Media är vår tids kanske viktigaste producent av normalitet, legitimitet och konsensus. Det media inte rapporterar om finns inte, alternativt är naturligt och normalt. Genom urvalet av vad som är nyheter respektive vad som inte är det uppstår en dialektik mellan nödvändighet och sammanträffande. Detta kan illustreras genom hur etablerad media rapporterar om USA respektive Syrien.

Syrien som sammanträffande

Det syriska systemet kan då sammanfattas med termen sammanträffande. Det har uppstått av en slump, orsakat av familjen Assads skrupellösa girighet och maktlystnad. Återkommande när ett system ska beskrivas som ett sammanträffande i media är det fokus som läggs på personer, inte sällan enligt ”en ny Hitler”-memet. Så kommer Qadafi att framställas som en autokrat med absolutistisk makt av ett slag som är mycket sällsynt historiskt (politiska system är oftare resultatet av samspelet mellan olika sociala och etniska grupper, detta samspel begränsar handlingsutrymmet för varje ledare med självbevarelsedrift). Ibland läggs fokus istället på ideologier. Dessa är då avvikande nog från det normala för att ges ett namn. Rapporteringen om Iran tenderar att fokusera på ideologi snarare än personer.

Det syriska och det iranska systemet är alltså i grunden onaturliga, abnorma. De har enligt den mediala logiken uppstått som följd av olyckliga sammanträffanden, genom giriga personers och fanatiska ideologiers ingrepp i historien. Den implicita följden av detta är att länder som domineras av historiska sammanträffanden kan återföras till normalitet genom militära interventioner, medias produktion av normalitet och abnormalitet är därför också en produktion av neokoloniala angreppskrig och stort mänskligt lidande.

Man kan i förbigående nämna att denna diskurs som producerar abnorma länder också producerar abnormitet på hemmaplan, bland annat genom den oproportionerliga rapporteringen om brott och olika märkligheter med främlingsfientliga, och numera även islamistiska, förtecken.

Nödvändighet och normalitet

Man kan jämföra rapporteringen om Syrien med hur det amerikanska systemet framställs i media. I takt med att de sociala skikt som var inblandade i 1968 års rörelser accepterat detta system har också media kommit att framställa det som något naturligt. I den mån personer kopplas till det amerikanska systemet har det närmast messianska förtecken, i form av den mediala Obama-kulten. De personer och grupper som har betydande, inte sällan avgörande, makt i USA utmärks i media genom sin icke-existens (storbanker, neokonservativa, israellobby, et cetera). Denna icke-existens vad gäller icke-politiska aktörer förklarar förövrigt varför de människor som är beroende av media har svårt att förstå Putins relevans och popularitet. I en situation då oligarker, i mycket hög grad av rysk-judisk härkomst, var på väg att ta kontrollen över Ryssland återtog Putin politikens kommando över landet, och detta utan att använda sig av antisemitisk retorik. Men medias logik har svårt att identifiera och rapportera om icke-politiska makthavare i både USA och Ryssland, vilket gör att mycket av det som händer i världen framstår som obegripligt.

Man kan här också notera avsaknaden av ideologier som en viktig beståndsdel i USA:s normalitet. Ideologier är något som utmärker fanatiker och avvikare, kommunister, islamister, fascister, men USA är en historisk nödvändighet och de människor som är beroende av media har därför svårt att identifiera vilka ideologier som dominerar landets politik. Till detta bidrar det faktum att den etablerade vokabulären är föråldrad och saknar termer för många av aspekterna i den amerikanska ideologin. Sådana termer finner man istället i den högerradikala idétraditionen, bland annat usurokrati, egalitarism och universalism.

Lästips: Syrien

Ett tydligt exempel på den mediala logiken, här förstärkt av att mäktiga intressen i Väst eftersträvar ett krig mot landet, är rapporteringen från Syrien. De omfattande regeringsvänliga demonstrationerna kännetecknas i etablerad media av icke-existens, avslöjanden av förfalskade nyheter likaså. Obekräftade uppgifter om massakrer regimtrupper ska ha begått rapporteras istället som fakta. Media framstår här, för att låna ett uttryck från Göran Greider, som en NATO-medlem.

Den som tröttnat på etablerad media rekommenderas att komplettera den gängse, svart-vita, rapporteringen med Russia Today:

Pro-Assad rally in Damascus decries ‘one-year conspiracy’
No independent journalism anymore – al-Jazeera reporter
Western media ‘selective’ in Syria reports
Al-Qaeda joins ranks of Syrian revolt backers
A Tale of Two Countries: Bahrain and Libya
‘The lessons of Libya: Chaos is no surprise’
Wag the dog: How to cook-up Syrian drama

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.