Den traditionella världsåskådningen är långsiktig, och därmed flergenerationell. Man kan nämna hur tre generationer är tiden som ofta används för att beskriva både klassresor och assimilering, och hur samhället beskrivs som en organisk gemenskap mellan flera generationer (inklusive bortgångna och ofödda). I det moderna samhället är tidsperspektivet betydligt mer kortsiktigt, man talar ibland om ”presentism”och ett ”ständigt nu”. I ett sådant samhälle blir det flergenerationella synsättet obekvämt, en följd av detta är att många gamla människor framlever sina sista dagar undernärda, ensamma och otvättade. Istället prioriteras grupper som syns i media, även om man spontant kan tycka att det är en värre form av diskriminering att dö ensam, smutsig och undernärd än att inte få komma på en del jobbintervjuer för att man har ett exotiskt efternamn. Det är inte en slump att ”åldersdiskriminering” inte erkänts en plats ihop med ”rasism”, ”homofobi” och ”sexism”, då det skulle underminera den politiskt korrekta verklighetsbeskrivningen och oundvikligen ”ställa grupper mot varandra”.
Det flergenerationella perspektivet är intressant av flera skäl, inte minst kombinerat med ett demografiskt perspektiv. Som Heinsohn visat kan man på så vis studera ”ungdomspucklar” och deras inflytande bakom krig och revolutioner. Man kan också betrakta vårt samhälle som en ”gerontokrati”. Man ser då bortom ytan, med dess kult av ungdomlighet, och noterar att hela Västerlandet kontrolleras av 1968-generationen och deras alltmer föråldrade ”uppror”. Det är ingen slump att mer eller mindre systemkritiska partier som Sverigedemokraterna och Svenskarnas parti har större delen av sina anhängare bland ungdomar.
In Mala Fide
The Tea Party is fighting to transform America into a gerontocracy: a government of the old people, by the old people, and for the old people. More specifically, the old people who will be ruling are the Baby Boomers, the most narcissistic and avaricious generation in American history.
– Ferdinand Bardamu
En amerikansk bloggare och författare som tillämpat det gerontokratiska begreppet på Västerlandet är Ferdinand Bardamu, mannen bakom bloggen In Mala Fide. In Mala Fide var ett intressant fenomen, som rörde sig i skärningspunkten mellan ”manosfär” och ”alternative right”. Pseudonymen Bardamu låter ana ett litterärt intresse, då det är en av Celines karaktärer, och mycket riktigt skrevs en positiv recension om Celine på In Mala Fide. Samtidigt bröt Bardamu med flera av den radikala högerns käpphästar, såsom tron på äktenskapet och fokus på ”Juden” (tvärtom noterade han hur judar i USA går samma öde tillmötes som irländare och många andra, de blir kort och gott ”vita”). Med den radikala högern delade han däremot insikten att ”höger” och ”vänster” är föråldrade begrepp, och talade om LIEberals och CONservatives. Dessa båda grupper tjänar samma maktelit och när deras sympatisörer hetsar upp sig mot varandra är det tragikomiskt.
In Mala Fide är alltså en givande bekantskap för en europeisk läsare. Han använde ett generationellt perspektiv för att analysera både Tea Partyrörelsen och Occupy Wall Street, liksom för att förstå varför unga amerikanska judar är mindre sionistiska än sina föräldrar. Perspektivet är användbart även för att förstå Sverige, där unga människor idag tvingas konkurrera om ett krympande antal jobb och bostäder, för att 68-generationen ska kunna känna sig goda och samtidigt få tillgång till billiga svartstädare och spännande etnisk mat. Samtidigt måste perspektivet kombineras med ett klassperspektiv, ”alla över 30” har inte tjänat på den förda politiken.
Vidare läsning
In Mala Fide – Liberalism contra the tribe
In Mala Fide – The rise of Generation Zero
In Mala Fide – The Tea Party and the rise of american gerontocracy
In Mala Fide – Advice for young men
Om skribenten: Joakim Andersen
