Sverige är ett sjukt samhälle, och Feministiskt Initiativ kan betraktas som ett sjukdomssymptom. Det kan även ses som ett fenomen som kunnat växa fram i skuggan av etablissemangets fientliga kampanj mot Sverigedemokraterna. Det finns idag en reell möjlighet att partiet tar plats i riksdagen, vilket skulle bidra till det parlamentariska kaos som förmodligen väntar ändå. Om det skulle vara nyttigt för svenska folket att genom F! få en bättre inblick i det antisvenska träsket, eller om det tvärtom skulle normalisera det onormala, är svårt att avgöra.
F! i skuggan av SD
Feministiskt initiativ utmanar den nationella självbilden av Sverige som ett jämställt och öppet land som respekterar mänskliga rättigheter. Samma bild som också säger att den som är svensk är jämställd, öppen och tolerant.
– F!
Man kan betrakta partier ur flera perspektiv. Så kan man anta ett personperspektiv, och se F! som Gudrun Schymans försök att hålla sig kvar vid maktens köttgrytor trots en lång serie skandaler. Mer fruktbart är en analys där F! gynnats av en samling för Sverige ganska unika omständigheter. Vi har i det offentliga Sverige en låsning, där invandringsdebatt och nationalism jämställs med rasism och där rasism dessutom framstår som en synd jämte vilken alla andra synder bleknar. I centrum för denna låsning står partiet SD, och stora delar av allt från nyhetsbevakning till politik styrs idag av hur det bedöms riskera att ”gynna SD”. Detta är naturligtvis inte ett friskt tillstånd, en bieffekt av det är att grupper som egentligen är betydligt mer ”extrema” än SD hamnar i en sorts välvillig mediaskugga. Det gäller den våldsamma ”antirasistiska” rörelsen, vilken tillåts radikaliseras. Det gäller den såkallade Researchgruppen, vilken kunnat knyta band med delar av etablissemanget (men genom angreppet på Flashback tycks ha fått tunga piratpartister mot sig). Det gäller också F!.
Schyman är inte obegåvad, och tycks ha insett att det finns en nisch för den, både intellektuellt och praktiskt, mer okontrollerade ”antirasismen”. Därav valbudskapen i stil med: ”Ut med rasisterna – in med feministerna”, och det i grunden verklighetsfrämmande talet om att ”normaliseringen av rasism, nazism och fascism eskalerat de senaste åren” (ett påstående som är svårt att ta på allvar efter domen mot Dan Park och de evinnerliga utrensningarna i SD). Eftersom allt numera bedöms i förhållande till om det riskerar ”gynna SD” är det mycket få som bemöter sådana påståenden, eller tar upp hur problematiskt det är när ett parti med väldigt bred definition av ”nazism” kräver förbud mot ”nazistiska partier”.
Så kan F!:s framgångar betraktas som en bieffekt av låsningen kring SD, och den avsaknad av kritisk medial granskning som följer av den. Men vad är det då för parti vi här har att göra med?
Att bryta loss från realitetsprincipen – F!:s politik
Fi ska verka för att nyanlända själva ska få välja var de ska etablera sig. Samhället ska underlätta för dessa grupper att komma in på arbets- och bostadsmarknaden.
– F!
När man går igenom partiets program slås man snabbt av två saker. För det första det mycket starka arvet från akademiska trender som postkolonial teori, radikalfeminism och queerteori. Detta arv genomsyrar både beskrivningen av världen och språket. För det andra det man i psykologin skulle kalla en bristande realitetsprincip, kort sagt krav som framstår som utopiska.
Så förespråkar man öppna gränser, och i valplattformen ingår att ”ge alla papperslösa uppehållstillstånd och tillsätt en utredning i syfte att förbereda för ett öppnande av Sveriges gränser.” Man behöver inte vara professor i ekonomi för att inse att öppna gränser och välfärdsstat inte är förenligt. Denna konflikt borde bli särskilt tydlig när det gäller F!:s politik, då man vill föra en politik som kraftigt utökar statens ansvarsområden och resurser. Vill man vara mer välvillig kan man se kraven på medborgarlön, kortare arbetsdag och så vidare som långsiktiga mål.
Enligt Liberala Ungdomsförbundet skulle F!:s vallöften kosta 500 miljarder om året. Detta framstår inte som osannolikt när man läser valplattformen. När man i sina egna publikationer bedömer hur statens inkomster kan öka handlar det bland annat om att höja skatten. Någon insikt att detta kan innebära minskad nationalprodukt när det drivs för långt tycks inte finnas, utan varje procent skatten höjs tycks leda till en given summa ökade intäkter.
