg, och under hans studietid grundlades en livslång alkoholism (med dagens termer var han periodare). Under de perioder då han reds av beroendet kunde han göra sig skyldig till brott, oftast snatteri, och även bli våldsam. Han gjorde i Sverige flera försök att leva som jordbrukare, ett yrke han beskrev som ett av de finaste, men dessa avbröts alltid av alkoholen.
Sociétét = det samhälls-skikt, der det som, annorstädes, försiggår, men EJ går för sig, ej endast försiggår men VÄL går för sig. Fastän i smyg, fastän beslöjadt, och på ett finare och intensivare och samvetslösare manér, än blandt de fattige och föga ansedde och ringe.
– Hermelin
Eric begav sig tidigt ut i världen. Han bodde längre perioder i USA, i Australien, brittiska Indien, Jamaica. Bland annat lät han värva sig till både den amerikanska och den brittiska armén. Det senare slutade med vanhedrande avsked, på grund av alkoholdjävulen, men han hade då börjat lära sig persiska och stiftat en viss bekantskap med den indiska civilisationen.
Hvarje roman, hvarje novell, har sin ”onde” och sin ”gode”, sin ”hjelte” och sin ”bof”. Hvarför? Emedan vi ej veta hur saken förhåller sig, ”att ingen är ond och ingen god, men bröder, som kämpa i ondskans flod”…
– Hermelin
När han återvänt till Sverige valde hans familj så småningom att få honom förklarad omyndig, senare även inspärrad på mentalsjukhus. Det råder delade meningar om i vad mån han överhuvudtaget var psykiskt sjuk, däremot verkar det stå klart att han annars skulle ha gått under. De många åren i sjukhuset ägnade han åt ett produktivt värv, han fortsatte sina språkstudier och blev en betydande översättare. Så översatte han Swedenborg, Böhme och ett flertal sufiska och persiska texter. Han skrev inte mycket själv, däremot flera noter till sina översättningar och ett fåtal broschyrer.
– ätten Hermelins vapen
Som person var Eric Hermelin både komplex och fascinerande. Han genomförde ett stort antal uppfinningsrika rymningar, vilka ofta slutade i misär innan han återbördades. Under alkoholens inflytande kunde han vara både vild och våldsam, han talade själv om sin ”vikinganatur” och fascinerades av vargen (bland annat i Jack Londons berättelser). Men han var samtidigt känd för sitt vänliga sätt och sitt goda värdskap. Han var aldrig sen att hjälpa en vän, eller en värnlös. Inspirerad av sufierna arbetade han med öppet fönster, i kylan iklädd fårskinnspäls. Han tilldelades Irans Lejon- och Solorden för sitt översättarskap, och lärde sig hebreiska med rabbi Josef Wohlstein som privatlärare. På många sätt vände han sig från sitt stånd, och kände mer sympati med människorna på den ”botten” där han själv också tidvis vistats. Genom Hagar Olssons artiklar och recensioner kom hans översättningar att nå flera av 40-talisterna. Hermelin har påverkat bland annat Vilhelm Ekelund, liksom även Gunnar Ekelöf och Carl-Göran Ekerwald.
Persiska antologin
Någon sade – jag trodde att det var på skämt -,
”Tjufveri är bättre än förtal.”
Jag sade till honom: ”O, min förvirrade vän!
Ditt påstående klingade underligt i mina öron.
Hvad finnes för godt i oärlighet,
Att du gifver det en högre plats än förtal?”
Han svarade: ”Jo, tjufvar visa handlingskraft;
De fylla sin buk med det, som deras armar fångat.
Men hvad vinner den token, som förtalar?
Han svärtar ned sitt eget syndaregister, men får ingenting för det.”
– Sa’di
Hermelin översatte tusentals sidor. Där ingick Swedenborg, Böhme och annat, men i hög grad var det persisk och sufisk litteratur. Hans översättningar är idag antikvariska rariteter, men ett mer lättillgängligt urval utgörs av den såkallade Persiska antologin. Urvalet är gjort av Carl-Göran Ekerwald, som även skrivit inledningar. Ekerwald har också valt att inkludera en Böhmeöversättning i den persiska antologin, vilket är mindre underligt än det kan tyckas med tanke på att Hermelin såg Böhme som en europeisk representant för en med sufierna nära besläktad syn på världen och människan.
