Den italienske traditionalisten Julius Evola påverkades intellektuellt bland annat av Bal Tilak, Carlo Michelstaedter, René Guénon och Max Stirner. En betydelsefull inspirationskälla för hans syn på historia och relationen mellan manligt och kvinnligt var den schweiziske historikern J.J. Bachofen (1815-1887).
Bachofen påverkade genom sina teorier så vitt skilda gestalter som Friedrich Engels, anarkisten och hedningen Otto Gross, Joseph Campbell, och Nietzsche. Vid tiden för det tidiga 1900-talet var det inte ovanligt att socialister utgick från hans teorier i sitt försvar för feminism eller matriarkat. Hans grundläggande begrepp återkommer dock även hos Evola, inte minst i Eros and the Mysteries of Love och Revolt Against the Modern World. Evolas tolkning av Bachofen skiljer sig från exempelvis Engels.
Bachofens historiesyn
Bachofen hyste en djup respekt för den antika civilisationen, och menade att den kunde tjäna som inspirationskälla för en modern värld som var i behov av regeneration. Hans historiesyn utgick från att det var förändringar i religion och världsbild som var den viktigaste faktorn, alltså inte de historiemateralistiska ”produktivkrafterna”. Det gick enligt Bachofen att identifiera tre viktigare historiska faser, inte minst genom spår i myter. När han namngav dessa faser utgick han från den grekiska mytologin.
En grundläggande skillnad mellan Bachofen och Evola rör synen på den patriarkala fas som Bachofen ser som den sista i en evolutionär process. Evola beskriver den istället som en uråldrig tradition.
Den telluriska fasen
Den ursprungliga fasen benämndes av Bachofen tellurisk. Detta var en fas som endast gick att identifiera genom ekon i myter, alltså inte genom arkeologiska lämningar. Under denna era hade Jorden, som en både livgivande och destruktiv kraft, dyrkats. Eftersom man förknippade barnafödsel med kvinnor, och inte kunde fastställa fädernet, hade kvinnan och Jorden förknippats, och detta var en era då kvinnan stod i centrum på ett symboliskt och religiöst plan. Kvinnan dyrkad som rent sensuell varelse förknippar Bachofen med gudinnan Afrodite. Inte minst i de orientaliska kulterna identifierar han spår av detta långt in i historisk tid, bland annat i de östliga myterna om en Heraklesgestalt som förslavas av en Astarte, Anahita eller liknande gudinna.
Detta innebar dock inte att kvinnan hade en särskilt god ställning socialt, Bachofen menade att myter om bland annat massageterna, vissa nordafrikanska folk, och etiopierna antydde att det rått ett promiskuöst tillstånd han kallade hetärism. Kvinnorna hade varit gemensam egendom, äktenskapet något okänt. Intressant är att många av de tidigaste kommunistiska rörelserna hade såväl kvinno- som egendomsgemenskap som ett politiskt krav. Man kan också än idag identifiera spår av det afroditiska tillståndet i kulturer som annars beskrivs som extremt patriarkala.
Den manliga principen på detta stadium hade ofta förknippats med Poseidon, med havet. Hos Evola förknippas detta stadium med ktonisk och demonisk religion, där man dyrkar träskvarelser, mörkerväsen, och liknande. Något begrepp om odödlighet eller möjligheter att passera det jordiska tillståndet finns inte. Det finns också likheter med primitiv kommunism, då individualitet och differentiering är något okänt.
Kvinnans dåliga ställning leder dock enligt Bachofen till reaktioner, som bevarats mytiskt genom de många berättelserna om amazoner. Myterna om kvinnor som dödade sina män eller amazoner som härjande svepte över världen hör till denna fas. Denna revolt övergår till ett högre matriarkaliskt stadium Bachofen förknippar med gudinnan Demeter. Gradvis utvecklas också former av romantisk kärlek Bachofen identifierar i myterna om Psyche och Eros, och Achilleus och Penthesilesia.
Demeters fas
Pure Aphroditism gave way to the Demeter principle. Communal property was superseded by individual ownership and hetaerism by matrimony… With agriculture, motherhood takes on a new significance, a higher form.