Genomgående är också en konflikt i retoriken mellan å ena sidan talet om individens välfärd och å andra sidan en mycket hög tilltro till statens möjlighet att tvinga individen till olika saker. Så har vi här i grunden att göra med ett totalitärt parti, som inte respekterar gränsen mellan offentlig och privat sfär. F! beskriver uttryckligen SD som ett ”fascistiskt” parti, och vill som sagt förbjuda ”nazistisk organisering”. Men den obekväma samexistensen med det västerländska frihetsarvet går längre än så. Så ska staten lägga sig i familjen och barndomen. Skolan ska göras statlig, vilket idag onekligen kan ha vissa fördelar. Förskolan ska ”genomsyras av normkritisk pedagogik”, grundskolan ska ha ”ett obligatoriskt könsmakts-, funktionalitets-, hbtq-, antirasistiskt perspektiv”, och föräldraförsäkringen ska ”individualiseras”. Detta innebär att samtidigt som ”människor med skilda grundvärderingar och livsstilar ska kunna leva sida vid sida i ömsesidig respekt för varandra” vill man politisera utbildningen i hög grad, alltså låta egna ”grundvärderingar” dominera den. Så vill man också minska reklamen i offentligheten, men ersätta den med ”samhällsinformation”. Här finns en intressant konflikt inbyggd i F!. Å ena sidan vänder man sig mot den västerländska självbilden och mot eurocentrismen, å andra sidan planerar man att bygga ut staten markant och genom den pådyvla alla grupper sina egna åsikter (konflikten mellan stat och samhälle står diplomatiskt uttryckt inte i centrum för F!). Dessa åsikter, allt annat lika, är tämligen europeiska och definitivt inte globalt universella. Frågan är därför om det är den svenska självbilden eller F!:s självbild som ”öppen och tolerant” som behöver ”utmanas”. Risken finns att många invandrare kommer betrakta F!-reformer som synnerligen ovälkomna intrång i den privata sfären.
Vad gäller försvarspolitiken finns det intressanta ansatser till en kritik av Europas underordning under USA. Man skriver att ”den täta integrationen med militäralliansen NATO undergräver EU:s roll som självständig aktör. Fi kräver därför att fredsbevarande operationer ska ha ett FN-mandat.” Det finns flera liknande positiva inslag i F!:s politik. Problemet är att ofta undergrävs de mer eller mindre omgående av ovan nämnda brytning med realitetsprincipen. När det gäller ”Europas roll som självständig aktör” skriver man nämligen att ”Fi ska motverka militariseringen inom EU och arbeta för att planerna på en gemensam armé, en försvarsallians och en obligatorisk militär upprustning (som Lissabonfördraget kräver) läggs ned”. Om det ofta är den ekonomiska verkligheten man bryter loss från, så är det här istället den geopolitiska. Det torde inte förvåna att vad gäller Sverige vill man ”kapa militärbudgeten och istället göra stora investeringar i våldsförebyggande arbete.”
Den postmoderna vänstern som tvångströja
Feministiskt initiativ kommer att bidra till en rödgrön majoritetsregering efter valet.
– F!
Arvet från de akademiska idétraditioner som ges namn som genusteori, queerteori, postkolonial teori, intersektionalitet med mera är mycket starkt i F!:s program. Det märks i språket, vilket tidvis framstår som sekteristiskt och internt. Så kan man skriva om:
…en dimension som problematiserar och utmanar könsmaktsordningen, heteronormativiteten och dess samverkan med andra maktordningar som tillsammans skapar könsordningens fundament.
Termerna torde kännas igen, man skulle kunna säga att de hör hemma i en bredare postmodern vänster. F! relaterar även till nyare tendenser inom denna, som den ”rasifierade” strömningen. Så skriver man:
I dagens samhälle utsätts människor, som inte passar in i en vit, västerländsk norm, för rasism och marginaliseras.