Det är en fascinerande samling texter som ger en god inblick i sufismen. I beskrivningarna av sufiernas liv finner vi samma strävan efter att leva ett ärligt liv som hos Hermelin, samma syn på personligheten och allt det ytliga. Sufiern har inga önskningar efter makt eller status, och kan inte bli besviken. Vi finner också samma medkänsla med de förtrampade, hos sufierna ofta hundar och andra djur, och samma barska tilltal mot makthavare som hos Hermelin. Ekerwald noterar att sufierna, i likhet med kynikerna, ofta var proletärer, i några fall kvinnor (besläktat med för-sokratikerna och Nietzsche är det ofta kärnfulla uttrycket). Samtidigt finns ett inslag av det paradoxala som kan föra tankarna till viss buddhism. Hasan Bakri säger:
Eho säger: ”Jag är en troende!”, VID DEN EVIGA SANNINGEN! han är icke en troende!
Ibrahim bin Adham uttrycker det på snarlikt vis:
Var icke fel-fri, att din fiende ej varde säker på dig.
Abu’l-Hasan Khurqani uttrycker det också kärnfullt:
Att bedja och att fasta: det är stort. Men att fördriva stolthet, afund, lystnad ur ditt hjerta: det är vackrare.
I antologin ingår också flera texter av Rumi, där Hermelin översatt vissa sedligt mer utmanande stycken till latin hellre än svenska. Där ingår också texter från den persiska sagosamlingen Kalilah, djurfabler vilka samtidigt lär framgång i det politiska och innehåller en djupare visdom. Bland annat ingår där Ve förtryckaren, där ett lodjur är kammarherre åt ett blodtörstigt och grymt lejon. Sensmoralen av skeendet är kort och gott:
Var rädd för vänskap med den man, som pinar menskor;
Eho står elden nära, löper fara att bli bränd.
– persiskt lodjur
Sammantaget är det ofta väldigt vackra stycken, väl översatta och med ett djupare budskap. Persiska antologin rekommenderas därför varmt. Detsamma gäller Per-Erik Lindahls biografi Ångest-hjulets svängningar. Även samlingen Blif en dåre är intressant, men inte i lika hög grad som de två andra.
Hermelins mystik
Derhos nafsar helvetets och grymhetens rike alltid efter själen, och spärrar upp sitt gap för att sluka den arma fångna själen, som sitter omsluten med två tunga kedjor, en från helvetes rike, den andra från denna världens rike…
– Böhme
Hermelin finner en gemensam världs- och livssyn hos sufier, Swedenborg, protestantiske mystikern Böhme och kvietisten madame Guyon. Det finns här en närmast perennialistisk grundsyn, han finner liknande visdomar hos brahminen Bilpai, hos Goethe och i förfädernas distinktion mellan självdöd och sotdöd. Visdomen kan finnas i alla traditioner, detsamma gäller förövrigt falskheten. Traditionalistiskt är också Hermelins fokus på källorna, vilka inte människor får ändra. Han betraktar exempelvis det hebreiska språket som givet av Gud, innehållande mystiska hemligheter.
Den enda sanna religionen som finns är tron på Guds Dom öfver djefvulen, som verldens konung är. Guds Dom är FÄLLD. Den varder SKIPAD samma stund som menniskan dör bort från sin personlighet. FÖRST dö, SEDAN domen.
– Hermelin
Grundläggande i Hermelins världsbild är Guds allmakt. Han skriver i en not ”Herrens Allmakt = menskans vanmakt”. Detta betyder att ”avgudadyrkan” definieras brett. Den äldre Hermelin vänder sig exempelvis mot försvaret, vars anspråk på att kunna skydda utmanar den gudomliga allmakten. Hans antimilitarism bygger även på att han betraktar värnplikten som en mördarskola. Tron på förnuftet framstår för honom som en chimär, människan kan också ha penningen, anseendet eller den egna gruppen som avgudar.
Två sätt att betrakta en menniska göra hat mot denna menniska omöjlig. Sådan hon var, då nyss hon blifvit född. Sådan hon blifva skall, när liggande i döds-kampen, vid själa-tåget.
– Hermelin
Verkligt intressant blir Hermelins skildring av människan. Han betraktar personligheten som det onda, något som är i vägen för hennes relation till Gud. Man kan notera att personligheten här beskrivs som de lägre drifter och intressen som kan inkludera pengar, makt, anseende, saker et cetera. Men Hermelin går ofta på djupet. Han identifierar bland annat självgodhet hos många filantroper, inklusive nykterister. Han citerar en nykterist som i ett ögonblick av bristande självkontroll kallade sina skyddslingar för ”ni ur-idioter!” och talar om människor ”berusade” av sin avhållsamhet.
