Filosofiskt givande TV-serier är det tämligen tunnsått med, Nic Pizzolattos True Detective tillhör undantagen. Serien utspelar sig i Louisiana i den amerikanska södern, och följer två poliser som försöker lösa en serie ritualmord. Det hela äger rum under närmare två decennier, vilket ger möjlighet att bygga upp en komplex handling och en lika komplex atmosfär.
Filosofiskt blir serien intressant genom kontrasten mellan de båda huvudrollerna, spelade av Matthew McConaughey och Woody Harrelson. Harrelsons karaktär, Martin Hart, är en ”good old boy”, en familjeman med kristna värderingar. Hans arbete innebär en press som han hanterar med alkohol och affärer, men han är i grunden en bra karl och en ganska typisk representant för det ”gamla” Amerika. I jämförelse är McConaugheys karaktär, Rustin ”Rust” Cohle, en främmande fågel. Han har stirrat in i avgrunden under långa perioder som undercoveragent, och är på flera sätt trasig. Han kan ”lukta psykosfären”, och har utvecklat en filosofi som präglas av pessimism och nihilism.
I think human consciousness, is a tragic misstep in evolution. We became too self-aware, nature created an aspect of nature separate from itself, we are creatures that should not exist by natural law. We are things that labor under the illusion of having a self; an accretion of sensory, experience and feeling, programmed with total assurance that we are each somebody, when in fact everybody is nobody. Maybe the honorable thing for our species to do is deny our programming, stop reproducing, walk hand in hand into extinction, one last midnight – brothers and sisters opting out of a raw deal.
– Rust Cohle
Pizzolatto har uttryckligen refererat till författare som Ligotti och Cioran som inspirationskällor, jämförelser har också gjorts med Cormac McCarthy. Pizzolatto har också hänvisat till fantasyförfattaren Karl Edward Wagner, skaparen av den lika dystre Kane, och till antinatalistiske David Benatar. Denna filosofiska bakgrund är ett intressant fenomen, det som i min ungdom var avantgardistiska och subkulturella företeelser har nu blivit mainstream. Amerika och Västvärlden faller sönder i sina beståndsdelar, eller för att citera Cohle:
This place is like somebody’s memory of a town, and the memory is fading. It’s like there was never anything here but jungle.
Antinatalismen är en intressant strömning, som utgår från att det är fel att föröka sig. Detta antingen då man fokuserar på att livet innebär lidande, eller av mer ekologiska skäl. Mer eller mindre antinatalistiska filosofer är Schopenhauer, Ligotti, Benatar och Cioran. Antinatalismen har dock uppenbara brister. Om man avstår från att få barn av ekologiska skäl blir effekten att de människor som inte intresserar sig för ekologi är de som blir fler. Om man istället fokuserar på livets inslag av lidande missar man alla de andra inslagen (sorgen över en älskads bortgång uppvägs exempelvis av allt det fina man upplevt tillsammans). Enligt ett mer traditionellt perspektiv står man dessutom i skuld till världen och ätten genom det faktum att man fötts, en skuld man betalar genom att ge ännu en liten människa liv. Ett liv för ett liv. Men som inslag i en hårdkokt detektivserie fungerar antinatalismen väl.
Serien anknyter samtidigt till en ockult och fantasylitterär miljö, där Robert W. Chambers klassiska skräckskapelse Kungen i gult spelar en central roll. Lovecraft lånade på sin tid termer från Chambers verk, och nyligen har klassikern getts ut på svenska av Hastur förlag. Detta innebär att Pizzolatto indirekt kan anknyta till Lovecrafts Cthulhumytos, utan att samtidigt bli för uppenbar. Med små medel, utan att det blir grafiskt eller spektakulärt, lyckas Pizzolatto bygga upp en krypande obehaglig atmosfär, där man anar en parallell ockult miljö med förgreningar både i undre världen och i mäktiga kretsar. Här använder han sig också av den fascinerande miljö den amerikanska södern är. Där finns otillgängliga träskmarker, där finns också aristokratiska ätter med gamla anor. Den amerikanska södern får hos Pizzolatto en gotisk karaktär.
Sammantaget är det en välgjord serie. Dialogen är bra, inte minst Rusts monologer och samspelet mellan de båda huvudpersonerna. Det är estetiskt tilltalande, psykologiskt intressant och spännande.
Tipstack till herr D.
Relaterat
Swedish Dissident – True detective
Om skribenten: Joakim Andersen
