En av mina favoritböcker är Leoparden av Giuseppe Tomasi di Lampedusa (1896-1957). Lampedusa tillhörde en siciliansk adelsätt, och skrev en samtidigt både vacker och vemodig skildring av hur aristokratin och deras värld trängdes åt sidan av borgarklassen. Efter att han gått bort har han gradvis kommit att betraktas som en av de verkligt stora författarna. Ett urval av hans brev har därför getts ut, med den passande titeln Letters from London and Europe. Boken innehåller också ett flertal fotografier.
Ett förlorat Europa
”We are pale shadows of the true lords. We are poor and we shall die poor”.
– Lampedusa
Den yngre Lampedusa som framträder genom breven reser till norra Europa, främst till London men också österut, till Tyskland och Livland (han träffar sin blivande hustru, tysk-baltiska Alessandra Wolff Stomersee i samband med resorna). Det är en, för oss, på flera vis svunnen värld som möter honom. Framförallt kan man som läsare avundas Lampedusa den kunskap om historia, konst och litteratur som är en självklar bakgrund till hans brev, men som för en mer sentida europé mödosamt måste återerövras. När han ska beskriva sig själv skriver han bland annat, med sin karaktäristiska underton av självdistans:
I have walked beneath the centuries-old limes in Windsor and beneath the famous cypresses in Fiesole; I have seen war and the crueller aftermath of war; I have seen Mussolini in his black shirt and young Alice in court dress… I have seen the Turners in the Tate Gallery, the Memlings in Bruges and the Raphaels in the Louvre; I know Dante, I love Shakespeare, I have read Goethe and have endured the poems of Lucio… I have been in all sorts of situations and been equal to them all.
Historien är en självklar utgångspunkt när Lampedusa brevväxlar med sina släktingar, han refererar till både konstnärer och mytiska gestalter på ett sätt som för en modern mottagare av breven skulle göra dem obegripliga. Samtidigt är den estetiska dimensionen ständigt närvarande, under sina resor i England skickar han bland annat pamfletter från konstutställningar till sina konstintresserade brevvänner. Men den moderna massmänniskans oförståelse för det sköna förebådas redan under Lampedusas resor, han skriver bland annat:
It is also sad to observe the total incomprehension and the cheap mockery by the public of all the other beautiful things… the bourgeois taste of the public is a serious matter…
Det är ofta fascinerande läsning, där skildringarna av det vackra och historiska blandas i lagom doser med underhållande anekdoter och incidenter. Lampedusa träffar en indisk rajah, med en panter som lämpligt nog döpts till Bagheera. Han bor på samma hotell som en afrikansk kung, Sofori Atta från Elfenbenskusten. Han beskriver staden London som ”perhaps the only one that can evoke the same emotions as nature – indeed it isn’t a city, but a wood, in which, together with the most dismal trees, houses have grown too. Nothing artificial, no building plane; Everything happened spontaneously, governed only by an inner rhytm… order without coercion.” Skillnaden mot många moderna svenska städer med riv- och byggalna politiker är tydlig, Lampedusas iakttagelse påminner om att det organiska idealet också kan tillämpas på stadsplanering.
I Cambridge förtrollas han av hur landskapet och katedralen så intimt passar ihop, och hur de återför honom till ”that glorious twelfth century which was the golden age of Christian civilization in the world.” Överhuvudtaget är han något av en anglofil, och uppskattar både landskapet och många av de engelska poeterna. Han beskriver Oxford som ”one of those rare cities, like the incomparable Vicenza, and Siena, in which everything is beautiful.” Så förvånas han heller inte av att denna miljö har format gentlemän.
Resorna till Tyskland och Estland tycks inte imponera lika mycket på Lampedusa estetiskt, men han gör flera iakttagelser av tidsandan. Bland annat noterar han den desperata atmosfären, och konstaterar att den utbredda pederastin ”is the result of Bolshevism”.
Ett monster med humor
And you, you swine, even among all the comforts of an epicurean existence… you, say I, have not been able for one moment to take your minds off your daily profanation of the arts to reply to the Monster, to the poor Monster who is far away, alone, wandering.
– Lampedusa beklagar att hans kusiner inte besvarar hans brev
Den Lampedusa som framträder i breven till kusinerna är oväntat humoristisk. Hans förmåga att mynta kärnfulla uttryck återkommer i Leoparden, men här är det en yngre, mindre vemodig och mer uppsluppen, författare vi möter. Bland annat kallar han sig ”Monstret”, ett internt smeknamn kusinerna gav honom på grund av hans monstruösa aptit på böcker. I många brev förebrår Monstret att hans ”monumentala brev” inte snabbt nog besvaras, och hotar att undanhålla brevvännerna de skatter av kunskap han stöter på under sina resor som straff.
The Monster had never before seen a cat abandon its intention, and that filled him with intense delight.
– Lampedusa
Han skildrar på ett komiskt vis sina intryck av en anglikansk mässa, och förklarar kung Attas breda leende när de möts i hotellkorridorerna med att kungen ”perhaps imagining the ”future fumée” of roast Monster” Överhuvudtaget finns det en del inslag i breven som var normala för Lampedusa men kan framstå som otäcka för den moderna läsaren. Så roas brevvännerna av mer eller mindre uttalade antydningar om bekantas homosexualitet, Lampedusa beskriver också utifrån målningarna av en judisk-engelsk familj dessa som fula uppkomlingar och som uttryck för ”corrupt wealth” (kopplingen mellan yttre och inre är något han här delar med Ludovici). Det är också en självklarhet för honom att bolsjevismen är ett hot mot civilisationen. Den äldre Lampedusa vi möter bland annat i novellen The Siren är mer desillusionerad vad gäller fascismen, men den yngre turisten konstaterar att:
Here, on the other hand, I am in a potentially Bolshevist country. The situation is very serious. But, just notice how important national honour is: I don’t give a damn, because I know that even if revolution breaks out, no one will touch a hair on my head… because by my side I have… Mussolini!
Den normalbegåvade läsaren störs oavsett inte av att brev uttrycker den tidsanda i vilken de skrevs istället för vår, och inser dessutom att ibland är den senare inte bättre än den förra, ibland är det nyttigt med den distans man får av att besöka en annan tid. Sammantaget är det alltså en fascinerande liten bok, som ger en inblick i en svunnen värld och påminner oss om vad vi förlorat. Detta både vad gäller estetik, bildning och gentlemannaideal. En skola som inte ger sina elever den kunskap om den egna historien som Lampedusa ägde måste betraktas som ett direkt svek, man frestas att parafrasera greve Stenbock och konstatera att en dålig skola är en ond skola.
Om man är intresserad av Lampedusas författarskap bör man hellre läsa Leoparden, men om man gjort det är Letters from London and Europe ett givande komplement.
Relaterat
Om skribenten: Joakim Andersen
