Den nordamerikanske skräckförfattaren Thomas Ligotti jämförs inte sällan med H.P. Lovecraft, och har gradvis kommit att bli en litterär kultfigur. Det är därför en kulturgärning att h:ströms förlag översatt en samling av hans noveller till svenska, i en antologi med titeln Skuggan på världens botten och andra berättelser.

I jämförelse med Lovecraft är Ligottis mytos dunkelt och odetaljerat, som om även the Old Ones är alltför färgstarka och många för att passa som kosmisk bakgrund till vår nihilistiska era. Men ett mytos har även Ligotti utvecklat, där fenomen som Nethescurial, Tsalal och Teatro Grotesco dyker upp. Den världsbild som skildras är djupt pessimistisk och dyster, det mer än antyds att världens motor är av demonisk karaktär, ”föreställ er hela skapelsen som en simpel mask framför den vidrigaste ondskan” skriver Ligotti i en av novellerna. Detta är en pandemonism inte utan historiska paralleller, bland annat berör Evola något snarlikt i sin studie av Buddha. I traditionella världsåskådningar är dock tanken att man genom att inse att hungern efter mat, sex, framgång et cetera är en demon ska ta nästa steg och söka initiering och frihet från slaveriet under denna världs begär. Hos Ligotti finns ingen sådan möjlighet till transcendens, även om skildringen av pandemonisk brist på mening är effektivt och övertygande genomförd. Istället anar man samma cykel av pendling mellan morbid nyfikenhet och skam som hos Machen. Att vara född i denna värld framstår hos Ligotti som en förbannelse (Nikanor Teratologen pekar i sin recension på ett släktskap med Cioran).

Men för den som uppskattar Lovecraft eller Kafka är även Ligotti god litteratur, det är bitvis effektiv skräck, bitvis filosofiskt intressant och bitvis uppnår hans författarskap en poetisk kvalitet. Personligen upplever jag många gånger Ligotti som för dyster i jämförelse med Lovecrafts mer utförliga mytos och berättande, och Ligotti gör sig bäst i små portioner. Det är alltså inte en antologi som görs rättvisa genom att sträckläsas, utan man bör återvända till den flera gånger under någon veckas tid.

Ett verkligt lovande grepp hos Ligotti är hans försök att kombinera sin skräck med det fasansfulla och meningslösa i vår senmoderna verklighet. Han har skrivit ”corporate horror” i kortromanen My work is not yet done, och berör konstens kris på ett högst originellt sätt i Teatro Grotesco. Det existentiella hot han återkommer till, identitet och struktur som illusioner och dockan eller masken som symboler för den mänskliga existensen, är också ständigt närvarande i en postmodern era som präglas av dekonstruktion och där allt flyter. Även om han inte alltid lyckas fullt ut med genomförandet är My work is not yet done en mycket lovande ansats.

Sammantaget rekommenderas alltså antologin för den som uppskattar Ligotti, och för den som uppskattar de dystrare inslagen hos Lovecraft.

Nikanor Teratologen recenserar Ligotti
Thomas Ligotti – My work is not yet done
Current 93 – Soft black stars

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.