En geopolitisk analys kan inte göras isolerad från etniska och kulturella faktorer, vilket både svenska, tyska och ryska geopolitiker varit medvetna om. Som svensk kan det därför vara av intresse att med utgångspunkt i både historia och geografi identifiera en naturlig svensk samarbetsregion. Detta omöjliggör inte ett intresse för ett bredare europeiskt eller eurasiskt samarbete, snarare kompletterar de båda perspektiven varandra.

Den naturliga region Sverige är en del av är då den fennoskandiska. Denna region är så stor rent geografiskt att det framstår som historiska tillfälligheter som gör att man ens inordnar den i Europa och inte räknar den som en egen kontinent. Den nordamerikanske bloggaren J.N. Nielsen skriver på sin blogg Grand Strategy: The View from Oregon:

It is a mere accident of history that we refer to “Europe" as a continent while we do not generally refer to “Scandinavia" as a continent. Both Europe and Scandinavia are peninsulas of the Eurasia land mass, and each with its distinct cultural and demographic histories, and in this respect we are as justified in identifying a Scandinavian continent as a European continent. That we do not generally do so is, as I said, an accident of history.

Vi har här alltså att göra med en region med naturliga gränser både geografiskt och historiskt. Toynbee talade om den skandinaviska kulturen som en ”aborted civilization”, även Spengler identifierade viktiga bidrag från det norra Europa i den såkallade faustiska civilisationen. Man kan här fokusera på det gemensamma europeiska arvet, vilket är rikt, men man kan också välja att fokusera på det specifikt skandinaviska. Detta löper som en röd tråd genom historien, sedan den hedniskt skandinaviska civilisationens försvarskamp via ”germaniseringen” av kristendomen till nordeuropeisk protestantism, stormaktstidens imperium, skandinavismen, de finlandsfrivilliga, och det alliansfria folkhemmet som nordisk ”Sonderweg” (försvarat genom ”Nej till EG” och försöket att ersätta detta med EFTA).

Som en röd tråd genom historien löper också den skandinaviska regionens numerära svaghet, området är stort men inte tätbefolkat. Nielsen skriver exempelvis:

France has about 33.46% arable land; Norway has about 2.70% arable land. These are differences that make a difference. The Scandinavian continent, being poorer and less populated before industrialization, was not in a position to assert its cultural difference to the extent that the European continent was able to do so in the same time period.

Efter industrialiseringen är detta inte längre lika avgörande, noterar Nielsen också. Historiska faktorer har inneburit att de nordiska folken har hög IQ och stabila samhällen vilket gynnat dem i industrialismens tidsålder.

Sammantaget kan det alltså vara fruktbart att åter betrakta Norden som en naturlig region bebodd av nära besläktade brödrafolk med mycket gemensamt. En sådan region kan ha nära band också med andra, bland annat har Sverige nära historiska band med de baltiska folken och Finland med de många finsk-ugriska minoritetsfolken, liksom Danmark med sitt forna imperium. Man kan också notera att regionens naturliga gränser egentligen inkluderar både Kolahalvön och Karelen. Som utgångspunkt i en politik som bryter med de nordiska folkens under- och inordning i en amerikansk och eurokratisk världsordning är det oavsett värdefullt.

Nielsens artikel hittar vi här:

The Scandinavian Continent

Relaterat

Nikolaj von Kreitor
Carl Schmitt – Land och hav
Karl Haushofer om geopolitiken

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.