Frans G. Bengtsson (1894-1954) var en av 1900-talets värdefulla författare. Detta inte minst genom den kombination av lärdom och folklighet som präglar hans böcker. Det finns hos Bengtsson också en mycket svensk humor, som när han beskriver sin franska dogg, Achilles, vilken i mötet med fotgängare:

…med sänkt bovfysionomi, utstående blängande ögon, breda röda käftar på halvspänn och sin lilla grovlemmade lekamen guppande i kort knyckig lunk, blodtörstigt rosslande rullar förbi som en inkarnation av brutal självhävdelse och ständigt aktionsberedd ondska.

Det kan vara den roligaste beskrivningen av en hund jag läst, samtidigt som det är uppenbart att Bengtsson, i likhet med Hedin, har starka känslor för sin följeslagare.

Om konsten att dricka

Bengtssons humor för oss emellertid på avvägar, dagens inlägg skulle snarare handla om konsten att dricka än om hundar som ”med en min av kallt kannibaliskt konnäsörskap” luktar på människor de passerar. Bengtsson utvecklar detta ämne i essän En dryck ur källan. Han beskriver där olika drycker, deras relation till poesin, och hur man ska dricka dem.

Vad gäller källvatten skriver Bengtsson att det ”är en utomordentligt ädel dryck”, och den kan bara drickas på ett sätt. Källvattnet har som egenart att ”det mellan sitt naturliga bäcken och den drickandes mun inte tål något som helst mellanled”. Källvattnet är inte bara rent och kallt, det är levande och talar. Kopplingen mellan källan och musiska gudinnor är stark i europeisk tradition.

Vid sidan av ädla drycker ställer Bengtsson de vulgära dryckerna, vilka kan drickas lite hur som helst. Hit räknar han vattenledningsvatten, mjölk och öl. Men redan brännvinet ställer vissa krav på sin förtäring. Om man ”dricker med ulvarna”, det vill säga direkt ur flaskan, blir smaken neutral och fadd.

Vad gäller poetiska drycker står källvatten och vin i en klass för sig. Även mjöd och whiskyns sträva stamform har vissa poetiska kvaliteter. Men Bengtsson noterar att tanken på dikter om konjak är grotesk.

Intressant för punschpatrioter är Bengtssons beskrivning av punschen, ”lika besvärlig att få i sig som någon av de tre kardinaldygderna” men liksom dessa ”fyller den ens varelse med en särskild frid och harmoni”. Han beskriver punschen som en manlig dryck, och dessutom finner han en koppling mellan drycken och fetma. Punschen vill likt Caesar ”helst se feta människor omkring sig, slätkammat folk som sover gott om dagen”. Den hör därför en alltmer svunnen tid till.

Sammantaget är det i varje fall en fascinerande essä, där Bengtsson med betydande lärdom om historia och poesi går igenom mer eller mindre ädla drycker, hur de bör drickas och deras relation till diktkonsten.

Frans G. Bengtsson – excerpter
Skåla i mjöd
Kuriosa – Absinthe.se

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.