2011 går raskt mot sitt slut, och det kan då vara av intresse att försöka sammanfatta det år som gått. Man finner då några uppenbart viktiga händelser, liksom man kan identifiera en del mindre tydliga men på sikt minst lika betydelsefulla tendenser.
Medial backlash
Bland denna bloggs käpphästar återfinns en kritisk inställning till media, särskilt då dess inflytande på den politiska processen. När borgerliga tänkare ursprungligen betonade värdet av en fri press var det inte minst på grund av att man med press- och yttrandefrihet kunde garantera den tillgång till information som krävs för att väljarna ska kunna göra ett rationellt val mellan olika politiska alternativ. Media fyllde då en viktig demokratisk funktion, om man inte vet vad som händer kan man heller inte ta ställning till det.
Men medias funktion har historiskt slagit över i sin motsats, dels på grund av ägarförhållanden, dels på grund av att journalistkåren utvecklats till en kastliknande gemenskap med likartade åsikter, sentiment och intressen (för den som vill göra en klassanalys kan noteras att journalistkåren i hög grad tillhör den ”Nya klass” som identifierats och analyserats bland annat av Paul Edward Gottfried). Denna journalistkast har idag ett betydande, och oftast negativt, inflytande över den politiska processen. De väljer vilka nyheter som är av intresse, de "vitpixlar" bilder på icke-europeiska kriminella så att de framstår som etniska svenskar, de väljer sida i utomeuropeiska konflikter, beskriver kulturnationalistiska partier som "främlingsfientliga", vurmar för Obama men osynliggör Ron Paul, et cetera. Genom sina såkallade drev kan de också krossa politiker som de upplever som otidsenliga, och omöjliggöra nödvändiga utspel exempelvis i invandringspolitiken. Media har idag en tydlig agenda, och den som ännu inte insett detta är att betrakta som kognitivt och konceptuellt handikappad.
Man kan dock identifiera tecken på att medias saga snart är slut. Under 2011 drogs många journalister med i drevet kring kungens påstådda sexklubbsbesök och de fotobevis som skulle finnas. Man valde här att lyfta fram tunga kriminella som trovärdiga källor, något som inte problematiserades. När kungens vänner hade kontakter med sådana kriminella sågs det istället som något mycket allvarligt, rentav så allvarligt att det också påverkade synen på kungen själv. Denna dubbelmoral antyder en inställning till den egna journalistkasten som stående över samhällets regler och normer.
…vi skulle därför önska att branschen förmådde reglera sig själv. Det har dock blivit uppenbart att denna självreglering inte fungerar…
– Sara Skyttedal, KDU och Leo Pierini, Centerpartiets Ungdomsförbund
Lyckligtvis kan man dock identifiera tecken på en växande insikt vad gäller journalistkastens problematiska särställning. Vi ser bland annat hur upplagorna år efter år sjunker, vi såg under slutet av 2011 också en försiktig debatt ta form om media. Så har drevet mot kungen kritiserats av både Carin Stenström och ett par borgerliga ungdomspolitiker.
Samtidigt kan vi bevittna framväxten av en alternativ nyhetssfär, med bland annat bloggar, Flashback och nyhetssidor som Fria Tider och Avpixlat. I denna sfär är föraktet och misstron mot etablerad media uttalad. Under en tid har denna sfär behandlats med tystnad, alternativt som ett område för Expo, idag ser vi dock alltfler tecken på att den påverkar även den mediala diskursen. Att vitpixla framstår som alltmer meningslöst, eftersom så många mediakonsumenter ändå är medvetna om sanningen bakom pixlarna. Likaså kan integrationsminister Ullenhags projekt att på regeringens webbplats bemöta ”fördomar” och slå fast ett antal sanningar inte förstås annat än i ett sammanhang där bland annat Flashback ingår. Utan detta sammanhang är det också osannolikt att borgerliga debattörer som Neuding och Johansson Heinö vågat bemöta Ullenhag.
Mer underhållande i sammanhanget var dock när hovet tackade Flashbackmedlemmen Stig-Britt för att denne gjort det arbete de etablerade journalisterna inte längre är intresserade av, och avslöjade den manipulerade bilden på kungens sexklubbsbesök.
När man berör journalistkårens outtalade projekt att förvandla samhället och världen till sin egen lekstuga kan man inte undvika kopplingen mellan detta projekt och ”hypen” kring Stieg Larssons mellanstadiemässiga författarskap, eller intresset för fängslade journalister som Dawit Isaak och de två ”etiopiensvenskarna”. Det senare fallet är svårbedömt. Det är fullt möjligt att de valt att färdas med en ONLF-gerilla som försöker försvara etniska somalier mot etnisk rensning. Men det är också fullt möjligt att ONLF-gerillan främst representerar den dominerande somaliska klanen och flera gånger riktat sina attacker mot andra somaliska grupper som valt att samarbeta med den etiopiska staten. Intressant är också att ONLF kämpar för en etniskt baserad stat, något de båda tämligen vänsterradikala journalisterna skulle betrakta som ”rasism” om det hela ägt rum i Sverige. Sådana nyanseringar finns det dock inte utrymme för i svensk media. Men även här finns ansatser till en mediakritik.
