Jimmie Åkesson har sjukskrivit sig för utmattningssyndrom. Han beskriver i ett öppet brev en situation med högt arbetstempo, men skriver också att det som främst ligger bakom är ”okvädningsorden, hoten, avskyn”. Man behöver inte vara sverigedemokrat för att hålla med om att medias och etablissemangs förhållande till Åkesson och hans parti varit något… speciellt. Sett i ljuset av de ständiga anklagelserna om att Åkesson och partiet är främlingsfientliga och har en avvikande ”värdegrund” är det snarast imponerande att Åkesson och andra hållit, och håller, ut överhuvudtaget. Att vara främlingsfientlig är snart sagt den värsta synden i dagens offentliga Sverige, och att beskyllas för att vara det när man inte ens är det måste vara en frustrerande upplevelse. För om man läser partiets program och följer Åkessons tal är det svårt att hitta något ”värre” än en saklig syn på invandringspolitikens gränser och förutsättningar, sökande efter alternativ. Kort sagt politiska positioner som dessutom var det normala i svensk politik till historiskt sett helt nyligen. Jag har till och från kritiserat SD, men att partiet skulle vara rasistiskt framstår som ett löjeväckande påstående om man inte sväljer en del mycket radikala postmoderna och postkoloniala definitioner med hull och hår.
Reaktionerna på Åkessons sjukskrivning bekräftar också det han sagt om den behandling som ligger bakom. Aftonbladets Jan Helin publicerar en hycklande krönika där han ägnar betydligt mindre utrymme åt att önska den sjukskrivne partiledaren ett snabbt och gott tillfrisknande, än han ägnar åt sina försök att rentvå sig själv och sin tidning. Ett sådant försök att rentvå sig är mänskligt sett svagt men ändå begripligt, men Helin nöjer sig inte med detta. Angreppen på Åkesson måste fortsätta även när han är sjuk, ansvaret för hans sjukdom måste läggas på honom själv. Man tycker att Helin i detta läge kanske borde låtit bli att skriva något överhuvudtaget, man ger inte en sjuk människa en chokladask med stora bitar av avföring bland pralinerna utan att sjunka som människa. Det är möjligt att Jan Helins artikel ger honom pluspoäng i de närmast sörjandes ögon, hos mig väcker den enbart förakt.
Så skriver Helin att ”den draksådd Sverigedemokraternas publicistiska verksamhet sprider i former som sajten Avpixlat och dess kommentarsfält får naturligtvis utväxter åt båda håll”. Kort sagt, anledningen till att Åkesson drabbats av hat och hot är Avpixlat. ”Skyll dig själv, Jimmie”, för att summera Helins artikel. Vad gäller den speciella behandlingen av Åkesson och SD bekräftar Helin den också, och demonstrerar med all önskvärd tydlighet att målgruppen för hans artikel är just ”de närmast sörjande”. Så skriver han exempelvis om filmen med ”järnrören”, trots att alla som följer alternativ media sedan länge vet att det handlade om aluminiumrör och en upplevd hotsituation. Helin passar också på att skriva om den sjukskrivnes ”vidlyftiga spelvanor”.
Jan Helin är en obehaglig individ, en företrädare för den patokrati Andrew M. Lobaczewski skrev om. Detsamma gäller Özz Nujen som på twitter passat på att gotta sig åt utbrändheten. Men det finns också mänskliga reaktioner. Patrik Lundberg, knappast en SD-väljare, skriver att ”den som skämtar om sjukdomen utmattningssyndrom kan faktiskt ta och dra åt helvete”. Kudos Patrik! Tommy Dahlman är inne på något liknande när han skriver:
Cirka 2 miljoner svenskar tar regelbundet pyskofarmaka och när man nu från den politiska vänstern (det finns säkert belackare från andra väderstreck också) tar chansen att driva med Jimmy Åkesson hånar man indirekt tjugo procent av den svenska befolkningen.
Istället för att vi får en nödvändig diskussion om utbrändhet, en osynlig folksjukdom, passar kort sagt ”vänstern” på att sparka på den som är sjuk. Även Marcus Birro skriver att de som nu hånar Åkesson borde skämmas. Det hela påminner oss om Alain Finkielkrauts konstaterande, då avseende delar av ”vänstern”, i en debatt med Sloterdijk:
I själva verket är det mycket bekvämare att vara ett samvete än att ha ett.
De som nu fortsätter hetsa mot en människa sjukskriven för utbrändhet har tagit en genväg som människor. De behöver inte ta ansvar för sina handlingar, behöver inte ha några samvetskval för vad de utsätter andra för. För de ”är” samveten. De kommer fortsätta att påstå att de står för de svaga och de utsatta. Vi andra, och deras beteende på twitter kommer knappast göra oss färre, kommer se dem för vad de egentligen är.
Avslutningsvis önskar jag dig ett snart tillfrisknande, Jimmie, och tackar för de goda insatser du gjort. Krya på dig.
Relaterat
Fria Tider – Åkessons öppna brev
Dagens Media – Så hånas Jimmie Åkessons sjukdom
Tommy Dahlman – Håna Jimmy Åkessons psykiska ohälsa och du häcklar 2 miljoner andra svenska medborgare.
Marcus Birro – Ni borde skämmas
Jan Helin
Om skribenten: Joakim Andersen
