Vaclav Klaus var tjeckisk president mellan 2003 och 2013. Han är en av de intressanta företrädarna för den tendens som kan kallas ”normalisering från öster”, där mellan- och östeuropeiska folk och ledare vänder sig mot Västeuropas oansvariga politik vad gäller allt från utrikes- till kulturpolitik. Här kan bland annat nämnas utvecklingen i Ungern och Slovakien, med ledare som Orban, Fico och Vona.
Från antikommunism till euroskepticism
Our sufficiently long experience with communism sharpened our eyes which helps us when observing and judging today’s EU.
– Klaus
Klaus representerar en äldre höger, vilken på grund av den västeuropeiska borgerlighetens snabba vänstervridning kan framstå som ”politiskt inkorrekt”. Samtidigt är han ett exempel på hur den gamla antikommunism som var utbredd under det kalla kriget kan uppdatera sig för att förstå en ny situation. Klaus skriver om detta:
People like me have been always afraid of all kinds of slippery roads which lead to socialism. The current European one, masterminded from Brussels or in the name of Brussels, is one of the most successful, one of the most innocently and friendly looking, one of the most “business as usual” variants. Common people underestimate it. Public intellectuals mostly support it.
Han vänder sig mot det demokratiska underskottet i EU, och poängterar kopplingen mellan nationalstaten och demokratin. Folken i mellan- och östeuropa hoppades bli ”normala” europeiska länder när de gick med i EU, men enligt Klaus är det uppenbart att det de gått med i inte är ”a healthy, prosperous, fast growing economic zone, nor a truly democratic entity”.
Det stora hotet idag identifierar han i utvecklingen i riktning mot transnationalism och globalism. Detta drabbar inte minst Europa:
Europe is at the forefront of the developments leading to post-democracy, to post-politics, to the post-nation-state “brave new world”.
Klaus menar att tjeckernas erfarenhet av realkommunismen gjort dem mer uppmärksamma på sådana tendenser, stödet för EU är idag tämligen lågt i Tjeckien. Han lägger betydande fokus på hur den ekonomiska politiken i EU leder till en mindre effektiv ekonomi.
Nationalstatens roll och ofrihetens nya kläder
Without a strong nation-state there can´t be democracy. The residual entity, just an administratively ruled geographic area, can´t float in the air. It has to belong somewhere. It needs to find an alternative identity and commanding heights… To protect liberty, and this is or should be our main interest, we need to rehabilitate the sovereign nation-state.
– Klaus
Klaus konstaterar att nationalstaten idag blivit ett politiskt inkorrekt koncept. Han menar att angreppen på nationalstaten bygger på en väldigt förenklad, och felaktig, tolkning av den. För Klaus finns det ett intimt förhållande mellan nationalstat, frihet och demokrati. Han fokuserar här på nationalstatens politiska aspekt och medborgarskapet. Klaus skriver:
We also have to clarify the fundamental difference between defending the nation-state and celebrating patriotism. We have to concentrate on the political context of the nation-state as opposed to its narrowing to the concept of “cultural identity”. We need to re-establish real citizenship, not a universal personhood. We need responsible citizens anchored in domestic realities, not cosmopolitan, selfish individuals “floating” at the surface and searching for short-term pleasures and advantages – without roots and responsibility.
Utvecklingen i riktning mot transnationalism är således ett hot mot demokrati och frihet, och föga förvånande är de ideologier i vars namn det hela äger rum också anti-demokratiska, anti-europeiska och anti-frihetliga. Till skillnad från en del gamla antikommunister har Klaus inte resignerat, utan identifierar de nya ideologier som hotar Europa och friheten. Detta trots att det numera renderar epitet som ”politiskt inkorrekt”. Vaclav Klaus skriver:
…we feel we are losing our sovereignty and our freedom again – this time to Brussels. In addition to it, the dictate of political correctness and the powerful role played by new modern isms, such as multiculturalism, transnationalism, human-rightism, environmentalism, homo-sexualism, aggressive feminism and genderism, all of them based on old, perhaps differently packed collectivist and freedom suppressing ideas, have been undermining and negatively affecting our current feelings.
Kollektivismen bär nya namn, men är sig på många sätt lik. Intressant är även Klaus analys av den historia som lett fram till dagens situation, en analys där Första världskriget framstår som en fundamental katastrof. Den ledde naturligt till både bolsjevism och nationalsocialism, men skadorna på Europas sociala, moraliska och kulturella kapital var mer djupgående än så. Klaus skriver om ”the shattering of old certainties, about the disappearance of order, authority and traditional structures, about the loss of meaning of life for the whole generations of our predecessors, about the “lost generations”, etc”.
Detta kopplar han till 1968. Den katastrof världskriget var för människorna ledde till 1968 års ”kulturrevolution”. Klaus skriver:
The change of customs and manners, the decay of morals and of work ethics, the attack on Christianity and especially on family led to the “cultural revolution” of the nineteen sixties and, gradually, to the current “Brave New World” of wide-spread relativism, feminism and homosexualism, to the emergence of positive discrimination, to the disregard for parliamentary democracy, for free markets, for capitalism.
Klaus och geopolitiken
The US/EU propaganda against Russia is really ridiculous and I can’t accept it.
– Klaus
Samtidigt konstaterar han att världskriget var ”ett angrepp på Europa”. Det var också ett krig där det inte fanns några lätt identifierade ”goda” eller ”onda”. Han finner här likheter med vår situation, och det krig mellan Väst och Ryssland som är en reell risk. Om ett tredje världskrig tar sin början i Europa kommer det inte att startas av vare sig islamister eller liknande:
It will be started by people in black ties or fancy business attires, it will be started in Europe if the people of Europe continue looking astray or closing their eyes.
Klaus är ingen okritisk Putinanhängare, men han har ofta varit kritisk mot den amerikanska politiken. Detta gällde behandlingen av Serbien och erkännandet av Kosovo, liksom angreppet på Irak. Klaus är kritisk mot den officiella versionen av vad som ägt rum. Han betraktar statskuppen som ett resultat av amerikansk manipulation, avsedd att vända Ukraina mot Ryssland och att starta en konflikt med det senare landet. Samtidigt ser han det hela som naivt och mycket riskabelt. Han skriver:
The issue of freedom in Europe gets a new relevance in connection with the recent developments in Ukraine. I am frustrated and angry being confronted with a blunt misinterpretation of events there. All rational people and all true democrats should challenge it. Ukraine has been misused to restart a clash between the West and Russia. This country, with its long existing fragility both in political and economic fields, has been denigrated to the role of an instrument in it.
Sammantaget är Vaclav Klaus en intressant bekantskap. Han har uppenbara kopplingar till en mer klassisk liberalism, med grupper och namn som Mount Pelerin och von Hayek, men påminner också om Hoppe och polske Janusz Korwin-Mikke. Här finner vi alltså euroskepticism och försvar av nationalstaten från ett relativt klassiskt liberalt perspektiv, men också en analys av politisk korrekthet och östpolitiken som kan vara av värde. Jag är skeptisk till hans syn på miljöfrågan och till hans starka tro på marknaden, men som en företrädare för europeisk frihet och ansvarsfull politik är han väl värd att bekanta sig med.
Mer Klaus:
Om skribenten: Joakim Andersen
