För några dagar sedan misshandlades en kvinna i slöja på en parkering i Farsta. Gärningsmannen ska ha uttryckt sig på ett sådant vis att man kan misstänka att det var ett såkallat hatbrott. Efter detta har ett ”hijabupprop” fått stort utrymme i media, ett upprop där kvinnor uppmanats att i solidaritet klä sig i slöja den 19 augusti. En viss debatt har även utbrutit, där några feministiska debattörer ifrågasatt det konstruktiva med uppropet och där andra debattörer ifrågasatt att vita medelklasskvinnor klär sig i ett exotiskt plagg för att få känna sig goda.
Man kan dra ett antal slutsatser av det inträffade. Dels är det ett föraktansvärt beteende att trakassera kvinnor i slöja. Man kan också misstänka att när beslöjade kvinnor beskriver att sådana trakasserier är vanligt förekommande är det ingen större överdrift (vad man samtidigt bör hålla i åtanke är att den grupp som främst ägnar sig åt sådant är socialt marginaliserade män med alkoholmissbruk, alltså en numerärt begränsad grupp som ofta rör sig i samma miljöer och under samma tider som många beslöjade kvinnor).
Normer och axiom
Många säger i sammanhanget att ”folk ska få ha på sig vad dom vill”, fullt så enkel är dock inte verkligheten. De starka reaktionerna på just slöjan bygger på dess position i skärningspunkten mellan flera av vårt samhälles outtalade grunder. Detta gäller det biopolitiska, relationen mellan privat och offentligt, individualism, och manligt/kvinnligt.
Det biopolitiska är den sfär där det politiska och det sociala överlappar det biologiska. Det befinner sig nära kärnan av de livssätt som kallas kulturer. Det biopolitiska kan exempelvis vara vår inställning till anständighet, till sexualitet, till kroppen, till reproduktion, och till slakt. Slöjan är ett uttryck för en bestämd syn på anständighet, och en bestämd relation mellan könen. Den blir därför lätt en symbol för skillnaderna, och då dessutom de mer djupgående (detsamma gäller sådana biopolitiska områden som omskärning, homosexualitet och rituell slakt).
Samtidigt utmanar slöjan, i varje fall den mer heltäckande, det västerländska samhällets individualistiska och egalitära axiom. Västerländska samhällen bygger på att det bara finns individer, men slöjan uttrycker och påminner om skillnaden mellan manligt och kvinnligt. I sin mer heltäckande form är den dessutom intimt knuten till dessa två kategoriers olika funktioner och relation till privat och offentligt. I de länder där slöjan är lagstadgad är den offentliga sfären samtidigt en manlig sfär, och kvinnornas sfär karaktäriseras av purdah, kvinnors avskildhet från andra män än de närmaste. Den heltäckande slöjan förskjuter samtidigt gränsen för den privata sfären ut i offentligheten, samtidigt som den omöjliggör många former av arbete. Vad man kan notera är att här finns likheter med feministiska teorier om ”den manliga blicken”, slöjan beskyddar från denna blick samtidigt som detta kan väcka irritation hos vissa västerländska män som här anar en asymmetri i olika gruppers tillgång till varandras kvinnor.
Vi kan alltså konstatera att slöjan ursprungligen är ett uttryck för en annan logik än det västerländska samhället. Det senare har en outtalad men i grunden mycket specifik grund vad gäller sådant som individ, offentlighet och medborgarskap. Det senare är exempelvis kopplat till lönearbete åt en stat snarare än hemarbete åt en familj. Vad man dock kan konstatera är att det egentligen bara är den heltäckande slöjan som är oförenlig med dessa axiom, den slöja som deltagarna i hijabuppropet burit omöjliggör inte deltagande i ett liberalt samhälle.
Identitetsmarkör
Ännu en gång exotifieras människor av en vit medelklass totalt omedveten om sina egna privilegier.
