Politisk korrekthet kan på många sätt betraktas som en religion, om än en urvattnad sådan. En läsvärd analys av denna ersatz-religion erbjuder australiensiska Nationalist Alternative i ett par artiklar. I The Theology of Political Correctness: Original Sin, utvecklar Gavin James hur det bibliska fenomenet arvsynd i den politiska korrektheten muterat och blivit ”White guilt”. Detta är naturligtvis djupt orättvist och irrationellt, men det torde samtidigt vara allmänt känt i systemkritiska kretsar.

Den oskrivna koden

Political Correctness is not just a moral code, it’s a religion and a politically active religion at that, as most powerful established religions inevitable end up becoming…
– Michael Kennedy

Mer originell är då Michael Kennedys artikel The Theology of Political Correctness: The unwritten code. Kennedy utgår i hög grad från den slovenske filosofen Slavoj Žižek. Kennedy noterar att heliga skrifter kan innehålla självmotsägelser och passager ingen längre tar på allvar (jämför det historiska Sverige och vissa passager i Bibeln alternativt moderna hedningar och människooffer). Normalt är detta dock inget man talar högt om, utan läsningen av dem handlar lika mycket om det som tas på allvar som det man vet inte ska tas på allvar eller beröras. Det finns kort sagt en oskriven kod, och utan denna blir många religioner obegripliga.

Politisk korrekthet är också en religion, och kan inte förstås utan denna oskrivna kod. Politisk korrekthet handlar egentligen inte om att vara mot rasism eller för HBT-rättigheter. Detta är snarare exempel på religionens skrivna kod, och många konservativa är exempelvis övertygade antirasister. Kennedy summerar Zizeks tankar i ett stycke som är så centralt att det är värt att citeras i sin helhet:

Philosopher Slavoj Žižek states a system has as a condition of functioning that its own ideology cannot be taken seriously. The ideology must not be taken seriously, as taking the system seriously exposes its contradictions and what he calls its “hidden reverse". The ideal subject he says, is one who understands the irony of the system and understands that the system allows for transgressions. Žižek states that the real form of conformity to the system, to the ideology, isn’t identification with its public image, with how the system presents itself, but with the “hidden reverse", with the allowed transgressions within the system.

Han tillämpar sedan detta perspektiv på den politiska korrektheten,och finner samtidigt anledningen till att den antirasistiske konservative aldrig kommer tas på allvar av de egentliga politiskt korrekta. Den antirasistiske konservative har inte förstått den oskrivna koden, och ansluter sig enbart till de uttalade påståendena. Kennedy konstaterar:

They don’t understand that anti-racism is a code word for anti-white, and if they did, they would be dangerous as they would say so.

När man börjar analysera hur politisk korrekthet hanterar de oundvikliga självmotsägelserna i den egna religionen kan man inte undgå att dra slutsatsen att den oskrivna koden är en rasism, men riktad mot vita (samt män, heterosexuella, kristna et cetera). Så kan exempelvis den synbara paradoxen att en och samma person försvarar palestinsk eller irländsk nationalism och hatar svenska nationalister förklaras. Det finns fler poänger i Kennedys text, men detta är det centrala: Anti-racism is a code word for anti-White. Detta har sagts förut, men Kennedys användande av marxisten Zizeks perspektiv är synnerligen fruktbart och ett exempel på effektiv dekonstruktion riktad mot 1968 års idéer.

The Theology of Political Correctness: Original Sin
Progressivism: The road to nowhere.
The Theology of Political Correctness: The unwritten code

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.