Cormac McCarthy är en av vår tids mest givande författare, med en mycket dyster beskrivning av världen. Han läses av många mindre liberalt lagda, inklusive undertecknad, bland annat då den värld han beskriver har föga gemensamt med den progressivt optimistiska historieskrivningen och antropologin. McCarthy för snarare tankarna till de mest nihilistiska och dystra inslagen i den fornnordiska synen på livet och ödet, med övertoner av en närmast gammaltestamentlig rättvisa där varje handling har konsekvenser. Ibland blir det i likhet med Ligotti för mörkt för min smak, men det är alltid intressant. Det var därför positiva nyheter när det blev känt att McCarthy skrivit manus till The Councelor, regisserad av den likaledes intressante Ridley Scott.
Filmen följer en advokat spelad av Michael Fassbinder, endast tilltalad med smeknamnet ”The Councelor”. Han investerar i en knarkaffär som lovar stora vinster men istället går fruktansvärt fel. Tidigare tycks han ha hållit en hälsosam distans till den laglösa värld där hans klienter hört hemma, men girigheten gör att han vågar sig in i en närmare relation med den. Under filmen får vi även lära känna hans fästmö, spelad av Penelope Cruz, och hans mer ljusskygga affärspartners, spelade av Javier Bardem och Brad Pitt.
You are the world you have created. And when you cease to exist, that world you have created will also cease to exist.
– Jefe
Handlingen är samtidigt förutsägbar och ödesbestämd, vilket gjort att filmen fått ganska dåliga recensioner. Ser man den som en actionfilm riskerar man därför att bli besviken, man förstår redan tidigt vart det hela barkar hän. Ser, eller ännu hellre läser, man den istället som en bok av McCarthy, eller varför inte Schopenhauer, blir den bättre. Den uttrycker då hans dystra världsbild på ett effektivt vis, samtidigt som den bygger på kontrasterna och mötet mellan två par av poler.
Dels bygger den på de båda polerna Mexico och USA, där det förra representerar det (rov-)djuriska, farliga och barbariska (i kristalliserad form i kartellerna), och det senare en bedräglig trygghet och civilisation. The Councelor lever i det trygga USA, men vågar sig som följd av sin girighet in i Mexico och lär sig att Djävulen sällan nöjer sig med ett finger. Mexico framstår i filmen som den nihilistiska verkligheten under den civiliserade fernissan, det huvudpersonerna samtidigt attraheras och frånstöts av (Reiners två tama geparder är ett uttryck för detta).
Det andra paret av poler, samtidigt kopplat till det första, är det manliga och det kvinnliga. I likhet med von Trier skildrar McCarthy det demoniska feminina (det angeliska feminina har en synnerligen underordnad plats i filmen). Ett idékomplex byggs i filmen effektivt upp kring det demoniska och amoraliska feminina, Mexico och den nihilistiska, amoraliska verkligheten under fernissan. Samtidigt avslöjas den dolda brist som leder till huvudpersonernas undergång, i dialogen mellan Westray och Councelor:
Westray: I’m pretty skeptical about the goodness of the good. I think that if you ransacked the archives of the redeemed you would uncover tales of moral squalor quite beyond the merely appalling. I’ve pretty much seen it all, Counselor, and it’s all shit. I could live in a monastery, scrub the steps, wash the pots, maybe do a little gardening. Why not?
Counselor: You’re serious.
Westray: Very.
Counselor: Why don’t you?
Westray: In a word, women.
Vid sidan av McCarthys nihilism finns en stenhård moralism, där han bland annat påminner varje konsument av narkotika om människooffren i den process som leder fram till den färdiga produkten.
Som en liten filosofisk ”text” är filmen alltså intressant, den är också estetiskt av värde, både mörk och vacker, och skådespelarinsatserna är goda. Som film betraktat finns det däremot några brister i handlingen, det hela är för förutsägbart och dialogen känns ibland inte helt äkta. Uppskattar man McCarthy bör man se The Councelor, annars är det mer tveksamt. Oavsett vilket är det fascinerande att den kritiska teorin förfallit till en sådan nivå att The Councelor inte identifierats som den djupt reaktionära film den, genom sina båda poler, faktiskt är.
Relaterat
Cormac McCarthy – Blood Meridian
No Country for Old Men
Om skribenten: Joakim Andersen