Under Demeters fas har giftermålet instiftats, men man räknar ännu släktskap på mödernet och kvinnan har en mycket hög och respekterad ställning. Bachofen beskriver särskilt de historiska lykierna som ett folk som levde kvar i detta stadium under ovanligt lång tid. Intressant är att lykierna inte sågs som omanliga, utan att denna typ av folk ofta av omgivningen beskrevs som visa, rättrådiga, och även som framstående krigare (spartanerna hade kvar element från denna fas under lång tid). Han återger här myten om Bellerofontes, den lykiske nationalhjälten som bland annat red den bevingade hästen Pegasus, dödade odjuret Chimaera, och slog tillbaka en invasion av amazoner. Bachofen tolkar Bellerofontes utifrån sina begrepp, bland annat menar han att kopplingen till Poseidon och det faktum att han inte lyckades flyga till Solen hänger ihop med att han i myten hör hemma i Demeterfasen snarare än den patriarkala fasen.
Bachofen ser denna fas som ett framsteg. Här dyrkas också månen snarare än jorden. Dock är den ännu kopplad till det materiella, om än i en högre form.
Den solära fasen
Great knowledge and experience were lost through the destruction of Carthage. But we have no regrets… the victory of the higher ethical principle of Western European mankind over the base sensuality of Asia makes us forget this impoverishment.
Den högsta fasen är för Bachofen den han beskriver som solär, uranisk, apollonisk och patriarkal. Här står också en ny typ av hjälte och en ny typ av andlighet i centrum. Solen dyrkas nu istället för månen, och mytiska hjältar som Herakles och Theseus ersätter Bellerofontes. Fadern dominerar både i familjen och samhället (pater familias ersätter mater familias), och religioner med odödlighet som mål ersätter det eviga kretsloppet. Om de tidigaste stadierna kan beskrivas som feminina-materiella är detta stadie manligt-ideellt för Bachofen. Han spårar det i sådant som myten om hur de hämnande eurinyerna accepterade den nya ordningen (där fadersmord blev det oförlåtliga) och myten om Oedipus.
Särskilt framhäver han Rom och dess idé om imperium i historien om denna fas. Rom hade många rötter i Asien, men kom att bli en medvetet patriarkal och solär kraft. Både Bachofen och Evola tolkar Roms skoningslösa kamp mot Kartago ur detta perspektiv, det var att likna vid ett krig mellan två oförenliga ideal. Rom kom dock senare att infiltreras av asiatiska religioner, även när legionerna var segerrika.
Bachofen och vår tid
The progress from material existence to a higher spiritual life coincides with the progress from the one to the many, from chaotic conditions to articulation. The human race begins with unity and material existence; multiplicity and higher spiritual existence are its goal, toward which it progresses unremittingly.
Bachofen själv beskriver utvecklingen från tellurisk till uranisk fas som ett framsteg, inte minst vad gäller de europeiska folken. Där den telluriska människan betraktade sig som ett offer för naturkrafter och som en underordnad del av ett kollektiv, har den europeiska människan utvecklat en faustisk individualitet och religioner som transcenderar det eviga kretsloppet av död och födelse.
Frågan är naturligtvis hur Bachofen skulle beskrivit vår tid. Evola beskrev det som en gynaecocracy, en epok dominerad av kvinnliga värderingar. Den moderna kommunismen, men också den liberala individualismen, har stora likheter med det telluriska tillståndet där alla utgör en homogen och odifferentierad massa. De är också båda materialistiska.
Samtidigt är det en tid då många kvinnor anammar manliga beteenden och attribut, till och med vad gäller kläder och frisyrer, och då aspekter av det hetära tillståndet återkommer. Ett passande begrepp för att beskriva denna era skulle kunna vara inversion, det börjar i varje fall bli uppenbart att det är ett patologiskt tillstånd som inte är livsdugligt. Bachofens respekt för våra förfäder kan då vara ett motgift, liksom hans försvar för de principer som låg bakom patriarkatet (snarare än dess yttre former, som ända sedan den ”kvinnohatande” Herakles dagar ofta urartat). Även om man inte tolkar hans faser bokstavligt är det också användbara attityder han beskriver, där exempelvis kontrasten mellan tellurisk och solär psykologi också påminner om skillnaden mellan primitiv kommunism och högerradikal strävan efter differentiering. Detta oavsett om det någonsin funnits egentliga hetära eller matriarkala samhällen i den verkliga historien.
Om skribenten: Joakim Andersen