Det svalg, som är befästat mellan helvetet och himmelen, den spärr, som skiljer menniskan från Gud, är hennes sjelfhet och personlighet och karaktär.
– Hermelin
Här för Hermelin tankarna till Ludwig Klages och distinktionen mellan Seele och Geist. Geist är då i hög grad identisk med personligheten, av Hermelin även kallad sjelfet, Mr Hyde, skråpuken, masken, var-ulfen. Här finns en värdefull insikt i vad det innebär att vara människa, en påminnelse om att mycket av det som driver oss i grunden är tämligen banalt och pådyvlats oss av andra människor eller våra biologiska instinkter. Man kan också jämföra med buddhismen, något Hermelin inte tycks ha gjort. Däremot refererar han till Nietzsche och till Almqvist, vilken han delvis felciterar:
Fruktansvärdare är ingen än den, som kan vara utan Allt.
Sufiernas betoning av att vara sig själv för också tankarna till Stirner. Bortom det biologiskt och det socialt givna ”sjelfet” anar vi det sanna. I detta sökande efter det autentiska är Hermelin delvis besläktad med Magnus Stenbock. Hermelins kritik av förnuftet och målmedvetenheten, hans värdesättande av saktmodet, för också tankarna till Klages. Så skriver han i Om sans:
Se hvilket ”PARADIS” förnuftet, spontanieteten af den bålda, omskrutna personligheten hafver GJORT af denna verld! Till hvilken mord-grufva och hex-gryta den älskliga personligheten hafver den förvandlat.
Hermelin hade själv varit utsatt för lidanden och förnedring. Det föll sig naturligt för honom att anamma Swedenborgs influxus-lära, där människan åtföljs av två änglar och två djävlar. Till och från får djävlarna överhanden. Han kunde också känna igen sig i sufiernas fokus på motgångar som något värdefullt, något människor kan lära sig av.
Hermelin och samhället
Ja, ”nit”, ”ifver”, ”fosterländsk glöd”, ”enthusiasm för sanningen”, idel vackra namn, som vi höra, men det är sjelfheten som sitter på thronen med de vackra namnen som en inkräktare och en afgud.
– Hermelin
Utifrån denna syn på världen når Hermelin fram till en syn på samhället som för den moderna människan kan framstå som paradoxal. Han är i vissa avseenden ”konservativ”, i andra ”radikal”. Så vänder han sig som ovan nämnts mot militarismen och klasshögfärden. Han hade också stiftat bekantskap med behandlingen av färgade i både USA och Indien, något som tycks ha gjort ett bestående intryck på honom. Den indelning av människor i bättre och sämre som han där stött på vände han sig mot med kraft. Hermelin var också filosemit, och kom att rikta flera broschyrer mot Hitler och antisemitismen. Hitler tolkade han närmast apokalyptiskt, och skrev:
Plank-strykaren, som avancerat till vild-djur…plank-strykaren representerar, sålunda, kanhända, endast skökans agoni.
Han trodde på det som kallas Nemesis divina, Guds straff, riktat mot både individer och folk. Att svenskarna valt att inte ta till sig Swedenborg, och låtit sina teologer ändra i Bibeln, kunde exempelvis antas leda till sådana straff.
Den ethiska personlighetens mord kan man räkna i miljoner (verlds-kriget; verlds-”freden”). Den brottsligas i en-heter. -Hvem sitter högst?
– Hermelin
Samtidigt finner man hos honom en fundamentalism som präglar hans syn på språket och de religiösa källorna. Så vägrade han att anamma 1906 års stavningsreform, vilket ger hans språk en betydande kraft. Om språket säger han:
Man måste ha vördnad för språket, ty språket är, som Böhme säger, något mitt mellan sinnlig och översinnlig vetenskap. Så är det också med vårt eget språk. Svenskan är en gemensam egendom, som måste vårdas. Det brister betänkligt därvidlag numera, t.o.m. bland språkets speciella vårdare. Det är sannerligen farligt att röra vid språket!
