Etablerade nyhetsmedier rapporterar i viktiga frågor ofta synnerligen homogent och bidrar på så vis till en tilltagande tankens konformism. Detta gäller den komplexa konflikten i Syrien, och det gäller det ryska punkbandet Pussy Riot. För den som följer såkallad gammelmedia finns det här inga frågetecken överhuvudtaget, utan båda dessa fenomen bekräftar endast den världsbild där USA och den till namnet liberal-demokratiska modellens företrädare står för det goda och alla som inte ansluter sig till dessa är av ondo.
Fenomenet Pussy Riot torde vara välkänt för den som följer nyheterna. Några medlemmar i det feministiska punkkollektivet har på eget bevåg uppträtt i en rysk-ortodox kyrka och dömts för huliganism till två års fängelse. Högt uppsatta politiker och artister i Europa och USA har i samband med rättegången uttalat sitt stöd för Pussy Riotmedlemmarna och sin skepsis mot den ryska rättvisan. Så långt den officiella versionen. Skeendet illustrerar dock ett flertal aspekter av senmodern politik som inte berörts i media.
Voina
On the whole, Riot Grrrl was closely linked to Western cultural institutions, whose equivalents don’t exist in Russia.
– Pussy Riot
Så belyser fenomenet Pussy Riot skillnaden mellan Väst- och Östeuropa vad gäller synen på radikalfeminism, liksom skillnaden mellan en ”gammal” och en ”ny” vänster. I Östeuropa är radikalfeminism inte institutionaliserad på samma vis som i Västeuropa och USA. I Ryssland åtnjuter radikalfeminister inte etablissemangets stöd, och deras aktioner får därför en explicit antisocial dimension (här kan man visserligen argumentera för att radikalfeminismen även i Västeuoropa är skadlig för samhället och därmed antisocial). Detta innebär dels att de tar faktiska risker med sin aktivism, till skillnad från de radikalfeminister som i Väst omfamnas av systemet. Men det innebär också att om man studerar Pussy Riot i deras faktiska, historiska sammanhang blir det betydligt svårare att odelat sympatisera med dem.
Så ingår de i miljön runt det anarkistiska konstnärskollektivet Voina, vilket på ryska betyder krig. Voinas aktioner har också rört sig mellan det narcissistiskt infantila, som att snatta kycklingar genom att föra upp dem i vaginan och filma det eller slänga levande katter på McDonaldspersonal, till det uppenbart kriminella, som att snatta och att elda upp en polisbil. Det finns flera grupper kring Voina, men det är ändå begripligt att rysk opinion betraktar uppträdandet i katedralen mot bakgrund av det narcissistiska och implicit elitistiska beteende som hör gruppen till. Så tenderar också ryssar i gemen, både kristna och muslimer, att betrakta gruppen negativt. Endast 6% av de tillfrågade ryssarna i en opinionsundersökning sympatiserade med de dömda.
We’re flattered, of course, that Madonna and Björk have offered to perform with us. But the only performances we’ll participate in are illegal ones. We refuse to perform as part of the capitalist system, at concerts where they sell tickets.
– Pussy Riot
Detta är tämligen begripligt. Voina och Pussy Riot kan idéhistoriskt betraktas som det ryska folkets fiender. Namnet Voina väcker associationer av att krig förklarats mot samhället, aktionerna innehåller ett flertal övergrepp mot allt från McDonaldsanställda och kyrkobesökare till poliskvinnor vilket antyder en implicit elitism, och relationen till den ryska kulturen antyds också av att Pussy Riot hellre stavar sitt namn med latinska än med kyrilliska bokstäver. Vi har här att göra med en idéhistoriskt främmande fågel som påverkats mer av västerländsk LGBT-teori och anarkafeminism än av ryska traditioner. Vilket för oss vidare till en annan aspekt av det hela, relationen mellan ”gammal” och ”ny” vänster.
Ryssland har en stark vänster, med tydliga positioner både vad gäller klasskamp och utrikespolitik. Denna vänster representeras bland annat av det stora kommunistpartiet. Men i Väst hör en sådan klasskampsvänster historien till, och har i hög grad ersatts av en ”ny” vänster som prioriterar frågor som radikalfeminism, LGBT, ”hen”-reformer och Tintin-album. Samt naturligtvis rätten att i andra länder göra ett illusoriskt ”uppror” genom att bryta mot lagarna utan att sedan ta konsekvenserna av det. Denna ”nya” vänster är inget hot mot systemet, men kan i andra länder utnyttjas för att få dessa att framstå som mer repressiva än de är. I jämförelsen mellan en kollektiv, disciplinerad ”gammal” vänster och Pussy Riot framträder det senare fenomenets släktskap med liberalismens antisociala individualism tydligt. Samtidigt framstår både det, trots allt, värdiga och det hopplösa i Pussy Riots kamp tydligt. De anser sig bekämpa konsumtionssamhälle och kapitalism, vilket är en värdig kamp. Men i medias rapportering försvinner dessa inslag spårlöst, och i fotona vi serveras fokuseras dessutom på den av medlemmarna som ser bäst ut. Om målet är att bekämpa ytlighet, kapital och hierarkier framstår därför Pussy Riot lika mycket som västmedias fångar som Putins. Det som i grunden kan beskrivas som ”samma kamp här som där”, alltså kamp mot samma konsumtionssamhälle och förtryck som finns i både USA och Ryssland, försvinner och kvar återstår bara en tillrättalagd historia om ”tre tjejer som straffades jättehårt av Putin bara för att dom tyckte olika och för att han hade imot dom”.
Avslutningsvis kan noteras att när Pussy Riotsympatisörer i det mer demokratiska Tyskland upprepade gruppens bedrift riskerade de upp till tre års fängelse istället för två. Att storma in i andra människors helgedomar och utnyttja dem för sina egna syften uppskattas således inte i särskilt många länder, även när de är USA-lierade.
Om skribenten: Joakim Andersen