Man blir mållös och undrar för femtioelfte gången hur en majoritet av svenskar kan förbli likgiltiga inför islams fruktansvärda ondska? Hur våra politiker kan nära vid sin barm denna giftiga, dödsbejakande och människoföraktande ideologi?
– Avpixlat, alls inte en infantil eller islamofob hemsida
Samtidigt kan man givetvis notera att denna utveckling inte enbart är av godo. Alternativen till etablerad media har ofta en tydlig agenda, och en minst lika selektiv rapportering. Om man betraktar dem som alternativ snarare än komplement finns alltså risken att man får en ganska enögd och/eller paranoid inställning till omvärlden.
Finansiell kris
En utveckling som täckts av media är den pågående finansiella krisen. Denna bygger ytterst på ett felkonstruerat ekonomiskt system, dels byggt på ocker, dels på en märklig relation mellan politisk och ekonomisk makt (kort sagt ett system där vinsterna är privata men förlusterna socialiseras och betalas av skattebetalarna). Denna gordiska knut har politikerna än så länge visat sig oförmögna att lösa, och en öppen ekonomisk kris hotar därför vid horisonten. En sådan ekonomisk kris kan i kombination med den etno-sociala sammansättningen i många länder komma att visa sig direkt explosiv. Många europeiska länder har en omfattande etnisk underklass vars lojalitet redan idag köps med omfattande transfereringar av bland annat bidrag. En öppen kris kan snabbt leda till polarisering längs etniska och sociala konfliktlinjer.
Samtidigt illustrerar den finansiella krisen i Europa i hur hög grad EU är en koloss på lerfötter. Det finns bland folken ofta en känsla av släktskap, men lojaliteten mot eurokraterna är ungefär lika stor som viljan att betala andra EU-folks skulder. Eurokraterna har alltså misslyckats att skapa en europeisk identitet, vilket beror på deras oförmåga att formulera vad den skulle bygga på som inte USA redan bygger på. Dessa eurokrater är kort och gott en kollaboratörsgrupp, USA:s junior partners. I nuläget finns inte mycket som tyder på att eurokrisen på kortare sikt skulle kunna stärka europeisk identitet, positivt är dock att kollaboratörerna mister legitimitet. Den ekonomiska krisen kan också bidra till en ny realism, där bland annat invandringens kostnader tas på allvar.
Arabisk vår och shiitisk höst
I etablerad media kommer summeringen av 2011 att i hög grad dröja sig kvar vid den såkallade arabiska våren, den serie folkliga protester och uppror som dragit genom Mellanöstern. I hög grad har den arabiska våren burits av ett folkligt missnöje med despoter och korruption. Värt att notera är dock den geopolitiska aspekten, liksom den därtill knutna mediala. När länder med sunnitisk majoritet skakats av protester har USA och media aktivt tagit ställning för ”folket”. I Libyen har man rentav slagit sönder en fungerande välfärdsstat genom månadslånga bombningar, och lierat sig med islamistisk gerilla för att få till stånd en ny regim. Syrien har än så länge endast hotats med sådana bombningar.
När det istället rört sig om länder med shiitisk majoritet, eller reaktionära och USA-lierade regimer, har medias och USA:s intresse varit betydligt svalare. Så har den shiitiska majoritetens protester i Bahrain kuvats blodigt i samband med en saudisk militär intervention, detta nästan helt utan medial rapportering. På kort sikt har USA alltså försökt manipulera den arabiska våren så att det shiitiska Iran förlorar faktiska och potentiella allierade, som det självständiga Libyen, Syrien och ett demokratiskt Bahrain, samtidigt som man haft en de facto allians med sunnitiska islamister i både Syrien och Libyen. Liksom givetvis med det Saudiarabien som även det, i snart sagt fullständig mediaskugga, kväst sina egna proteströrelser.
Man kan också notera att på samma vis som skapandet av nationalstater i Europa varit förknippat med mindre positiva erfarenheter för minoriteter har våldet mot etniska och religiösa minoriteter i Mellanöstern tilltagit. Salafistiska islamister har flyttat fram sina positioner i Egypten och våldet mot kristna kopter tycks ha ökat. Våldet mot kristna i Irak kan sedan flera år endast beskrivas som en pågående etnisk rensning, och ”demokrati” i Syrien kommer att leda till något liknande. Detta leder till att flera av Mellanösterns kristna samfund i praktiken är i full färd med att emigrera till USA och Europa. Detta är av flera skäl ointressant för den dominerande mediala logiken.
I populariserade tolkningar av mayakalendrar och hopiprofetior görs ofta tolkningen att Jorden kommer att gå under 2012. Detta är inte särskilt troligt, däremot kan man redan nu dra slutsatsen att det kommer att hända en hel del och att vi kommer leva i mycket spännande tider.
Läsare och motpolare önskas ett Gott Nytt År.
Om skribenten: Joakim Andersen