Man talar också utan någon föregående diskussion eller någon form av fakta om ”mäns våld mot kvinnor”, om hur integrationspolitiken ”vilar… på rasistiska antaganden om människors inneboende olikheter”, och hur man vill att ”flykting- och försörjningsstödhandläggares individuella kartläggning av nyanlända flyktingar inte färgas av förutbestämda patriarkala eller rasistiska uppfattningar.” Den bild av samhället man målar upp framstår på många sätt som en dystopi och som en direkt förolämpning av oss som ingår i det, det är en bild många inte känner igen sig i, och trots detta gör man inget för att med fakta bekräfta den. Gissningsvis är krav på sådana fakta i sig en kränkning då det innebär ett ”ifrågasättande” av människors erfarenheter. Men det är en verklighetsbeskrivning som är betydligt mer begränsad och ideologiskt styrd än många av partiets sympatisörer torde vara medvetna om. Om en diskussion började föras i media kring F!:s syn på samhället kan man utgå från att de inte skulle vinna några riksdagsplatser, för deras generella beskyllningar om bland annat rasism är en förolämpning riktad mot oss alla. Dessutom är den, om man inte är överkänslig och ser det som rasism att främlingar på stan inte möter ens blick i busskuren eller att människor bara får jobb de har kvalifikationer för, i sak felaktig.
Vad man kan konstatera är att F!:s världsbild bygger på grupper, och hierarkier mellan dessa. Vissa är priviligierade, andra är diskriminerade. Här finns ett arv från marxismen, med dess analys av klasser. Men i en intersektionell analys arbetar man med flera sådana ”maktordningar” och hur de samspelar med varandra. Intressant är den ensidighet med vilken man betraktar samhället. Så intresserar man sig i praktiken inte för situationer där vita män är diskriminerade eller utsatta, eller där invandrargrupper är patriarkala eller rasistiska. Man har mig veterligen inte uttalat sig om de utsatta barnen i Rotherham. Det är tveksamt om man alls har verktyg för att förstå konflikter mellan grupper. Det finns också en hierarki inbyggd i världsbilden. Vissa grupper ska tas på allvar när deras medlemmar påstår sig vara diskriminerade, och att ens ifrågasätta deras upplevelse är ännu en form av diskriminering, andra grupper ska inte tas på allvar när de gör liknande påståenden. Synsättet utgör i sig ett brott med den västerländska synen på debatt och diskussion som något positivt, och ännu ett tecken på den totalitära tendensen.
Så reduceras ett i grunden ganska intressant verktyg, det intersektionella, till något rent ideologiskt och hela tiden framstår dessutom staten som frälsaren. Detta beror på att man ger upp det som borde vara det centrala begreppet i en intersektionell analys, klass. Klass är också resultatet av alla andra ”maktordningar”, för klass har ett intimt samband med de resurser du fått dig tilldelad. Därför misstänker jag att Marx skulle hånskrattat åt F!:s missförstånd och splittrande retorik. Lösningen på att det finns grupper av olika slag finner vi dock inte hos Marx, utan i det komplementära eller organiska ideal där olika grupper arbetar tillsammans. Kort sagt den nationalism som för F! är så förhatlig.
Avslutningsvis kan man konstatera att det finns en del goda inslag även i F!:s program. Det gäller synen på Europas förhållande till NATO, det gäller också intresset för en del praktiska välfärdsfrågor, som arbetsmiljö. Men det är svårt att ta intresset på allvar när man direkt lägger till att man ”anser det nödvändigt att analysera de höga ohälsotalens orsaker ur ett könsperspektiv”. Då har man förvandlat en viktig politisk fråga till ett särintresse. F! vill också ”slå ihop Försäkringskassan, AF och socialtjänsten”, vilket inte framstår som alldeles obegåvat, även om verksamheten givetvis ”ska genomsyras av ett genus-, hbtq- och antirasistiskt perspektiv”. Man kan också nämna partiets tendenser till kulturkritik, med inslag som miljöpolitik och kritik av tillväxt och konsumtionssamhälle. Men som helhet är det ett förvirrat och verklighetsfrämmande sammelsurium, där positiva ansatser genast undermineras av negativa tillägg. Man får kort sagt intrycket att detta inte är politik ”på riktigt”, det är någon sorts kombination av mycket utopiska och radikala förslag med en grundläggande insikt om att man i praktiken kommer att stödja Löfvén och EU. Vilket inte torde överraska, för i praktiken får man vid genomläsningen av programmet intrycket att det är vanliga svenska män snarare än män som Van Rompuy och Obama som F! vänder sig mot (till detta intryck bidrar som sagt det mycket nedtonade klassperspektivet). Något konstruktivt politiskt alternativ är det i varje fall inte, inte ens om man ser feminism som något positivt. För detta är mycket mer än bara ”the radical notion that women are people”.
Vidare läsning
Länkar till Fria Tiders artiklar om F!
Cornucopia – FI:s vallöften kostar 500 miljarder kr
Om skribenten: Joakim Andersen