Detta leder också till en särskild syn på källorna. Han lärde sig hebreiska för att kunna läsa Bibeln på originalspråket, åtminstone delvis också arabiska, och mot teologers ändringar och nytolkningar vände han sig kraftfullt. Hermelin tycks ha sett Trettioåriga kriget och Hitler som följder, och straff, av att man ändrat i den tyska Bibeln:
Om inte Gud behagar låta ske ett undervek, skall svenska folket, som för sine, vördige, moderne ”theologer” bärer ansvar, få tömma samma Vredes-Kalk, som Tyska folket tömma fått för sine högt-uppsatte och moderne ”theologer”, de der, af Hitler, nu, så näpste och så späkte äro vordne.
Hermelin hade varit både foster-, Fin- och Tysklandsvän, och skrivit patriotiska dikter i pressen. Detta framstår dock som en övergående fas i hans liv, den äldre Hermelin är uttalad antimilitarist och -rasist. Han angriper häftigt sin tids etablissemang, teologer och societet, som högfärdiga hycklare och framhåller arbetare och bönder som de kloka. Man kan notera att även den senare Hermelin vänder sig mot ”reform-vännerna”, det tycks hos honom snarare handla om en andlig, inre, ”revolution” än en social. Vilket är logiskt givet hans syn på människans relation till Gud, människan kan inte skapa ett lyckorike. Allra minst under ledning av ”filosofer” och ”förnuft”.
Bibel-kritik; Bibel-förklaring; det djuriska mennisko-förnuftet tror sig om att förklara det himmelska Guds-Ordet. Det är början. Slutet är att det spottar på Guds Ord.
– Hermelin citerar Delitzsch
Det finns ansatser till en ideologikritik hos Hermelin, den framträder i hans jämförelse av den ”ethiska” och den brottsliga personlighetens förbrytelser. Den framgår också i hans komplexa förhållande till dualismer som ”gott och ont”, ”sedlig och osedlig” et cetera. Hans syn på ”förnuftet” knyter an till det. Samtidigt framträder en bitvis samhällsomstörtande inställning i många av hans noter. Han skriver med gillande:
Jemf. Engelbregt, och hvad han gjorde med råds-herrarne, på rådhustrappan i Vadstena.
Han återknyter till Swedenborg och kallar svenskarna ”jordens sämste”. Här frågar vi oss om det inte är Hermelins personlighet som talar, förklarligt bitter efter att ha spärrats in på mentalsjukhus och på de flesta vis misslyckad enligt sitt eget stånds måttstockar. Hermelins angrepp på allt från försvaret till samhället bör därför läsas med försiktighet, och ses i sitt sammanhang. De skiljer honom delvis från den tradition han annars sprider, där fokus är ett annat. Här kan man sannolikt också spåra en diffus relation mellan det esoteriska och det exoteriska, där Hermelin anlägger esoteriska måttstockar på den sociala och politiska verklighet där alldeles vanliga människor ska samexistera och fungera. Alla är inte Jesusar eller Profeter, därav ett visst behov av sociala strukturer, differentiering och ”värn-pligt”. Även sufier har gett upphov till politiska ordningar, vilket Senussidynastin påminner oss om. Till denna integration av det esoteriska och det exoteriska tycks dock inte Hermelin ha nått, vilket förmodligen delvis förklaras av hans isolering.
Ty att se glad ut är artighet emot vår Herre, en gärd af höflighet emot vår Skapare, ett tecken till belåtenhet och glädje öfver att vi hafva skapats.
Hermelin har i varje fall ett avgjort värde. För människor till ”höger” påminner han om riskerna med chauvinism och olika former av avgudadyrkan. Detsamma gäller även för människor till ”vänster”, men här framstår han också som en god introduktion till traditionalism och en resakralisering av världen och livet. Vad man kan reagera på är den långtgående fundamentalismen och fatalismen. Den hermelinska världen är magiansk snarare än faustisk, om man återknyter till Spengler, här finns ingen plats för den fria viljan eller personligheten. Man kan rentav anta att baronens ”race of spirit”, enligt Evolas terminologi, på många sätt var hemmahörande i Mellanöstern. Oavsett detta är han en värdefull bekantskap, både genom sin originella kulturkritik och genom den rika tradition han gjort tillgänglig (Kalilah och mycket av sufismen är av universellt värde). I lagom doser är han en god medicin, för en era som befinner sig i uppenbar kris.
Mer Hermelin
Ashk Dahlén – Eric Hermelin
Café Exposé – Hermelin (flera artiklar)
Om skribenten: Joakim Andersen