– Sara Yazdanfar, SSU
Större sprängkraft har då slöjan som identitetsmarkör, eftersom detta utmanar liberala axiom i mycket hög grad bland annat vad gäller relationen mellan sociala kategorier som vårt samhälle inte ens vill erkänna (i detta fall religion och etnicitet). Det västerländska samhället bygger på medborgarskap och individualism, och har historiskt haft svårt att hantera grupper som misstänkts agera utifrån andra lojaliteter. Den politiska antisemitismen byggde exempelvis på misstanken att judar inte agerade som medborgare och individer, utan tvärtom som medlemmar av ett osynligt kollektiv. Idag riktas liknande misstankar mot muslimer, och precis som då är de ibland fullt legitima och ibland djupt orättvisa. En del muslimer är så illojala mot sina nya hemländer att de riktar terrordåd mot dem, men många är tvärtom mycket lojala mot dem och anammar deras värderingar. Och det syns inte på utsidan vilken grupp en given individ tillhör, något som sannolikt bidrar till att ämnet är outtömligt och ägnas kopiöst intresse bland annat på internet.
Slöjan som identitetsmarkör kan alltså tolkas som ett uttryck för avståndstagande gentemot det svenska, något som väcker starka känslor. Som ovan nämnts är det dock endast undantagsvis annat än inom-kulturella mekanismer som ligger bakom, och man kan inte dra slutsatser om en kvinnas inställning till det svenska av en eventuell hijab. Men i avsaknad av en offentlig debatt kring det etniska och det religiösa får slöjan ibland en betydande sprängkraft som symbol.
Normer och frivillighet
Att tro, att alla kvinnor som bär hijab gör detta frivilligt och av eget val, är naivt. Att tro, att alla beslöjade kvinnor står fria att göra sina livsval, utan påtryckning, hot och löften från släkten, klanen eller sin familj, är naivt. Att tro att hijaben har något annat syfte än kontroll av kvinnans sexualitet, är naivt.
– Sara Mohammad och Virpi Hellmark, Riksorganisationen GAPF Glöm Aldrig Pela och Fadime
En intressant fråga rör slöjan som frivilligt val. De debattörer som kritiserat hijabuppropet har poängterat att bärandet av slöjan för många kvinnor är en fråga om tvång. Vad man här kan konstatera är att varje norm är ett förtryck, det finns alltid konsekvenser för den som bryter mot normen. Ibland är det menande blickar, ibland är det fysiskt våld. Situationen blir mer problematisk när vi har två konkurrerande normer i samma sociala och geografiska rum. Frågan man då också ställer sig är om denna konkurrens i längden kan bestå, eller om den ena eller den andra normen på sikt kommer bli den dominerande. Samt hur samhället bör bemöta normer och klädesplagg som strider mot dess grundaxiom. Genom tyst ogillande, vilket kan leda till reaktioner i form av radikalisering och isolering, eller genom solidaritetsaktioner, vilka förmodligen inte leder till någonting.
Vad man också kan notera är att det svenska samhället är djupt polariserat i frågan om slöjan, och den fråga det egentligen handlar om och för vilken slöjan bara är en symbol: islams plats i Sverige. När samhället är så polariserat kommer solidaritetsaktioner som hijabuppropet inte att ha någon effekt. De skikt som ogillar ett i Sverige växande islam påverkas inte alls eller negativt när mediafigurer bär slöja under en dag, tvärtom kommer det tolkas som ett led i islamiseringen.
De kommer också konstatera att valet av slöjan som solidaritetssymbol och den beslöjade kvinnan passar in i ett ”grand narrative” som osynliggör andra offer och andra förövare. Ett exempel på detta är infödda svenskar som utsätts för hatbrott i det offentliga rummet av andra, icke-infödda, rasister. Med dessa visas ingen solidaritet, deras existens förnekas istället och att ens beröra det klassas närmast som ett hatbrott i sig. Men att måla upp ett rasistiskt Sverige utan att ens nämna att det är ett mångrasistiskt samhälle är i sig ett uttryck för rasism, och ett försök att ge etniska svenskar en kollektiv skuld.
Samtidigt kan man notera att det hela rör sig om just det Yazdanfar skriver: ett exotiserande beteende hos en vit medelklass som fullständigt förlorat sin egen identitet och är beroende av meningslösa men socialt accepterade poser för att få känna sig god. Det är betydligt svårare att sympatisera med en sådan medelklass än med en kvinna i hijab.
Relaterat
Hijabuppropet
Sara Yazdanfar – Hijabuppropet exotifierar muslimska kvinnor
GAPF – Hijabuppropet är ett hån mot kvinnoaktivister
Om skribenten: Joakim Andersen
