Thomas Nydahl har under sin omfattande publicistiska gärning skrivit om ett flertal ämnen, bland annat portugisisk fado. På Wikipedia beskrivs han som en författare vars böcker ofta haft ett vänsterpolitiskt innehåll, Nydahl har också sedan länge ett intresse för judendomen. I sin senaste bok skildrar han det område i England som kallas Black Country, intimt kopplat till industrialismens och det moderna samhällets historia. På samma vis som städerna i Black Country en gång var föregångare i framväxten av det industrikapitalistiska samhället, tycks de idag vara långt gångna exempel på hur detta samhälle faller sönder och hur modernitet ersätts av något annat.
Nydahl bygger sin skildring av Black Country dels på läsning av författare så vitt skilda som Kenan Malik, Theodore Dalrymple, Friedrich Engels, Nadira Naipaul och Guillaume Faye. Dels på egna resor och vistelser där. Han inleder sin studie med att understryka att detta inte är en bok skriven för att passa in i en viss agenda.
Jag är oberoende av alla religiösa och politiska rörelser och organisationer, liksom jag är oberoende av svenska medier.
– Nydahl
Detta märks också i boken, genom en befriande uppriktighet och vilja att beskriva en oroväckande historisk utveckling. Nydahl reflekterar, ställer frågor, presenterar olika perspektiv, men han ger inte svaren. Detta är ett värdefullt drag, för kanske är det en föreställning som hör hemma i den moderna eran att det alls finns svar på alla samhälleliga problem. Vad gäller utvecklingen mot ett allt hårdare klassamhälle eller ett etniskt splittrat samhälle kanske tron på enkla svar rentav är farlig. Oavsett vilket är Nydahl tydlig med sina egna utgångspunkter. Han ser hudfärg som en ointressant faktor, men är medveten om kulturens betydelse i samhälle och historia. Likaså beskriver han den respekt han känner inför den religionskritik som tidigare kopplades till vänstern.
Från klass till kast
Boken är med andra ord skriven mot en bakgrund av en sorg och en bedrövelse över att se det vi själva en gång beskrev som ”folkhemmet” förvandlas till en arena för girighet, brottslighet, kulturell nivellering och motsättningar av olöslig karaktär.
– Nydahl
Man kan identifiera fyra eller fem teman i Nydahls bok. Det handlar inte minst om klass, om hur den tidiga industrialismen skapade ett historiskt nytt klassamhälle med brutala klyftor. Han återknyter här till Engels historiska socialreportage, Den arbetande klassens läge i England. Till skillnad från situationen i Sverige förblev England ett samhälle med tydliga gränser mellan klasserna även under högmoderniteten, och när nu industrialismen börjar falla sönder drabbar det de städer där den först växte fram hårt. Nydahl känner igen det hela från Malmö, och noterar att i detta nya samhälle kan man snarare tala om kast än om klass. Möjligheten till social mobilitet tycks idag ha försvunnit för den som fötts in i underskikten. Arbetslöshet, fattigdom, ohälsa, dålig utbildning, utsatthet för brott, det som nu pågår har många uttryck.
Klass och kultur
Dalrymple förklarar vad han menar, nämligen att ett klassamhälle har kvar möjligheten till social mobilitet. Ett kastsamhälle har inte den möjligheten. Om man lever på samhällets botten så får man stanna där, man hyser inte minsta hopp, och då uppför man sig därefter. Och det är mycket möjligt att eliten föredrar ett samhälle där social mobilitet är utesluten.
– Nydahl
Detta knyter Nydahl till det kulturella. Den underklasskultur som vuxit fram i England stöter han själv på i kollektivtrafiken, den är bland annat våldsam, ohövlig och okunnig. Allt detta har förövrigt strukturella orsaker. När möjligheten till social mobilitet, rentav till anställning, blir försvinnande liten, påverkar det människor. När samhället anammar en långt gången värderelativism är en livsstil präglad av porrfilm och hiphoptexter lika mycket ”värd” som en präglad av hövlighet och civilisation.
Nydahl anknyter här i hög grad till Theodore Dalrymple. Dalrymple förklarar bland annat hövlighetens sammanbrott med en degraderad version av egalitarismen. Om alla kulturer är lika bra så har ingen rätt att förbjuda eller kritisera något uppförande. Dalrymple uttrycker det på följande vis: ”Tyvärr är det så att den lägsta formen av kultur är den som är enklast att nå… och då finns det heller inte anledning att försöka nå en högre. Bristen på hyfs i Storbritannien har en militant, ideologisk udd. De ohyfsade britterna är inte ociviliserade av försumlighet, de hatar och förkastar civilisation aktivt”. Nydahl tar här också upp sådant som skolans kris och samhällets ovilja att erbjuda människor en gemensam identitet. Han beskriver också hur brottsligheten förändrats, med gäng och liknande. Dessa gäng drabbar normalt de fattiga (Nydahl anknyter här till de såkallade vänsterrealisterna, kriminologer som tar brottslighetens effekter för fattiga människor på allvar). Värt att notera är förövrigt att möjligheten till emancipatorisk politisk förändring minskar i takt med den kulturella förfallsprocess Dalrymple skisserar, så den borde vara oroväckande även för den såkallade vänstern.
