Sverige framstår på flera sätt som extremisten i Skandinavien, genom att landets eliter så okritiskt anammat ideologier med rötter i 1968 och USA. En följd av detta har varit att grannländerna i svensk debatt ofta används som avskräckande exempel för att göda den svenska självbilden, en självbild där landets eliter ser sig som lite godare än alla andra. Det grannland som oftast drabbats av detta är Danmark, även om också Norge och Finland ibland kritiseras för sin invandringspolitik. En intressant reaktion på detta tillstånd är radioprogrammet Danmarks Röst. Namnet refererar till den gamla radiokanalen Voice of America, som sände amerikanska perspektiv in i Östblocket. Det antyds således att Sveriges offentlighet är ungefär lika öppen för avvikande åsikter, oavsett om dessa har majoriteter eller minoriteter bakom sig, som det gamla Östblocket. Den ena programledaren har varit Mikael Jalving, han är tidigare känd som journalist på Jyllandsposten och har skrivit boken Absolut Sverige. Även psykologen Eva Rusz har varit programledare. I presentationen av Danmarks röst utlovades att det skulle vara ett program ”som kommer diskutera allt som inte får diskuteras i de svenska mainstreammedierna”.
Programmet har lyckats få flera av de mest kända dissidenterna i Sverige att delta. De flesta kända namnen dyker upp, från Gunnar Sandelin, Jan Tullberg, David Eberhard, Widar Nord och Lars Wilks till Ingrid Carlqvist, Tanja Bergkvist, Johan Hakelius, Nathan Schachar, Marika Formgren, Marcus Birro och Ivar Arpi.
En väljare kan ju inte fatta ett välgrundat beslut vad man ska rösta på, förrän man har fått höra alla sidor och deras bästa argument.
– Marika Formgren
Man har täckt det mesta av den politiska korrektheten, givetvis inklusive invandringen, islam och feminismen, men även mer subtila aspekter som åldersdiskrimineringen och kulten av det unga och nya, byråkratin, kristendomen och synen på hälsa. Flera av deltagarna hör till en vagt borgerlig sfär, det vill säga en del av etablissemanget som inte rakt av accepterar ideologier med ursprung i den radikala vänstern. Arpi och Schachar är goda representanter för denna sfär. Men programmet har också bjudit in företrädare för en sfär som är mindre accepterad av etablissemanget, och inte sällan av denna beskrivs som ”extremister”. Här finner vi bland annat Carlqvist och Nord, vilka driver utmanare till ”gammelmedia”.
Som överblick över svenska dissidenter är programmet värdefullt och givande. Det är också synnerligen intressant att ta del av människors egna beskrivningar av hur politisk korrekthet fungerar i praktiken. Så exempelvis när Marika Formgren ger oss en inblick i redaktionspolitik på Corren (”tabut mot migrationsfrågan det gäller överallt, på alla ledarsidor… det är en religiös dogm”), eller när Gunnar Sandelin beskriver hur ”forskningen är ideologiproduktion i Sverige”. Dessa beskrivningar har bekräftat det vi redan misstänkt.
Nyckeln är kanske inte religionen själv, utan rättrogenheten… det finns kvar som en psykologisk mekanism
– Nathan Schachar om den paniska skräcken att utmana konsensus
Man kan notera att de flesta tabun Danmarks röst identifierar kan kopplas till ”vänstern”, men Widar Nord konstaterar att det i grunden handlar om likriktning. Så är medias utrikesrapportering extremt USA-vänlig, något som historiskt inte kan betraktas som ”vänster”. Mycket intressant är också Hakelius jämförelse mellan Japans ritualiserade offentlighet och den svenska konsensuskulturen. Hakelius kommer fram till att ”Sverige behöver terapi”, eftersom den svenska självbilden och den svenska verkligheten är så olika. ”Känn dig själv, svensk” blir Hakelius implicita budskap. Svensken tror sig vara öppen, rationell och lätt att komma in på livet, så är dock inte riktigt fallet.
Sammantaget är det alltså en intressant programserie. Den förskjuter gränserna för vad som är acceptabelt i Sverige genom att bjuda in exempelvis Widar Nord, samtidigt som flera mer etablerade namn deltagit. Många deltagare har också varit intressanta att lyssna på, och innehållet har varit betydligt bredare än ”främlingsfientlighet”. På så vis finns det en potential att projektet leder till att den svenska åsiktskorridoren blir något bredare. Det kan inte minst ha en motiverande effekt på den borgerliga sfär som medverkat, då det hela visat hur många och vettiga människor som faktiskt tröttnat på ett samhälle dominerat av den gamla tokvänsterns tabun. En snabb sökning på google visar däremot att intresset från ”gammelmedia” för projektet varit synnerligen svalt. På så vis bekräftar man Hakelius tes om att Sverige är ett likriktat land i behov av terapi.
Vi hittar Danmarks röst här: Danmarks röst
Några favoriter
Sekulariseringen – Nathan Schachar är både stenhård och glasklar i sin analys, mycket givande
Hakelius
Genus – Ingrid Carlqvist och Tanja
Marika Formgren och Widar Nord
Om skribenten: Joakim Andersen
