Göticismen löper som en röd tråd genom svenskarnas historia. Intressanta tidiga företrädare är Olof Rudbeck, Johannes Bureus, och Georg Stiernhielm (1598-1672). Stiernhielm var ett tidstypiskt universalgeni. Han ägnade sig åt allt från skaldkonst och politik till matematik och språkforskning. Bland annat konstruerade han den första officiella rikstunnan, gav ut Västgötalagen, var ordförande för Antikvitetskollegium, och betraktas som både den svenska skaldkonstens och den svenska matematikens fader.
Stiernhielm förde på många sätt vidare de göticistiska teorier som Bureus uttryckt. Han menade att svenskan var närmast det mänskliga urspråket, och att svenskarna var den bibliske Jafets ättlingar. De hade inte deltagit i byggandet av Babels torn, och därför hade deras språk heller inte drabbats efter det ödesdigra projektet.
Hos Stiernhielm finner vi samma inställning till det svenska förflutna som hos Bureus, med tydliga influenser från renässansen. Han hade en positiv syn på antiken, och det sades om honom att han:
Talte stundom, i synnerhet när han hade något i huvudet, litet tvivelaktigt om den kristna religionen.
I hans dikter finner vi både grekiska och nordiska sagoväsen och gudar, dessutom med en flexibel inställning till källorna och i kombination med det bibliska. Här kan man ana en tidig parallell till den senare traditionalismen. Man anar hur omfattande brottet med den svenska historien i skola och offentlighet varit under 1900-talet när man i Olof Lagercrantz företal till en pocketutgåva av Stiernhielms Herkules läser att:
Ni erinrar Er måhända att Stiernhielm format den odödliga sentensen: Månen i tysthet går sin gång och aktar ej hundgläfs.
Personligen erinrar jag inte denna Stiernhielms sentens överhuvudtaget, och i förlängningen inte heller den livssyn som den uttrycker. I detta, och i känslan av att något värdefullt därmed undanhållits oss, är jag förmodligen inte ensam.
Herkules
Af denna jordens goda — hade han icke mycket, men hans lust var, såsom han svarade en person, hvilken sporde efter vinsten af hans idkeliga studerande och skrifvande »att veta sitt namn nämnas med berömmelse, när han ej mera var till». På sin grafsten ville han hafva ristadt: »Vixit, dum vixit, lætus» (Han lefde glad, så länge han lefde).
– om Stiernhielm
Stiernhielm är idag känd för sin dikt Herkules, hans tolkning av en av de legender som kommit att omge halvguden. Bureus placerade denne hjälte i det fornsvenska Hyperborea, en åsikt Stiernhielm förmodligen delade. Den värld han beskriver är en fascinerande syntes av kristet och hedniskt gods. Så stöter den unge Herkules på ”fru Lusta” och hennes tre döttrar (Kättja, Lättja och Flättja), ihop med sonen, herr Ruus. Stiernhielms poetiska ådra kommer till uttryck flera gånger i dikten, han påminner ofta om Shakespeare i sin behandling av svenskan. Så skriver han om herr Ruus:
Jämt henne kom där ock vältande fram en stinner en sälle,
fnyste och pyste, så medan han gick, han rullade fotlös,
som ett marsvin häran, var brusande röder och droppögd.
Fru Lusta konfronterar Herkules med hans dödlighet. Beskrivningen av allts förgänglighet är effektiv:
Tänk här är intet bestånd i världen, och allt är i loppet.
Såsom en eld, en ström, ett gräs och en blomma
brinner och rinner och skin och grönskas och blomstras om afton
men finns släckt, stilld, bräckt och torkat och vissnat om morgon.
”Människoliv som rök försvinner i vädret”, ”döden trampar i träck allt vad här fagert och fint är”, Stiernhielm är effektiv i sitt ordval och för närmast tankarna till klassiska visdomar som samsara och memento mori. Fru Lustas slutsats av detta är att Herkules ska ägna sig åt ”skön kvinnfolk, lustige bröder, spel och sång, gott vin, mjuk säng och kräslige rätter” under den korta tid han fått sig tilldelad. Stiernhielm för här in Fröja i resonemanget, hon presenteras som en feminin form av ”denna världs herre”, ”Fröja, vars övervälde behärskar jorden och havet”. Fröjas tre tärnor är ”nådegudinnor”, och hennes son är den kerubliknande Astrild som tycks vara Stiernhielms egen nyskapelse. Vi har här en fascinerande hybrid av kristet och nordiskt stoft. Än mer tydligt blir detta när fru Dygd dyker upp, och berättar för Herkules att fru Lusta ”är ifrå Stygja putt, hin ledes dotter och alster”. Fru Dygd beskriver skillnaden mellan den smala och den breda vägen. Stiernhielm för här in ett klassiskt nordiskt inslag, när han talar om nykterhet, arbete, visdom, dygd, ära och Gud. Den starka betoningen av äran är intressant:
Gud han är ärones Gud. Guds ansikte lyser oss äran.
Äran är dygdenes rot, och dygdenes grundval är äran.
Dit måttar all Guds lag, den oss allom i själve naturen
fast inpräntat uti vår själ och samvete lyser.
Här finner vi en klassiskt nordisk antropologi. Dygden förutsätter också visdom, ”så är ock ingen dygd, som icke beror oppå visdom”. ”Visdoms fader och moder är arbet och lärdom”, skriver Stiernhielm, rentav ”visdom är själenes sol”.
Stiernhielm väver också in sin samhällsfilosofi i fru Dygds tal. Dikten riktade sig i hög grad till unga adelsmän, så hon inskärper behovet av att värna om de svaga och betryckta:
Dygd är utsträcka sin hand dem usle betrycktom.
Detta efter att fru Lusta uttryckt en krass proto-elitism med orden: Bönder och dylika pack man plägar skräckja med lagen…. de fattige fastna, besnärjas, stolte och store gå fri.
Stiernhielm uttrycker också en sorts beskrivning av eliternas rotation, och noterar att ”mången av fattigt blod” stiger uppåt tack vare dygd och dåd, medan andra, ”boren i silkesäng” fegt utnyttjar sitt namn och ”av alle begabbas och hatas”.
Även fru Dygd utgår från att livet är kort, men drar alltså helt andra slutsatser av det: ”…lär och gör, vad gott är, i tida! Tänk vad ett osnyggt djur en gammal och dygdelös man är!” Man blir det man gör, och goda vanor är oumbärliga för att bli en bra människa. Även den smala vägen har därmed sina belöningar, där ”Styrk och Tröst” väntar ihop med äran.
Sammantaget är det alltså ett fascinerande försök till syntes mellan kristet och nordiskt stoft. Man kan jämföra fru Dygds fyra centrala värden, dygd, visdom, Gud och ära, med de fyra indiska livsmålen som Alain Danielou beskrivit dem. Dessa är dygd, framgång, njutning och befrielse, vi ser att de delvis överlappar fru Dygds fyra (dygd/dygd, framgång/ära, befrielse/visdom och Gud), men det finns en ensidighet i en världsbild där njutning inte ges en plats. Så antyder det indiska exemplet att även fru Lusta, eller snarare Fröja och hennes son Astrild, har en plats i det väl levda livet och att en syntes här är att föredra. En spännande skrift och en intressant gestalt rör det sig i varje fall om, bitvis är Stiernhielms poesi också mycket effektfull.
Relaterat
Johannes Bureus – Lejonet från Nordanlanden
Phylonetworks – The earliest tree / network of languages (1671)
Tore Hartung – Georg Stiernhielm – författare och naturvetare
BGF – Stiernhielm
Om skribenten: Joakim Andersen
