Ett tveksamt fenomen under den senmoderna eran är intresset för seriemördare. För snart tjugo år sedan kunde norska Turbonegro skrika ut sitt förakt mot sin subkulturella generation, bland annat med orden ”people with thick glasses glorifying serial killers”. Numera är intresset mainstream, och frågan är vad det säger om vårt samhälle.
Samtidigt har genren många möjligheter. Detta blir inte minst tydligt i TV-serien Hannibal, vilken bygger på Thomas Harris böcker om kannibalen med samma namn. Skaparen av serien, Bryan Fuller, har sagt att Lynch är en av hans inspirationskällor, något som märks i både dialogen och visuellt. Det är bitvis både vackert och ödesmättat, med ett övermått av symbolik.
Katt-och-råttaspelet mellan Hannibal och det FBI-team han samarbetar med utan att de vet vem de har att göra med är ofta spännande, liksom de många oväntade turer handlingen tar. För min del är det verkligt intressanta i serien dels dess mytiska inslag, dels dess filosofiska.
Mytens återkomst i det moderna samhället
I agree with the pagans. The horse is divine.
– Hannibal
Seriens värld är fylld av intrikata seriemördare, vilka skapar olika sorters konstverk av mänskligt råmaterial. Offren framstår ofta som ansiktslösa byggstenar, ett etiskt problematiskt fenomen men kanske typiskt för massamhället. Många av dessa mördare brottas med existentiella och religiösa frågor. Genom sina dåd försöker de åstadkomma återfödelse, odödlighet, transcendens eller kommunikation med en gud som övergivit världen.
De många drömsekvenserna präglas av ett bildspråk och en symbolik från gränslandet mellan myten och det dr Lecter, träffande, kallar ”the dead religion of psychoanalysis”. Detta gäller inte minst den hjort som dyker upp i Wills drömmar. Det är oklart om det är hans skyddsande i djurform, hans fylgja, eller om det är en inkräktare i hans psyke. Symboliskt och effektfullt är det oavsett, även om för mycket inte kan sägas om det utan att förstöra handlingen.
What we do for ourselves dies with us. What we do for others, that’s beyond us.
– Hannibal
Myten har en egen logik, vilken också blir tydlig i skeendet. Den präglas av ”något-för-något”, i former som kan te sig absurda. Så måste den som fått en gåva betala för den, oavsett gåvans form. Den som vill hjälpa någon kan vara tvungen att skada honom eller henne. Et cetera. Överhuvudtaget är gränsen mellan dröm och verklighet diffus i serien.
Filosofi
A life without regret would be no life at all.
– Hannibal
Serien rör sig i gränslandet mellan myt och psykologi. Den befinner sig också i en fascinerande skärningspunkt mellan det gamla Europa och den filosofi som uttrycker det gamla Europas död. Centralt här är gestalten Hannibal, och den människotyp han är en idealtyp för. Hannibal är på många sätt Nietzsches övermänniska. Han är ytterligt intelligent, vanliga människor är för honom snarare material för intrikata lekar eller måltider än likar (hans relation till Will avviker från detta, och sätter igång en lång händelsekedja). Samtidigt är han tydligt en företrädare för det gamla Europa som symbol och som myt. Det gäller allt från hans kläder och val av musik till de märkliga kulinariska kreationer han komponerar. Här är också valet av Mads Mikkelsen som skådespelare värdefullt, då hans danska brytning ger karaktären nyanser de mer välkända franska eller tyska inte hade gjort. Han är samtidigt synnerligen väluppfostrad, och uttrycker bland annat att:
Whenever feasible, one should eat the rude.
I likhet med en Stirner eller en Nietzsche är han ”bortom gott och ont”. Samtidigt undviker han, just genom sin koppling till det gamla Europa, den endimensionella fälla ”Guds död” kan innebära. Det är sannolikt också bakgrunden till den attraktion han utövar på seriens publik, trots den senmoderna egalitarismen fascineras denna av en aristokratisk gestalt med god smak. Samtidigt säger det något om senmodernitetens antropologiska kris att en aristokratisk gestalt som inte samtidigt är kannibal skulle upplevas som ointressant av samma publik.
Hannibal har en egen filosofi och människosyn, bland annat präglad av tonvikt vid att vara sann mot sig själv. Fuller skisserar här en indelning av människor inte olik den hos Ugglor i solskens maffia, mellan ”människor, halvmänniskor, fårskallar, fähundar och kvackerlackor”. Hos Fuller blir det istället psykopaten som står i centrum för intresset, och en ”egoisternas union” av den art vi finner hos Stirner och de Sade antyds. Man kan fråga sig vad det är hos psykopaten som fascinerar i serier som Hannibal och Dexter, sannolikt har vi här att göra både med undermänskliga fantasier om att slippa moralens kedjor och en naturlig reaktion på ett översocialiserat samhälle.
Mytens logik, där allt har konsekvenser, är också stark i Hannibals filosofi. Bland annat konstaterar han att något händer rent biokemiskt med en man när han dödar en annan människa och när han blir far. Det mer än antyds också ett intresse både för den bibliske guden och den indiske Shiva.
Sammantaget är det alltså en intressant serie, som inte kan reduceras till det rent skadliga senmoderna intresset för seriemördare. Den har problematiska inslag, men man kan hoppas att den för vissa delar av publiken kan leda till en upptäckt både av myten och det gamla Europa. Om den håller för sex säsonger får framtiden utvisa, överhuvudtaget är de mycket långa tv-serierna ett tveksamt fenomen.
Om skribenten: Joakim Andersen
