Synd och skuld, straff och försoning är ofrånkomliga delar av den mänskliga erfarenheten, oavsett moderna försök att avskaffa både begreppen i sig och de religiösa fenomen som kopplats till dem. I europeisk historia ser vi den alltmer perifera roll Helvetet kommit att spela i den officiella diskursen, samtidigt som skuld och straff fortsatt spelar en återkommande roll i populärkulturen. I populärkulturen har Helvetet och dess invånare en fortsatt stark ställning, i vad mån detta beror på att demoner är ”häftiga” eller att vi kollektivt bär på en mycket stark känsla av skuld efter ”Guds död” är oklart.
En person som ofta återkommit till skuld i sina böcker, både som fenomen, som källa till makt, och kopplat till religion och myt, är Chuck Palahniuk. Detta har bland annat en koppling till Palahniuks eget liv, då hans far mördats och mördaren därefter avrättats.
En bok där Palahniuk ställer frågorna kring skuld och straff i centrum är Damned. Huvudpersonen är en trettonårig flicka vid namn Madison. Madison är dotter till två superkändisar, hon är överviktig, och hon har dött och hamnat i Helvetet. Palahniuks Helvete påminner delvis om Dantes, det har en geografi och ett antal invånare hämtade från europeisk demonologi. Palahniuk inspireras i sina böcker ofta av specialintressens fakta och detaljkunskaper, och i Damned är det demonologin som står i centrum. Vi stöter således på ett otal demoner och deras egenskaper, liksom den infernaliska hierarkin. En central tes är att gårdagens gudar är dagens demoner.
Helvetet som realitet
Madisons erfarenheter efter döden går stick i stäv med hennes kändisföräldrars övertygelser. Palahniuk är ingen tendentiös författare, men det är fascinerande att följa de frågor boken ställer kring sådant som senmodern pedagogik. Madison konstaterar således:
It´s one thing for my parents to behave all secular humanist and gamble with their own eternal souls; however, it´s altogether not right that they also gambled with mine. They placed their bets with such self-righteous bravado, but I´m the one who lost… if I asked about Heaven or Hell, my mom gave me a Xanax.
Föräldrarna beskrivs som ”former beatniks, former hippies, former Rastas, former anarchists”. De är synnerligen framgångsrika när Madison dör, och påminner en del om ”Brangelina” och andra kändispar. Så adopterar de barn från Tredje världen i rasande fart, men överger dem lika snabbt. De vill också att Madison ska ta del av deras ungdoms revolt, vilket gör att hon uppmuntras att experimentera med droger och sex. Vilket förövrigt är det som kostar henne livet, innan romanen börjar.
Deras ovilja att ens ställa sig de existentiella frågorna står i stark kontrast till den infernaliska verklighet Madison upplever. Som vi alla ibland kan misstänka, så försvann inte Helvetet bara för att svenska kyrkan slutade tala om det. Livet är kort och handlingar har konsekvenser, oavsett om man väljer att se Inferno som ett sätt att uttrycka detta i mytisk form.
De döda som realitet
Fascinerande är också den diffusa gräns mellan de levande och de döda som Palahniuk målar upp. Vi får veta att de flesta interaktiva sexsajter egentligen är belägna i helvetet och drivs av demoner, och de cam-shower som erbjuds egentligen är ett sätt för de dömda att dryga ut sin kassa under det eviga straffet. Även telefonförsäljare som ringer och stör under middagen är normalt evigt fördömda och arbetar från call-centers i Inferno. Under Halloween är det också möjligt för de döda att återigen interagera med de levande.
Madison konstaterar dock att som död befinner man sig längst ner i den sociala hierarkin. Detta är i sig en antimodern insikt som också uttrycks av Alexander Dugin i Fourth Political Theory. Vår ovilja att inse att vi kommer att dö gör att vi helst inte tänker på döden alls, och vi exkluderar därför de döda ur det sociala rummet. I tidigare samhällen var förfäderna en naturlig del, och vissa tider var de mer närvarande än andra. Men i det moderna samhället räknas bara de levande, en gräns har rests och döden framstår som en olycklig slump eller rentav som ett misslyckande. Madison hånar flera gånger den läsare som inbillar sig att han eller hon aldrig kommer att dö.
Att ställa frågan om skuld och straff, liksom att påminna om att livet är kort, är i grunden antimoderna handlingar. Detta gör Damned till en intressant bok. Palahniuk pendlar mellan att ställa existentiella frågor och beskriva det kosmiska regelverket som absurt, men det är fängslande läsning. Madison hittar snart en samling kamrater, och deras resor genom Inferno varvas med hennes försök att rekonstruera vad som egentligen hände under hennes sista tid i livet.
Problemet rent litterärt är att det hela blir för utdraget, och att Palahniuk gradvis avdramatiserar både Helvetet och dess invånare. Ansatsen är därför mycket lovande, men utförandet blir inte fullt lika lyckat. Det är fortfarande en bra bok, men inte en av Palahniuks bästa.
Mer Palahniuk
Chuck Palahniuk – Rant
Chuck Palahniuk- Choke
Chuck Palahniuk – Fight Club
Chuck Palahniuk – Frihet och totalitarism
Chuck Palahniuk – Lullaby
Om skribenten: Joakim Andersen
