Den senaste tiden har bloggen dominerats av valanalyser, och man frestas med tanke på partipolitikens i grunden perifera betydelse för historien låna en fråga från Sven Stolpe: ”tål ni höra mer?” Jag tål i varje fall inte skriva särskilt mycket mer i ämnet, och snart kommer vi att återgå till det mer metapolitiska.

Innan dess kan man dels notera den senaste tidens två mest betydelsefulla händelser. För det första framväxten av Islamiska Staten, vilken kommer ha inrikespolitisk effekt även i Europa. Rent PR-mässigt är det en skicklig historia, de svartklädda jihadisterna utstrålar kraft och injagar fruktan, egenskaper både förortsungdom i Europa och marginaliserade sunnimajoriteter i Mellanöstern kan tilltalas av. Men samtidigt kommer Islamiska Staten i många européers ögon att bekräfta den kontrajihadistiska problemformuleringen, särskilt med de djupt symboliska avrättningsvideor man släppt. För det andra har Löfvén valt att skjuta Vänsterpartiet åt sidan, och istället satsa på Mp, Fp och C. Detta bekräftar den analys där den nya klassen och globalismen står i centrum. Den nya klassen har en ambivalent syn på både S och Vp, de ”känns gammaldags”, medan ledningarna för Fp och C de senaste åren gjort allt för att framstå som globalistiska och ”rätt i tiden”. Löfvén, i förbigående sagt bilderbergare, drar därför tydligt upp de nya konfliktlinjerna när han väljer Mp, Fp och C framför Vp (och Sd). Den radikala vänstern har en svekdebatt framför sig, stopp för vinsterna i de ofta socialdemokratin närstående välfärdsföretagen lär den få se i stjärnorna efter, ett litet tips är att den studerar Alain Soral eller i varje fall Gilles Dauve för att förstå vad det är som händer.

Men nog om detta, och över till den senaste tidens mer intressanta valanalyser.

Åsa Linderborg

Jag delar inte alltid Åsa Linderborgs åsikter, bland annat har hon en tveksam syn på demokratins fundament och talar glatt om att man lyckats ”slå nassarna på gatorna”. Men hennes analyser håller högre klass än de flesta av hennes meningsfränders, och påminner ibland om just Soral. Så kritiserar hon politikens reducering till känslor (”hat” mot ”kärlek”), det inte så konstruktiva klassföraktet som drabbar SD:s väljare, och Löfvéns senaste bondeoffer. Hon tar inte steget fullt ut, som Soral, och identifierar konflikten mellan ny klass och arbetarklass, men hon är en av få som bör vara intellektuellt kapabla att göra det någon dag.

Åsa Linderborg – Vem är dummast?

Marika Formgren

Marika Formgren är också en av de skribenter man kan respektera, hon hör hemma i ett bredare borgerligt läger men kritiserar ofta dess misstag. Så beskriver hon borgerlighetens ideologiska reträtt, och hur den övertagit 1968 års definition av ”frihet”. Hon är tydlig med att den här gått ifrån liberala och konservativa definitioner av frihet och av gränserna för staten. Formgren skriver: ”staten ska inte in i våra huvuden, den ska inte förändra våra attityder och värderingar, den ska inte upplösa normer, staten ska inte spärra in våra fria tankar i madrasserade celler eftersom det är så jobbigt att det finns andra människor som ser på världen och livet på ett annat sätt än vi själva gör”. Man kan hoppas att svensk borgerlighet, både partier och press, inser att det senaste valet faktiskt bekräftat hennes analys och att de här har en intelligent bedömare av samtiden de kan lära något av.

Marika Formgren – Vad menar ni med frihet?

Tino Sanandaji

En av mina favoritekonomer är Tino Sanandaji. Han är föredömligt rakryggad när det gäller att bemöta politiskt korrekt önsketänkande kring bland annat ekonomi och invandring. Hans analys av moderaternas felbedömning och prioritering av media framför de egna väljarna är också träffsäker och läsvärd. Så skriver han: ”Det är tveksamt om jag med facit i hand skulle beskriva Reinfeldts schackdrag som ”listigt”. Det ledde tvärtom till det katastrofval för Reinfeldt som vi nu konstaterat. Moderaterna tappade 4 procent direkt till SD mellan 2010 och 2014, nästan lika mycket som ett helt Folkparti.”

Tino Sanandaji – Elefanten i rummet

Jan Myrdal

Jan Myrdal tillhör Sveriges mest intressanta gestalter. Hans kompromisslöshet tycks i enstaka fall ha fört honom rejält vilse, men hans analyser håller generellt en hög nivå. Så förutspådde han redan långt innan valet ett möjligt rödblått samarbete, och gav dessutom goda råd till SD. Råd som de endast delvis och inkonsekvent följt. Myrdal skrev då:

Sverigedemokraterna skulle ha kunnat vara en fara särskilt om de som Front National i Frankrike förmått ta fasta på de frågor de andra partierna undviker och därmed definierat sig som enda opposition i Frankrike (Ut ur EU! Ut ur Euro! Ej Atlantallians utan allianser med Berlin och Moskva!). Men dit tycks det ännu långt; än är de mest som Ny demokrati en gång var.

Jan Myrdal – Vi kan få en blåröd regering efter valet

Thomas Nydahl

Thomas Nydahl har en välgörande distans till partipolitikens överdrivna larm. Han berör valresultatet i ett par intressanta texter. I den första summerar han dels den verklighet där den politiska klassen gått vilse, dels en mer kritisk syn på SD. Thomas skriver:

Bara i en välriktad spark uppåt fungerar missnöjet som politisk kraft. Är det vad vi ser? Det är jag inte säker på.

Jag är benägen att dela den synen. Sd har, som även Myrdal är inne på, begått flera misstag och okritisk identifiering med ett parti eller övertro på partier överhuvudtaget leder bara till besvikelse. Intressant är även att Thomas återger en dansk ”moderats” analys av det svenska valet och av de svenska moderaterna. Detta belyser inte minst hur extremt Sverige, inklusive moderaterna, är i jämförelse bara med vårt grannland.

Valet kommenterat av dansk moderat

Swedish Dissident

Steve från Swedish Dissident är en av de skribenter jag regelbundet följer, han har ett större perspektiv på Sverige och världen. Han finner valresultatet väntat, och att vi nu riskerar en mindre positiv utveckling. Steve skriver: ”kombineras avsaknaden av fiscal conservatism med tämligen låg tillväxt och ökad social oro kan man förvänta sig att en tämligen stor andel människor anser att Sverige inte är så bra att man inte seriöst överväger att flytta till ett annat land. Alltfler med adekvata resurser, låt vara osagt hur stor andel, lär också göra det.”

Det väntade valet – en kort deskriptiv analys

Jan Milld

Jan Milld är en läsvärd skribent, och hans valkommentarer likaså. Särskilt gäller detta den kommentar där han riktar sig direkt till S och ger dem råd för hur de ska kunna bryta sin historiska nedgång. Han menar att Löfvén bör bilda minoritetsregering, men utan Miljöpartiet. Milld uttrycker det hela: ”En knytning till mupparna för den fortsatta s-politiken blir förödande, med tanke på att just detta parti är riksdagens mest extrema och det som mer än något annat parti bär ansvar för den situation Sverige har försatts i.”

En sådan minoritetsregering skulle sedan kunna ta itu med den kostsamma invandringspolitiken. Jag vet inte hur realistiskt det är att bilderbergaren Löfvén gör något sådant, men det är ett förslag som väcker tankar.

Jan Milld – Guldläge för S!

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.