Etnisk splittring och islamism
Multikulturen hade de ädlaste motiv, dess avsikt var att skapa ett tolerantare samhälle där var och en, oavsett hudfärg, ursprung eller kultur skulle känna sig hemma. Det blev precis tvärtom… i en relativistisk kultur finns det ingen moralisk konsensus, bara en kollision mellan olika ståndpunkter, där den mest högljudda vinner.
– Storbritanniens överrabbin Jonathan Sacks
Nydahl beskriver sedan det etniskt segregerade Black Country. Han återknyter här till Enoch Powells berömda ”Rivers of blood”-tal, och finner att i sak hade Powell rätt. Hans förutsägelser om hur stor andel invandrare England skulle ha idag stämmer i grova drag, och det våld mellan grupperna han förutspådde är också en realitet. Nydahl tar här upp Hans Magnus Enzensbergers tankar om det molekylära inbördeskriget. Konflikterna mellan mer eller mindre etniskt och religiöst definierade gatugäng är att betrakta som sådana ansatser till inbördeskrig, och oroväckande är Enzensbergers slutsats om inbördeskriget att ”troligen räcker det med att en på hundra vill ha det för att göra det omöjligt att leva ihop på ett civiliserat sätt”.
Vi har alltså fått det Finkielkraut kallar ett ”mångrasistiskt” samhälle, där ett område beskrivs som ”apartheid” med svarta, vita och asiater på olika nivåer i den sociala hierarkin och konflikter dem emellan en ständigt närvarande risk. Ett uttryck för denna mångrasism är de rasistiska övergrepp som riktas mot den engelska urbefolkningen, med sådant som grooming och rasistiska rån. Enligt den politiskt korrekta verklighetsbeskrivningen är detta dock ett icke-fenomen, möjligen värt att ta upp eftersom det kan leda till ”rasism” och röster på British National Party.
Ett särfall av de sönderbrytande mekanismerna är den islamisering Nydahl beskriver. Han besöker Sparkhill, vilket är på väg att tas över av islamister. Kvinnor i slöja är här mer regel än undantag, och många terrorister har rekryterats i området. Nydahl faller dock inte i den antimuslimska fällan, han är medveten om att det finns skillnader mellan olika former av islam och att vi här har att göra med den wahhabism som finansieras av Saudiarabien.
Det märks under läsningen att Nydahl är besviken på den vänster han förknippar med förmågan till religionskritik, då den har övergett detta projekt när det nu handlar om islam istället för kristendom. Han presenterar också de olika reaktionerna på den framväxande islamismen i England, däribland English Defense League. I svensk media framställs detta ofta som ett anhang av våldsamma högerextremister, men Nydahl ger en mer nyanserad bild. Han tar upp incidenter då EDL-medlemmar stått för oprovocerat våld men också deras program och exempel på våld som riktats mot dem. Den fråga som här implicit ställs har att göra med vänsterns ”antifascistiska” hyckleri. Om wahhabism är en totalitär ideologi med vilja att expandera både i invandrargrupper och England i stort, torde det vara ett uttryck för antifascism att bekämpa fenomenet. Särskilt om det görs utan referenser till hudfärg och utan uppmaningar till våld. Mot bakgrund av detta är EDL att betrakta som mer antifascistiska än de vänstergrupper som försöker angripa deras marscher fysiskt och ser mellan fingrarna med förtryck som invandrare utsätts för av andra invandrare.
Detta för oss osökt över till det sista, och mer eller mindre konstant närvarande, temat i Nydahls bok, nämligen den politiska korrekthet som omöjliggör sakliga debatter. Bokens förtjänst är här inte minst att den är ett implicit angrepp på den klyfta mellan livsvärld och politisk diskurs som växer sig allt större i vårt samhälle. Det vi ser och upplever i vårt kvarter, på spårvagnen, i skolan eller på krogen är politiskt. Ser vi ett växande antal stupfulla och hotfulla ungdomar på kvällar och helger är det ett politiskt problem, det säger något om en antropologisk förändring (eller så antyder det att vi blivit gamla och glömt hur vi själva var en gång, men det måste i så fall bekräftas snarare än enbart påstås). Upplever vi att vissa delar av det offentliga rummet är hotfulla är det inte bara ett privat fenomen, det är politiskt. Men i vårt samhälle exkluderas allt fler aspekter av livsvärlden från den politiska diskussionen, förlorar politisk mening. När Nydahl beskriver vad han upplever i engelsk kollektivtrafik är det alltså en subversiv handling, ett försök att uppnå någon sorts identitet mellan karta och terräng igen.
Sammantaget är detta en klart läsvärd och värdefull bok. Nydahl skriver bra, och boken präglas av uppriktighet och frågor snarare än en vilja att berätta för läsaren vad han eller hon ska tycka. Den uppmuntrar också till fortsatt läsning, genom de många andra författare som berörs.
Relaterat
Gudomlig Komedi recenserar Black Country
Arthur Szulc recenserar Black Country
Lars Vilks recenserar Black Country
Om skribenten: Joakim Andersen
