Sven Stolpe (1905-1996) var en av det svenska 1900-talets intressanta gestalter. Han var bland annat författare och litteraturkritiker, närmast kusligt beläst och dessutom sedan 1947 katolik. Stolpe var konservativ, och i likhet med Gunnar Unger kunde han formulera sig både kvickt och kärnfullt om hoten mot den svenska och europeiska civilisationen. Så kunde han under en intervju som svar på frågan om vad han ville säga till lagstiftarna konstatera: Jag vill inte träffa lagstiftarna. Jag vill vara med om att hänga dem på Brunkebergstorg i stiliga galgar.

Claes G. Ryn har i en läsvärd artikel i Svensk Tidskrift skrivit att 1968 ”stod den svenska s k borgerligheten intellektuellt och kulturellt nästan försvarslös”, eftersom den saknade ”intellektuell och kulturell självmedvetenhet”. Stolpe och andra intressanta svenska konservativa som Unger, Lindbom, Frans G. Bengtsson och Stenbock framstår här som företrädare för fragment av en sådan helhetssyn, något borgerligheten misslyckades att inse. Det man istället kom att anamma, nyliberalism, EG- och NATO-vurm samt öppna gränser, framstår som väldigt ointressant i jämförelse. Ryn skriver att ”endast nyskapande tanke och fantasi kan rycka initiativet från vänstern i Sverige”, och där befinner sig svensk borgerlighet inte idag.

Drottning Kristina

Det är farligt att stjäla böcker. Någon kan komma på den idén att läsa dem.
– Stolpe

Stolpe skrev många böcker, bland annat om kvinnliga kristna som Birgitta, Jeanne d’Arc och drottning Kristina. Kristina (1626-1689) är idag kanske mest känd för att ha avsagt sig tronen, konverterat till katolicismen och lämnat landet. Det florerar också rykten om att hon skulle varit hermafrodit. I biografin framträder hon som en komplex och intressant människa.

Stolpe beskriver den svenska reformationen som en kulturell katastrof. Den bröt kontakterna med europeisk kultur, samtidigt som böcker och konstskatter mer eller mindre ovarsamt inhämtades av staten. Utbildningsväsendet förföll och det intellektuella livet likaså. Stolpe tar också upp sådant som Paracelsus och hans läror, vilka tidvis spreds i det lutheranska Europa, ofta utan att man hade den teologiska kunskapen som krävdes för att inse att det var kätteri. Svenska arméer medförde så småningom stora mängder krigsbyte, manuskript och konstverk, från dagens Tyskland under Gustaf II Adolf, och dessa kan ha kommit att påverka hans dotter Kristina.

Med utgångspunkt i tidens medicinska teorier kunde Kristinas ovanliga konstitution förklaras med att modern varit ”torr och het”, hon var psykiskt och emotionellt skör och kom också att föraktas av sin dotter. Kristina hade starkt maskulina drag, och misstogs vid födseln för en pojke. Hon ägde föga av kvinnlig skönhet, men mycket av manliga dygder. Så var hon tidigt intresserad av filosofi, bland annat Tacitus och stoikerna, och drömde om att leda arméer i fält. Hon var inte särskilt intresserad av sin hygien, och framstår ofta som burdus och oförskämd. Samtidigt ansågs hon intelligent, och insatt både vad gällde politik, kultur och språk.

Däremot identifierar Stolpe hos henne ett mycket starkt högmod, förvärrat av det smicker hon som tronarvinge och drottning drabbades av. Hon anammade fullt ut stoicismen, och det drag i den Stolpe beskriver som en övermänniskolära där man tror sig kapabel att behärska passionerna. Hon såg Alexander och Cyrus som sina likar, och kunde uttrycka sin livssyn på ett sätt som torde tilltala många nietzscheaner. Bland annat jämför hon sig flera gånger med ett lejon:

Furstars biktfäder liknar mycket människor som sysslor med att tämja tigrar och lejon. De kan få dessa djur att göra hundra rörelser och tusen lekar. När man ser dem kan man tro att de är dem helt undergivna. Men när biktfadern minst tänker på saken kastas han omkull av ett slag av tassen, vilket visar att man aldrig kan tämja den sortens djur.

När hennes språkbruk väckte anstöt i Rom kommenterade hon det med att ”de bör inse, att man inte kan kräva av ett lejon att det inte skall ryta – lika illa bedrar sig den som hoppas att Hennes Majestät skall ändra sitt språk”.

Samtidigt framgår hennes gärning som drottning. Hon bjöd in konstnärer och filosofer, satte upp baletter och liknande. På så vis återknöt hon banden till Europas kultur, och för tankarna till Gustaf III. Detta fortsatte hon med i Rom, där hon av Stolpe beskrivs som sin tids ledande kulturpersonlighet. Hon gynnade konstnärer både i Sverige och i Rom. Hennes ekonomiska politik var tidstypisk, genom att ge förläningar till adeln ansåg man sig garantera att man hade en trogen aristokrati som kunde tjäna landet och att förläningarna utvecklades. I centrum för hennes självbild stod bilden av fredsdrottningen, som efter faderns militära segrar gav Europa fred. Hon lät sig hyllas som fredsdrottning och som ”Nordens Pallas”, bland annat i dikter där Stiernhielm visar sitt språkliga geni och sin förmåga att med svenskan göra vad Shakespeare gjorde med engelskan. För mycket ska inte sägas om detta, Sverige beskrivs exempelvis kärnfullt som landet ”där björninnan fräser frost”.

Bakom konversionen finner Stolpe inte en djup religiös övertygelse. Tvärtom menar han att drottningen i kontakterna med den katolska världen attraherats av tidens libertiner, vilka under denna tid fortfarande normalt var fritänkare inom kyrkan. Den katolska världen framstod för henne därför som mer intellektuellt tilltalande och tolerant än den lutheranska. Hon insåg också att hon inte kunde ge Sverige en tronföljare, då hon dels såg med avsmak på äktenskapet, dels var rädd att hennes ”torra och heta” karaktär skulle göra att barnet var ”en Nero”. Stolpe beskriver hur hon skickligt såg till att säkra tronföljden innan hon lämnade landet, och finner hennes omsorg om det genuin.

Intressant är att han också beskriver hennes utveckling till kristen mystiker. Den Kristina som lämnade Sverige var fortfarande mer influerad av libertinerna, men i Rom kom hon gradvis att intressera sig för helgonen och för den riktning som kallades kvietismen. Den kom snart att visa sig innehålla farliga inslag, men för henne var bekantskapen med den av godo. Detta märker man också i hennes många maximer, vilka under denna tid lämnar stoicismen och blir kristna. Däremot noterar Stolpe att man saknar en kristologi hos henne. Så skriver hon:

Det ligger över allt detta som är synligt och kan tas på, ett slags bitter smak vilken somliga får smaka förr, andra senare.

Många av hennes maximer är kärnfulla, detsamma gäller de många anteckningar i böcker, brev och liknande Stolpe gått igenom. Överhuvudtaget är det en mycket ingående genomgång av källor som tycks ha föregått boken. Intressant är den dels som en bild av 1600-talet, dels som en skildring av en komplex persons utveckling. Man kan också dra paralleller mellan den kulturella katastrof Stolpe beskriver å ena sidan och vår egen tid och kristnandet å den andra. Svenskarna tycks ha genomgått tre traumatiska brott med den egna historien.

Sammantaget är det i varje fall en välskriven och god bok, och ett bra exempel på Stolpes författarskap.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.